- Project Runeberg -  Amerika, dess upptäckt, eröfring och fyrahundraåriga utveckling /
13. Befrielsekriget

(1892) [MARC] Author: Otto Wilhelm Ålund - Tema: Geography, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
230

13.

Befrielsekriget.

Det var ingen obepröfvad man åt hvilken kongressen anförtrott högsta ledningen af de amerikanska stridskrafterna. Washington hade redan ett namn både som militär och patriot. Han hade med utmärkelse kämpat i det senaste kriget mot fransmännen, i Virginiens borgarförsamling understödt Patrick Henry och i kongressen, där han jämte Thomas Jefferson och James Madison satt som ombud för sin fäderneprovins, ständigt gifvit sin röst för den mening som yrkade på ett beslutsamt motstånd mot de engelska beskattningsförsöken. Han talade ej mycket,
231
men hans ord hade vikt, liksom hans rena och upphöjda karakter ingaf allmän aktning.

Han tillhörde en gammal virginisk släkt, som sedan midten af iöoo-talet varit bosatt på familjesätet Bridges Creek vid Potomac i norra delen af provinsen, där den ägde betydliga jordsträckor. Männen af denna släkt voro alla driftiga jordbrukare, passionerade sportsmän, trogna anhängare af engelska statskyrkan och goda patrioter. Ehuru ej, som man länge antog, af nobel härkomst, hade de dock kavaljerblod uti sig, och Washingtonarne, liksom deras grannar både vid Potomac och Rappahannock, togo under de borgerliga krigen parti för stuartarne, hvilket likväl ej hindrade dem att hemma i provinsen göra egen- mäktiga guvernörer ett oböjligt motstånd. Boklärdom hade de ej mycket: de liknade häri den engelske squiren, men de voro, äfven som han, gentlemen och hade höga begrepp om heder. Själfva hade de kanske en gång i sin ungdom besökt moderlandet, och sönerna gingo ej sällan i engelsk krigstjänst. På de gamla virginiska herresätena saknades därför ej en viss förfining, hvilken adlade den obegränsade gästfrihet som där utvecklades. Näst sin familj älskade den virginiske plantageägaren ingenting så mycket som sina hästar. Det var hans stolthet att äga stora stall af utsökta rasdjur, och ingen beduin kände bättre än han sina favoriters stamträd. Sitt jordbruk skötte han med negerslafvar, af hvilka det alltid fanns ett helt vimmel på gården. De behandlades i allmänhet väl, och de flesta voro födda på stället; men redan nu hade man i Virginien kommit till insikt af, att slafarbete är dålig hushållning, och dess borgarförsamling hade flere gånger petitionerat om förbud mot negerimporten.

Det var i sådana omgifningar den unge George växte upp. Fadern, Augustine Washington, den tredje i ordningen af gårdens ägare, dog då gossen endast var tolf år, och hans uppfostran tillföll nu helt och hållet modern, Mary Ball, en förträfflig, praktisk kvinna. George fick
232
fritt ströfva omkring i skog och mark, rida gårdens ystraste hästar, jaga och sirnma. Den enda bokundervisning han erhöll var den en äldre bror kunde gifva honom och den han mottog i en liten skola i det närliggande Fredericksburg. Något mer ansågs ej heller behöfligt. För öfrigt var han sin egen lärare. Latin och grekiska lärde Washington aldrig: han ledde krigshärar utan att ha läst en enda fältherre i Cornelius Nepos. Lyckligtvis hade hans lärare i Fredericksburg någon insikt i matematik och ingaf sin elev en stor lust för detta ämne. Men alla Washingtons studier antogo genast en praktisk riktning, och han slog sig redan som gosse med ifver på landtmäteri. Moderns ägor uppmättes och därefter äfven den på Mount Vernon vid Potomac bosatte äldre brodern Lawrences. Hos denne gjorde George bekantskap med hans granne den gamle lord Fairfax, och blef dennes synnerligt store gunstling. Lorden hade stora sträckor vildt land på andra sidan Blå bergen i Shenandoahdalen, och dessa skulle nu den 16-årige George mäta upp åt honom.

Rustad med en god studsare, landtmätarbräde och en lätt matsäck, och endast åtföljd af en äldre vän, begaf sig nu ynglingen upp till vildmarken och lefde här i månader en skogsströfvares mödosamma, men friska lif. Nätterna tillbragtes stundom i riskojor, men oftast vid stockelden under bar himmel med en trädrot till hufvudgärd. Iskalla bäckar och floder måste öfvervadas eller passeras på i hast hopslagna flottar, och när det medförda proviantförrådet tog slut, måste jakten och fisket skaffa födan. I dessa nu så folkrika trakter funnos då endast en och annan koja, bebodda af några härdiga backwoodsmän och skogsströfvare. I sällskap med en sådan öfvergick han den västra Alleghanykedjan och såg en dag från dess sista utsprång Ohiodalens böljande skogshaf utbreda sig för sina fötter. Efter stora strapatser, men väl förrättadt
plansch vid 232
233
värf återvände han, stark och manlig, midt i vintern till bygden.

Han blef nu af kolonistyrelsen utnämd till landtmätare på stat och tillika till adjutant vid milisen. Krigarbanan hade tidigt lockat honom, och han hade äfven ett ögonblick tänkt gå in vid engelska flottan, men på moderns önskan afstått därifrån. Som allt hvad Washington gjorde, tog han äfven sin nya befattning på fullt allvar. Han organiserade och öfvade milisen under hans omedelbara befäl, på samma gång han af sin bror Lawrence, som varit militär, tog undervisning i taktiken. Alla böcker i krigskonst han kunde komma öfver studerades af den knappt adertonårige adjutanten med begärlighet.

Han fick snart ett tillfälle att visa sin duglighet. Fransmännen i Canada hade börjat utsträcka sina operationer till Ohiodalen, som Virginien ansåg för sin tillhörighet, och anlagt ett fäste vid en af den stora flodens källarmar. Guvernör Dinwiddie gaf nu Washington det farliga uppdraget att i spetsen för en liten styrka begifva sig dit och uppfordra den franske befälhafvaren att utrymma fästet, samt göra sig väl underrättad om fiendens styrka. Äfven detta uppdrag, som förde honom långt på andra sidan Alleghanierna, verkställde han med lika mycken klokhet som käckhet. Två år därefter, 1754, ryckte han i spetsen för provinsens milis, hvars öfverbefälhafvare han blifvit, åter öfver bergen och anlade där på virginisk mark ett fäste, som han tappert försvarade mot de anfallande fransmännen. Dessa skärmytslingar långt inne i Amerikas ödemarker ha vunnit en viss historisk märkvärdighet: de öppnade nämligen fiendtligheterna i Amerika mellan de båda stora grannmakterna och inledde det sjuåriga kriget.

När engelske generalen Braddock året därpå gjorde sin förut omnämda marsch mot fästet vid Ohio och led det nederlag hans öfvermod förtjänade, var det endast genom hans adjutant Washingtons mod och rådighet spillrorna af hans här räddades.
234

Men engelsmännen togo snart revanche, i Ohiodalen ej mindre än i Canada. Året innan Quebec föll hade äfven det starka fästet vid Ohio, som varit föremål för så heta strider, måst gifva sig åt en kolonisthär under Washington. Englands store statsman till ära fick det nu namnet Fort Pitt. Äfven det namnet är nu försvunnet, men på det ställe där det gamla fästets murar sköljdes af Ohio och hans båda källfloder reser nu det idoga Pittsburg sina hundratals fabriksskorstenar mot skyn.

Med Fort Duquesnes intagande var kriget i Virginien de facto slut. Milishären hemförlofvades, och Washington nedlade sitt befäl. Under tiden hade hans äldre broder Lawrence aflidit och testamenterat godset Mount Vernon till honom. Här slog han sig nu ned, gifte sig med en mrs Custis och lefde en följd af år ett lugnt och lyckligt familjelif. Stormiga tider kommo dock snart. Ingreppen från moderlandets sida i koloniernas fri- och rättigheter väckte i Virginien ej mindre förbittring än i Massachusetts, och det var från dess borgarförsamling det första uppropet till motstånd utgick. I denna församling satt nu Washington som ombud för sitt grefskap; han röstade där med Patrick Henry för kraftigt motstånd, och när efter Bostonedikten den andra kongressen inkallades till Filadelfia, var han en af representanterna för Virginien. Han hade från konfliktens första stund klart för sig, att eftergift ej var möjlig för någondera sidan. Han använde därför allt sitt inflytande i kongressen till att förmå denna församling att i tid vidtaga verksamma anstalter till koloniernas försvar.

När det efter affären vid Lexington blef nödvändigt att gifva trupperna utanför Boston en öfverbefälhafvare, blef, som vi sett, Washington därtill utnämd, oaktadt de till största delen bestodo af uppbåd från Nya England. Han tvekade mycket att mottaga uppdraget, hvars alla svårigheter han väl förutsåg, och det var endast hans pliktkänsla som till slut öfvervann hans betänkligheter. I
235
det tal i kongressen hvari han tackade för utnämningen yttrade han också: »Jag ber, att hvarenda medlem af denna församling måtte väl erinra sig, att jag denna dag med den fullkomligaste uppriktighet förklarat, att jag ej känner mig vuxen det befäl hvarmed jag hedrats.» Han tillkännagaf tillika, att han ej ville uppbära någon lön för sina tjänster mot fäderneslandet.

Washington var nu 43 år, gestalten reslig, smärt, men kraftig, ansiktet rundt, med hälsans färg på kinderna. I sitt sätt hade han mycken naturlig värdighet, parad med välvilja. Hållningen var något stel, och allt hvad han gjorde bar prägeln af metodisk noggrannhet. Han hade ett ovanligt sundt och klart omdöme och träffade i valet mellan olika meningar alltid det rätta. Det var först efter moget öfvervägande han fattade sina beslut, men en gång fattade, stod han fast vid dem och utförde dem kraftigt och snabbt. Få vi tro Jefferson, saknade dock Washington denna det strategiska snillets högsta konst att med förändrade förhållanden i ögonblicket kasta öfver bord gamla planer och skapa nya. Vare härmed huru som helst, visst är, att hans strategi, en Fabius’ mer än en Scipios, var den för de amerikanska förhållandena lämpligaste, liksom den var den enda möjliga.

Karakteren var af det gry som skapar verkligt stora män: oegennytta utan fläck, högsinthet och mildhet, men en oböjlig fasthet i allt som rörde plikt. Djup pliktkänsla jämte varm fosterlandskärlek var också bevekelsegrunden för alla hans handlingar i sitt fäderneslands tjänst. Ärelystnad hade han, men endast den att gagna sitt land, ej att göra sig till dess herre. Slutligen ägde denne ovanlige man en själsstyrka, som ej blott höll profvet mot misskännande och tillbakasättande, mot intriger och kabaler, utan ej ens i de svåraste lägen hvari en härförare kan bli försatt för ett enda ögonblick svek honom. Äfven när sakerna sågo som mest förtviflade ut för amerikanerna, när nederlagen följde tätt på hvarandra, när det i lägret
236
knappt fanns proviant för dagen och de utsvultna trupperna knotade högljudt, äfven då behöll Washington sin lugna tillförsikt, och det var hans orubbliga förtröstan, som aldrig gaf den stora saken förlorad, Amerika till väsentlig del har att tacka för det lyckliga slutet på sin frihetskamp.

Om det unga Amerika har någon nationalhjälte, är denne för visso Washington. För de senare släktena står han som en heros, sagodiktningen har redan bemäktigat sig honom, och i folkminnet är hans bild öfvergjuten af en gloria. Det är ingen bombasm, då det på hans grafvård vid Mount Vernon står: »Först i krig, först i fred, först i sina medborgares hjärtan.» Men vid denna tid, strax före krigets utbrott, synes man ej hos honom känt någon ovanligare begåfning. Han ansågs för en skicklig och tapper milisofficer, en driftig jordbrukare och en mycket betrodd affärsman — det var allt. Det var plikten — har en biograf sagt — som uppfostrade Washington till hvad han blef och kallade i dagen krafter som, knappast kända af honom själf, dittills slumrat inom honom.

*

När den nye öfverbefälhafvaren ankom till lägret utanför Boston, hade de amerikanska trupperna nyss utkämpat en för sig ärofull strid. General Ward, som tills vidare förde öfverbefälet, hade den 16 juni på aftonen skickat öfverste William Prescott att med sitt milisregemente besätta och befästa en af de höjder som i norr omgifva Boston och beherska det. Staden ligger på en från söder utskjutande halfö, som delar den stora hamnen i två delar och i norr genom ett smalt sund, kalladt Charles river, skiljes från en annan, väster ifrån utspringande halfö. Längst i sydost på denna senare landtunga och midt emot Boston låg byn, nu förstaden Charlestown, och omedelbart öfver
237
denna reste sig med en kal och tämligen brant sluttning Breeds Hill, den höjd som Prescott fått order att besätta. Ett litet stycke väster om den, men ännu på samma halfö, uppstiger den något högre Bunkers Hill, som gifvit striden dess namn, ehuru denna i verkligheten stod på grannkullen i öster. Båda kullarna, liksom hela den amfiteater af höjder som i väster omgifver Bostons hamn, äro i våra dagar indragna inom stadens område; då voro de endast betesmarker och ängar.

Den käcke Prescott utförde väl sina order. När morgonen den 17 juni grydde, upptäckte de engelska posterna en till hälften färdig skans på toppen af Breeds Hill. Nu började en väldig kanonad från de i sundet liggande krigsskeppen mot de amerikanska jordvallarna, men arbetet fortgick icke dess mindre oafbrutet, och själf stod Prescott på krönet för att uppmuntra folket. Samtidigt uppkastade en skara säkra skyttar från NewHampshire och Connecticut under den gamle John Stark och majoren Knowlton ett utanverk af stengärdesgårdar och nyslaget hö, som skyddade redutten mot anfall i flanken och ryggen.

Vid middagstiden voro förskansningsarbetena färdiga, men det var också hög tid. Ty nu anryckte engelsmännen från Boston i båtar öfver Charles river och formerade sig efter landstigningen i två kolonner, af hvilka den ena under generalen sir William Howe angrep utanverken, medan den andra, under general Pigott, beredde sig att storma redutten i fronten, som den hoppades, skyddad af röken från det i brand skjutna Charlestown. Men vinden dref undan röken, och det var i fullt sikte från redutten som stormkolonnen, inneslutande några af Englands yppersta regementen, ryckte uppför sluttningen. Ännu var det tyst från Prescotts skans, men kommen på fyrtio stegs afstånd, mottogs kolonnen med en eldström så sammanhängande och säker, att när röken skingrades, sluttningen sågs tätt öfverströdd med fallna engelsmän. Ännu samlade sig truppen till ett nytt anfall, men en andra salva, lika mördande som
238
den första, sände de öfverlefvande hals öfver hufvud i vild flykt utför sluttningen, trots officerarnes alla försök att ordna dem till ett tredje anfall. Och det hade ej gått Howe bättre på högra flygeln. Männen från NewHampshire och Connecticut, alla skyttar som sällan förfelade sitt mål, hade från sina hövallar bland hans soldater anställt en sådan förödelse, att de, obetäckta som de voro, måste söka sin räddning i ett hastigt återtåg.

Nu hade förstärkningar af 2000 man ankommit från Boston, och med dessa uthvilade trupper försökte nu Pigott en tredje stormning: den aflopp lika fruktlöst och lika blodigt. Men amerikanernas krutförråd var nu nästan uttömdt, och deras senaste eld hade varit mattare. Häraf begagnade sig nu engelsmännen. Samlande sina krafter till en sista ansträngning, anföllo de på en gång i flanken och fronten. Ännu en salva gåfvo amerikanerna, men den var deras sista. Stark och Knowlton måste draga sig tillbaka inom redutten, som nu blef scen för ett mördande handgemäng. Skansen stormades både i fronten och ryggen med bajonetten, men amerikanerna slogos ännu med kolfvarna. Under denna vilda strid bröst mot bröst föll mången käck man både bland vänner och fiender. Särskildt hade patrioterna att sörja en af Bostons bästa män och en af rörelsens främsta ledare, Joseph Warren, hvilken som frivillig slutit sig till Prescott på hans nattliga marsch och nu föll vid hans sida. Själf var Prescott den siste som, när återtåget slutligen måste anträdas, lämnade den af lik fyllda skansen.

Detta var den ryktbara striden på Bunkers Hill, såsom den oriktigt blifvit kallad. Den utkämpades med en jämförelsevis liten styrka på båda sidor — 3000 à 4000 man — men var ytterst hårdnackad och blodig. De engelska regementena förlorade i döda och sårade en tredjedel af sin numerär, och i somliga kompanier funnos blott 10 à 12 man kvar — så säker och väl riktad var amerikanernas eld. Själfva förlorade de, i följd af sin
239
betäckta ställning, jämförelsevis obetydligt; det största manfallet på deras sida ägde rum efter stormningen inuti skansen, där blodbadet en stund var förfärligt.

Hade Prescott fått de förstärkningar i ammunition, hvarom han oupphörligt bad, skulle utgången säkerligen blifvit en annan. Som det nu var, voro engelsmännen obestridligt herrar öfver fältet, men det var en ofruktbar seger: de voro för utmattade att kunna förfölja, och amerikanerna behöllo sina hotande ställningar ofvanför Boston.

Den länge segerrika kampen mot Englands yppersta trupper hade ej litet höjt deras mod och tillförsikt, och detta var onekligens dagens största resultat. Äfven fienden, som hittills hyst ett djupt förakt för kolonisthären och däri endast velat se en sammanrafsad hop, fick efter striden på Breeds Hill andra tankar, och general Gage yttrar i sin rapport om affären: »Den kamp vi haft att bestå visar, att amerikanerna ej äro den föraktliga mobb allt för många ansett dem vara. De förskansa sig och uppkasta batterier: de hafva ingeniörer. De ha befäst alla höjderna och passen omkring denna stad, och vi äro här alls icke säkra för dem. Eröfringen af detta land är ej lätt; vi ha att kämpa mot ofantliga massor.»

Men engelska regeringen lyssnade ej till dessa välbetänkta varningar, och Bunkers Hill var endast den första i en rad af lärdomar som hon lät gå opåaktade förbi. Den ena hären efter den andra skulle nödgas gifva sig fången och Englands gamle fiende åter resa upp hufvudet, innan hennes stolthet kunde förmå sig att erkänna sanningen af Gages varning.

Trupperna som Washington fann samlade på höjderna väster om Boston kunde knappast kallas en armé. De bestodo af illa rustade uppbåd, som i farans första ögonblick af de särskilda provinserna i Nya England afsändts till krigsskådeplatsen. Största delen var ännu klädd i landtmannens vanliga dräkt eller gränsbons jaktskjorta. Endast få voro förlagda i tält, de flesta i träbaracker eller
240
jordkojor. Den vanliga beväpningen var den bajonettlösa studsaren, men många hade endast simpla jaktbössor. Något ordentligt kommissariat fanns icke, och trupperna underhöllos endast genom de förråd af matvaror som den kringboende befolkningen frivilligt fört till lägret. Men denna patriotiska offervillighet hade redan börjat svalna, och någon regelbunden proviantering hade ännu ej trädt i stället.

Disciplinen lämnade också allt öfrigt att önska. Officerarne, oftast tagna ur manskapets egen krets, hade svårt att göra sig lydda, och soldaten gjorde i det närmaste hvad han behagade. De flestas tjänstetid utgjorde blott några få månader, och när den var förlupen, gick soldaten helt enkelt sin väg. Också hade den amerikanska styrkan, som i början utgjorde mer än 12,000 man, i början af juli hopsmält till hälften, och det var att befara, att den inom kort skulle helt och hållet försvinna.

Sådan var den ställning Washington förefann när han den 2 juli ankom till högkvarteret i Cambridge. Den ingaf honom djup oro, men ännu mer oroade honom den brist på allmänanda, ja, den grofva egennytta och snikenhet som herskade bland dessa uppbåd.

Af detta material skulle han nu skapa en armé, och han grep sig beslutsamt verket an. Med biträde af några dugliga män i sin omgifning: Greene, Schuyler m. fl., lyckades han inom några månader, så godt sig göra lät, afhjälpa de värsta bristerna. Ett regelbundet kommissariat infördes, en stam af dugliga officerare uppsattes, en sträng disciplin infördes, och efter statuerande af några exempel hade han hären någorlunda i sin hand.

Den största svårigheten nu och under hela krigets gång låg i solden och förplägningen. Medlen härtill måste för hvarje gång beviljas af de särskilda staternas legislaturer, ty kongressen hade visserligen högsta ledningen af det hela, men verkställandet af dess beslut berodde helt och hållet på staterna. Det hjälpte ej, att den höga församlingen
plansch vid 240
241
i Filadelfia anslog stora summor både till det ena och det andra: staterna hade börsen i sin hand, och så länge de ej öppnade på den, var armén utan det nödvändigaste. En af Washingtons svåraste uppgifter bestod därför uti att genom brefväxling med myndigheterna i de särskilda staterna söka förmå dessa till uppoffringar för det allmännas bästa. På detta sätt erhölls också vanligen sent omsider undsättning, men endast ofullständigt och till hälften, och det är förvånande, hur Washington under sådana omständigheter kunde hålla hären tillsammans, ens för några veckor.

Så förflöt den öfriga delen af året 1775 utan någon ny strid. Båda parterna befäste sig i de positioner de innehade. Men amerikanerna hade fördelen på sin sida, ty från de höjder de innehade beherskade de staden vid deras fötter. Engelsmännen lågo overksamma i Boston och gjorde intet försök att fördrifva sin motståndare ur hans starka ställningar: erfarenheten från Breeds Hill afskräckte dem. Och Washington å sin sida led länge af brist på ammunition och groft artilleri. Men när han tidigt på våren 1776 erhållit sådant, besatte han en natt helt oförmärkt de söder om Boston belägna Dorchesterhöjderna, som general Howe — Gages efterträdare — uraktlåtit att besätta.

Så stark var den ställning amerikanerna här intagit och befäst, att den britiske öfverbefälhafvaren ej vågade anfalla den och, då fiendens artilleri därifrån besköt både hamnen och staden, den 18 mars måste inskeppa sin här på flottan och utrymma Boston. Aftåget försiggick i sådan hast, att en betydlig mängd förråd — artilleri, ammunition och oförmalen spanmål — föll i amerikanernas händer. Och då de engelska fartyg, som voro på väg ut med nya förråd och friska trupper, ej hunno i tid underrättas om utrymmandet, blefvo äfven de vid inlöpandet i hamnen tagna.
242

Den 19 mars höll Washington sitt intåg i Boston, hvars befriade invånare mottogo honom med hänförelse. Den var dock ej odelad: Boston, liksom alla de större städerna och kolonierna öfverhufvud, innehöll ett ej ringa antal som förblifvit moderlandet trogna och under kriget ställt sig på dess sida. Många af dessa så kallade »tories» eller »lojalister» kämpade äfven i de engelska leden mot egna landsmän och voro från kolonisternas sida föremål för ett ytterligt hat. Under krigets gång uppsattes af dem frikårer, som vanligen stredo med förtviflad tapperhet. Denna olyckliga splittring i politiska åsikter hade äfven inträngt i familjerna: bröder stodo på olika sidor, fäder och söner likaledes. Så såg man Benjamin Franklins ende son William, en sträng rojalist, som engelsk guvernör i NewJersey samverka med general Cornwallis mot Washington och hans trupper.

Hösten 1775 gjordes från amerikansk sida ett försök att genom öfverrumpling taga Quebec och bringa hela Canada till resning mot England, och en liten här på några tusen man afsändes för detta ändamål dit under befäl af generalerna Montgomery och Arnold. Men företaget fick en snöplig utgång. Den tappre Montgomery föll vid ett misslyckadt stormningsförsök, Canadas befolkning kunde ej förmås till resning, Quebec undsattes af en stark engelsk flotta, och spillrorna af den amerikanska hären måste efter en tid anträda återtåget.

Bättre lycka hade de amerikanska vapnen under tiden haft i söder. General Howe, hvilken efter Bostons utrymmande begifvit sig till Nya Skotland, hade därifrån i maj skickat några tusen man landstigningstrupper under sir Henry Clinton att i förening med en stark flotta under commodore Parker intaga Charleston, SydCarolinas bekanta hufvudstad och tillika den största handelsplatsen i hela Södern. Staden ligger på en halfö mellan de båda floderna Ashley och Cooper, som strax nedanför utfalla i en lång hafsvik, hvars innersta del utgör Charlestons berömda hamn.
243

Ungefär en mil öster ut från staden ligga några större och mindre långsträckta öar, af hvilka den västligaste, närmast staden belägna då hette Sullivans, men nu bär namnet Moultries Island. Vid första underrättelse om den engelska flottans annalkande fick milisöfversten Moultric af statens myndigheter order att med sitt regemente besätta Sullivans Island och där uppkasta batterier. Moultric utförde väl sitt uppdrag, och när flottan den 28 juni försökte en genombrytning in till Charleston, mottogs hon med en så häftig och så väl riktad eld från en af palmstammar uppförd redutt, att hon måste draga sig tillbaka för att börja ett regelbundet anfall.

Sir Henry Clinton lät trupperna under lord Cornwallis — ett namn som nu första gången höres i krigets historia — göra ett landstigningsförsök, men de måste med stora förluster vända om för den våldsamma eld som sopade hela stranden. Den 28 juni öppnade flottan en förfärlig kanonad mot den lilla skansen, som ordentligt öfveröstes af kulregnet. Men Moultric och hans män läto sig ingenting bekomma, utan fortsatte lugnt sitt arbete med spaden och kanonerna. Själfva gingo han och hans major med pipan i mun omkring på de mest blottställda punkterna, uppmuntrande alla med sitt exempel. Det var en allmän täflan i kallblodigt mod. En fiendtlig kula tog bort den på bröstvärnet planterade flaggan, och stång och duk föllo långt ned på strandsluttningen. »Att slåss utan flagga går ej bra» utropar en ung sergeant — Jasper var hans namn — och kastande sig öfver bröstvärnet, ilar han midt igenom kulregnet, som nu blef ännu ursinnigare, utför sluttningen, tar upp flaggan och är inom några sekunder oskadd tillbaka med henne på vallen, hälsad af de sina med väldiga jubelrop.

Prof på samma kallblodiga hjältemod berättas äfven från fiendens sida. Så omtala de amerikanska skildringarna af denna ärofulla dag med beundran, huru kapten Morris på engelska flaggskeppet Bristol, sedan alla hans officerare
244
stupat omkring honom, ensam stod kvar på kvarterdäcket af sitt illa ramponerade fartyg: mesanen och stormasten afskjutna, tackel och tåg i trasor och däcken beströdda med lik. Själf var han redan sårad i halsen och fick nu ena armen krossad af en kula. Han går ned under däck för att få armen amputerad, men är sedan detta skett åter på kommandopallen, hvilken han ej heller lämnar förr än en ny kula sträcker honom död till däcket.

Amerikanernas eld, hvilken hittills varit en oafbruten ström, börjar aftaga af brist på ammunition, och Parker tror sig redan vara herre öfver redutten, mot hvilken han nu fördubblar sin eld; men Moultric har i sista ögonblicket fått en ny krutsändning från Charleston, och hans kanoner börja spela på nytt och friskare än någonsin. Parker gör ett försök att med några af sina fartyg taga redutten i ryggen, men ett af dem fastnar på grund och de andra undgå med knapp nöd att bli skjutna i sank. Hans förluster äro mycket betydliga och alla hans fartyg mer eller mindre skadade. Han ger spelet förloradt och drar sina fartyg ur elden. Men innan denna manöver är verkställd, har ett antal af Moultries män äntrat det strandade, af sin besättning i brand stuckna fartyget, hissat amerikansk flagg i toppen, affyrat dess kanoner mot de vikande engelsmännen och med ett rikt byte lyckligt åter hunnit land just då det gick till botten.

Efter några dagar, sedan fartygen blifvit nödtorftigt reparerade, gick Parkers flotta åter till segels, och Charleston var för denna gång räddadt.

Washington hade emellertid redan i april lämnat det befriade Boston för att skynda till NewYorks undsättning, hvilket ansågs närmast hotadt af bröderna Howe, amiralen lord Howe och generalen sir William. Men de hade, som vi sett, begifvit sig till Nya Skotland och visade sig först i slutet af juni utanför NewYork. Washington vidtog emellertid alla anstalter till försvar af staden och den motliggande delen af LongIsland. Stränderna af Hudson och
245
East river späckades med batterier, åt landsidan uppkastades jordverk, och ett förskansadt läger anlades vid Brooklyn på LongIsland.

Han hade nu under sitt befäl 12,000 man, bestående dels af reguliera — den så kallade kontinentalarmén — dels af miliser. Men den allra största delen var nyuppbådadt manskap, utan öfning och disciplin, illa utrustadt och hela regementen utan vapen. Ty ännu värfvades trupperna endast på kort tid, och Washington klagar i sina bref, att han ej väl hunnit göra dem till något så när dugliga soldater förr än deras kapitulationstid är förbi och de vända om hem. För att hålla dem kvar måste disciplinen på sista tiden ofta slappas. Regementena från Massachusetts hade ännu rätt att själfva välja sina officerare, och de valde oftast sådana som förbundo sig att afstå en del af sin lön åt dem och i allmänhet voro odugliga till befäl. Som alla unga oöfvade trupper, hade de stor benägenhet att gripas af panik, och i denna opålitlighet låg orsaken till den långa följd af olyckor, som i den närmaste tiden träffade de amerikanska vapnen. Förgäfves hänvisade Washington på nödvändigheten af en grundlig reorganisation af hela arméväsendet, hvarigenom kontingenterna framför allt förbundes att tjäna under hela kriget: hvarken kongressen eller staterna ville ännu lyssna till hans ifriga föreställningar. Blotta ordet stående här ingaf misstro: man fruktade militärväldet.

*

Sådan var den militära ställningen då kongressen företog till afgörande en fråga, hvars lösning ej längre kunde uppskjutas: den om Englands öfverherrskap skulle bibehållas, eller Amerika som oafhängigt land inträda i de själfständiga staternas krets. Ty det egendomliga
246
förhållandet hade ägt rum, att kolonierna nu i mer än ett år varit i öppet krig mot moderlandet utan att formligen uppsäga sitt beroende utaf det, utan att utfärda en själfständighetsförklaring.

Orsaken var, att meningarna om lämpligheten af ett sådant steg ej voro alldeles odelade inom staterna och följaktligen ej heller inom kongressen. Många goda patrioter ville ännu ha dörren öppen till en försoning. Men den allmänna meningen lutade alltmer mot en formlig skilsmässa. Första steget togs dock ej af kongressen, utan af en bland staterna. Redan den 12 april hade nämligen NordCarolinas representantförsamling instruerat sitt ombud i kongressen att rösta för en själfständighetsförklaring. SydCarolina hade följt exemplet och kort därefter äfven RhodeIsland. De öfriga Nya Englands stater dröjde ej heller.

Virginien, som i denna kris allt mer tog ledningen och nyss gifvit sig en ny författning, grundad på fullkomlig oafhängighet, antog, på samma gång det anslöt sig till systerstaterna, en rättighetsförklaring, märkvärdig som det första uttalandet af de stora grundsatser, som snart skulle blifva franska revolutionens och sedan antingen redan ingått i de fria folkens författningar eller äro på väg att bryta sig igenom: maktens utgående från folket; representationsrättens oskiljaktighet från skattskyldigheten; dom genom jury; pressens frihet; oinskränkt religionsfrihet äro hufvuddragen i denna stora urkund.

Dagen efter den då den virginiska rättighetsförklaringen antagits, eller den 7 juni, kom den stora frågan för i kongressen. En af de virginiska representanterna, Richard Henry Lee, föreslog då å sin stats vägnar och med dess bemyndigande en följd af resolutioner, som förklarade, att de Förenade kolonierna vore fria och själfständiga stater; att de vore lösta från all trohet mot britiska kronan; att all politisk förbindelse mellan dem och Storbritannien vore fullkomligt upplöst; att det vore angeläget att genast
247
vidtaga de kraftigaste åtgärder för att skaffa sig allianser med utländska makter; samt att en konfederationsplan skulle utarbetas och delgifvas de särskilda staterna till granskning.

Resolutionerna understöddes af John Adams från Massachusetts, som redan nu innehade en af de första platserna i sitt lands rådslag och skulle blifva dess andre president. Han hade börjat sin bana som advokat i Boston, tidigt gjort sig känd som glänsande talare och författare i politiska ämnen, eldig patriotism och ädel karakter. I själfständighetsrörelsen hade ingen tagit verksammare del än han, och han var en lång tid den styrande viljan i kongressen, innan han började sin diplomatiska verksamhet i Europa. Till sina politiska åsikter var han jämförelsevis konservativ: han höll, som Washington, på en stark förbundsmakt. Nödvändigheten af en skilsmässa från moderlandet hade ingen insett tidigare än John Adams. Lees resolutioner understödde han därför som de varit hans egna, och i den debatt som nu följde var han den främste talaren för dem.

Debatten fortgick i två dagar, den 8 och 10 juni. Vid en den senare dagen företagen preliminär omröstning visade sig, att sju stater voro för och tre emot resolutionerna. De förra voro: Massachusetts, NewHampshire, Connecticut, RhodeIsland, Virginia, NordCarolina och Georgia, de senare Pennsylvania, Maryland och New Jersey. De öfriga tre staternas ombud röstade ej i brist på instruktioner.

I denna sakernas ställning beslöt kongressen uppskjuta det definitiva afgörandet på tre veckor och tillsatte tillika en komité af fem ledamöter för att utarbeta förslag till en själfständighetsförklaring. De fem voro Franklin, John Adams, Jefferson, Roger Sherman från Connecticut och Robert Livingston från NewYork. Inom sig uppdrog komitén åt Jefferson att uppsätta urkunden. Han hade sitt förslag färdigt inom några dagar, det
248
undergick därefter en sorgfällig granskning inom komitén, som endast med några få förändringar antog det, och den 28 juni framlades det på kongressens bord.
plansch vid 248
249

Själfständighetsförklaringens författare Thomas Jefferson tillhörde en rik virginisk släkt och hade som Adams ägnat sig åt advokatyrket. Som denne, var han ett skarpt hufvud och i besittning af en stor författaretalang, men som talare mindre lycklig än sin bostonske rival. Den märkliga olikheten ägde tillika rum emellan dem, att medan nyengländaren Adams, som vi sett, var en mer koniservativt anlagd statsman, virginiern Jefferson däremot var en afgjord demokrat. Han var tillika den främste kämpen för hvad man sedan kallat »state rights» och ingen vän till en stark unionsmakt. Han var dock ingen ytterlighetsman: därtill var han för mycket praktisk statsman. Hans sträfvande gick under ett långt lif, både vid och utom makten, ut på att utveckla de republikanska institutionerna i demokratisk rikning, och Jefferson är den egentlige stiftaren af det demokratiska partiet i Förenta staterna. Vi skola under gången af vår berättelse ofta få tillfälle att återkomma både till honom och Adams. Jefferson var nu några och trettio år, Adams sex år äldre.

När den stora frågan den 2 juli åter kom för, hade de hittills tvekande staterna gifvit sina ombud instruktioner att rösta för, och så blefvo Lees resolutioner denna dag antagna af tolf stater: den trettonde, NewYork, som innehöll ett betydligt antal rojalistiska element, insände först sedermera sitt instämmande.

Därmed var hufvudfrågan afgjord: kongressen hade förklarat de tretton staterna för ett af England oberoende land. Det återstod blott att publicera denna förklaring för världen. Komiténs förslag till en själfständighetsförklaring togs nu under pröfning och blef två dagar därefter, den 4 juli 1776, af kongressen så godt som oförändradt antaget. Akten inledes med dessa ord:

»När det under de mänskliga händelsernas gång blir nödvändigt för ett folk att upplösa de politiska band som förbundit det med ett annat och bland jordens makter intaga den särskilda och jämbördiga ställning, till hvilken
250
Naturens och Naturens Guds lagar berättiga det, fordrar en höfvisk aktning för mänsklighetens allmänna mening, att det tillkännagifver de orsaker som förmått det till en skilsmässa.»

Följer så ett häfdande af folkens rätt att, när en styrelse visat sig fördärflig för samhällets högre syften, utbyta den mot en ny, »dock ej af obetydliga och öfvergående anledningar.» Förklaringen blir därefter en formlig anklagelseakt mot Georg III och engelska parlamentet, där alla deras ingrepp i koloniernas fri- och rättigheter, alla deras försök att bland dem införa ett despotiskt styrelsesätt punkt för punkt uppräknas.

»I hvarje nytt skede af detta förtryck,» fortsätter akten, »ha vi i de mest ödmjuka ordalag bedt om rättvisa, men våra upprepade petitioner hafva endast besvarats med upprepade oförrätter. En furste, hvars karakter är till den grad sudlad af alla handlingar som kunna utmärka en tyrann, passar ej till styresman öfver ett fritt folk.

»Ej heller ha vi brustit i hänsyn mot våra britiska bröder. Vi ha tid efter annan fäst deras uppmärksamhet på deras parlaments försök att taga sig en oberättigad jurisdiktion öfver oss. Vi ha påmint dem om omständigheterna vid vår utvandring och bosättning här. Vi ha vädjat till deras medfödda rättskänsla och högsinthet, och vi ha vid de blodsband som fästa oss vid hvarandra besvurit dem att afsäga sig all gemenskap med dessa usurpationer, som ovillkorligt måste afbryta alla vänskapliga förbindelser emellan oss. Men äfven de ha varit döfva för rättvisans och blodets röst. Vi måste därför finna oss i den nödvändighet som ålägger oss skilsmässa och anse dem, såsom vi anse den öfriga mänskligheten, för fiender i krig, för vänner i fred.

»Vi, Amerikas Förenta staters representanter, i Allmän kongress församlade och tagande världens Högste domare till vittne på redligheten af våra uppsåt, tillkännagifva och förklara därför härmed högtidligt, i det
251
amerikanska folkets namn och med dess bemyndigande, att dessa Förenade kolonier äro och med full rätt böra vara Fria och Själfständiga stater; att de äro lösta från allt beroende af britiska kronan, och att all politisk förbindelse mellan dem och staten Storbritannien är och bör vara fullkomligt upplöst, samt att de, såsom fria och själfständiga stater, hafva full makt och myndighet att börja krig, sluta fred, ingå förbund, knyta handelsförbindelser och göra allting annat som själfständiga stater rättsligen kunna göra. Med fast förtröstan på den Gudomliga Försynens beskydd, förbinda vi oss ömsesidigt att våga lif, gods och heder för upprätthållande af denna förklaring.»

Den stora akten är undertecknad af kongressens samtliga medlemmar med dess dåvarande president, John Hancock, i spetsen. Bland underskrifterna märkas dessutom namnen Samuel Adams, Benjamin Franklin, Thomas Jefferson, John Adams, Robert Morris, Filadelfias köpmanskung, den store patrioten som till betäckande af krigskostnaderna tog millioner ur egen kassa.

*

Själfständighetsförklaringen spriddes i otaliga exemplar och genom tidningarna öfverallt både i in- och utlandet och upplästes, på Washingtons order, högtidligt för armeerna. Den gjorde genom sin värdiga ton öfverallt ett godt intryck, och ej ens i England synes den ha väckt någon större anstöt. På kontinenten skaffade hon den unga fristaten många vänner och snart äfven bundsförvandter.

Särskildt tog Frankrike med hvar dag allt mer, om också ännu ej öppet, parti för Amerika. Kongressen hade redan i februari skickat Silas Deane till Versailles för att begära bistånd i vapen och penningar samt en allians,
252
och det franska kabinettet, som endast väntade på tillfälle för att taga revanche för Canada och det senaste olyckliga kriget, inlät sig villigt i underhandlingar. Hur hemligt de än drefvos, erhöll dock engelska regeringen snart kännedom därom, och fruktan för att det goda förståndet mellan kolonierna och Englands dödsfiende snart skulle leda till en öppen allians emellan dem stämde henne i en hast försonligare. Amiralen lord Howe, som just nu stod i begrepp att jämte sin broder generalen afgå till NewYork, bemyndigades att under hand inlåta sig i förhandlingar med kongressen och lofva, att alla de förhatliga åtgärderna och parlamentsakterna skulle återtagas, om kolonierna ville nedlägga vapnen och återinträda i det gamla förhållandet till moderlandet.

På samma gång fortsatte hon dock sina rustningar. För att förstärka sina betydligt sammansmälta trupper i Amerika anställde hon värfningar på kontinenten och vände sig först till Ryssland, men Catharina II vägrade med ovilja inlåta sig på en sådan människohandel. De små tyska furstarne voro dock mindre nogräknade, och för en betydlig summa köpte hon af landtgrefven af Hessen, hertigen af Braunschweig och andra små potentater en armé af tillsammans 18000 man, som nu öfverfördes till Amerika. Denna nesliga handel väckte öfverallt en djup harm, ej minst i England själf, och när de sålunda sålda regementena fördes genom preussiskt område till Hamburg för att där inskeppas, lät Fredrik II för dem upptaga samma tull som för slaktkreatur.

De fredsanbud lord Howe medförde visade sig oantagliga, då hans fullmakter ej tilläto honom att underhandla direkt med kongressen. Det återstod således endast att ånyo vädja till vapenlyckan. I slutet af augusti gick därför Sir William från Staaten Island invid NewYork öfver det smala sundet mellan denna ö och LongIsland och angrep amerikanernas förskansade ställning vid Brooklyn. Hans båda underbefälhafvare Clinton och Cornwallis
253
kringgingo den, de amerikanska linierna blefvo öfverallt genombrutna, och Washington, som skyndat öfver från NewYork till general Sullivans bistånd, såg sig nödsakad att utrymma LongIsland och föra trupperna öfver sundet tillbaka till NewYork, en operation som han natten till den 30 augusti lyckligt verkställde. Den var så mycket farligare som fiendens fartyg hvilket ögonblick som helst kunde afskära hans förbindelser med staden. Affären vid Brooklyn eller på LongIsland, som den äfven kallas, var icke dess mindre ett svårt nederlag för amerikanerna: de förlorade där minst 1000 man i döde och sårade, samt ett stort antal fångar.

Washingtons hela ställning i NewYork liknade den i en råttfälla. Också hade han endast motvilligt intagit den för att efterkomma den hotade stadens rop om hjälp. Ön Manhattan, som i våra dagar helt och hållet upptages af jättestaden, var då till största delen en landsbygd med byar, åkrar och ängar. Staden själf upptog endast öns sydligaste del vid hamnen. Fienden kunde här landstiga hvar som helst, antingen från Hudson eller East river, och afskära den amerikanska härens förbindelse med fasta landet i norr, där en bro, Kings bridge, förde öfver Haerlemsundet. Här hade Washington visserligen anlagt ett fäste, som fått sitt namn efter honom, och midt emot på andra sidan Hudson ett annat, kalladt Fort Lee; men de engelska krigsfartygen gingo oskadda förbi dem uppför floden, och det var att befara, att den britiske generalen skulle sätta sig i besittning af den stora dalvägen till Canada.

Men det var endast en skenmanöver. Sitt verkliga anfall gjorde han från East river, på hvars norra strand lord Cornwallis gjorde en landstigning i grefskapet Chester, nordost om NewYork, och utan svårighet jagade på flykten de där posterade amerikanerna. Washington hade intagit en förskansad ställning vid White Plains på västra sidan om floden Brunx, men äfven denna måste han utrymma i följd af sina truppers opålitlighet.
254

Att med sådant material motstå en välrustad armé af gamla, väl disciplinerade soldater fann Washington vara en omöjlighet. Han beslöt därför draga sig tillbaka bakom Delaware för att där reorganisera sina trupper och afvakta ett tillfälle till offensiv under gynnsammare omständigheter. Återtåget gick i forcerade marscher genom NewJersey, och i början af december hade han den breda Delaware mellan sig och den förföljande Cornwallis.

Hans armé hade under återtåget betydligt sammansmält: hela regementen hade deserterat och återvändt till hemorterna. Washington grep sig nu an med att reorganisera den lilla återstoden och hade den efter några veckor i så godt skick omständigheterna tilläto.

Det väntade tillfället erbjöd sig snart. De engelska trupperna lågo spridda i kantoneringar genom hela New Jersey, anseende sig trygga med en bred flod mellan sig och fienden. »Örnen har utbredt sina vingar,» sade Washington; »nu passar det bäst att klippa dem.» Närmast honom, i Trenton, på andra sidan Delaware, låg en hessisk styrka under öfverste von Rahi. Själfva juldagen på aftonen gick Washington med några tusen man i båtar öfver den halft tillfrusna floden, där simmande isflak betydligt försvårade passagen. Efter en hel natts ansträngdt arbete stod den lilla styrkan den 26 december på morgonen utanför Trenton och föll öfver de fullkomligt öfverraskade hessarne, som efter juldagsölet ännu lågo i sin djupa sömn. Efter ett kort försök till motstånd, hvarunder deras chef, von Rahl, stupade, blef största delen tillfångatagen; endast några skvadroner lätt kavalleri lyckades komma undan.

De andra posteringarna föllo tillbaka på hufvudstyrkan, med hvilken Cornwallis nu ryckte mot Trenton, i hvars närhet Washington stod på en höjd vid den lilla ån Assipink, som faller ut i Delaware. Här tänkte Cornwallis med alla sina förenade krafter följande dag, den 3 januari 1777, anfalla den lilla amerikanska styrkan, som han redan trodde sig hafva i sina händer; men innan morgonen kom,
255
befanns det, att boet var tomt och fågeln bortfiugen. Washington hade under natten, lämnande lägereldarna brinnande och förpostkedjan kvar under några timmar, i största tysthet aftågat och efter en hastig marsch på den hårdt tillfrusna vägen i dagbräckningen kastat sig öfver det i Princeton, ett par mil norr om Trenton, stående engelska arriérgardet, tre infanteriregementen. Nu uppstod en ytterst häftig strid, hvarunder Washington själf förde sina trupper i elden och oupphörligt blottställde sig. Denna dag slogos amerikanerna väl, men så gjorde också fienden, och han drog sig i god ordning tillbaka mot den i ilmarsch anryckande hufvudstyrkan. Äfven nu vägrade Washington mottaga den erbjudna bataljen: kännande sin underlägsenhet, hade han, när Cornwallis uppnådde Princeton, med de tagna engelska förråden fortsatt marschen norr ut in i den bergstrakt som upptager västra delen af NewJersey och där vid Morristown intagit en fast ställning i fiendens flank. Här gick han i vinterkvarter. Allt emellanåt utsände han dock mindre ströfkårer, som uppsnappade fiendens förråd, afskuro mindre afdelningar af hans trupper och så oroade Cornwallis’ förbindelser, att denne snart såg sig nödsakad att utrymma NewJersey och draga sig tillbaka till NewYork, endast behållande posteringar vid sundet.

Dessa små framgångar, i förening med det lyckliga fälttåget vid Delaware, hade ej litet höjt modet bland de amerikanska trupperna. Kongressen, som vid fiendens annalkande förlagt sitt säte till Baltimore, hade äfven haft den klokheten att lämna Washington fria händer i allt som rörde armén. Han ägde hädanefter själf utnämna alla officerare under generalmajorsgraden, uppsätta och organisera de trupper kongressen beviljade, mot skälig betalning rekvirera allt hvad han behöfde af befolkningen samt utöfva högsta verkställande makten i de områden där hans här var förlagd. Det var en verklig militärdiktatur som uppdragits åt honom, men endast för sex
256
månader. Den förnyades gång för gång och gafs sedermera till krigets slut.

Det svåraste missförhållandet, den korta tjänstetiden, kvarstod dock alltjämt, trots Washingtons ifriga föreställningar. Men det var knappast kongressens fel, utan staternas. På dessa berodde också, att de af kongressen voterade regementena antingen alls icke eller också mycket sent kommo. Med penningar till solden och rekvisitionernas betalande var det äfven mycket klent bestäldt, och kongressen måste för betäckande af de löpande kostnaderna utgifva ett pappersmynt med tvångskurs, som snart sjönk i värde. Lyckligtvis anlände vid denna tid från Frankrike de af Franklin och Deane utverkade subsidierna, bestående af en million dollar i reda mynt samt vapen och beklädnadsartiklar för 25,000 man, jämte ett betydligt ammunitionsförråd. De gåfvos dock endast i största hemlighet, ty ännu hade det ej kommit till öppen brytning mellan makterna på ömse sidor om Kanalen.

Vid vårens inbrott gjorde sir William Howe flere försök att locka ned Washington från hans fasta ställning, men utan att lyckas. Trött vid dessa ständiga fram- och återmarscher, vid dessa operationer mot en fiende som aldrig gaf en blotta på sig, beslöt han en fullständig frontförändring. Lämnande en liten styrka kvar i NewYork under sir Henry Clinton, inskeppade han fram i juli den öfriga armén på broderns flotta och gick med den söder ut. Meningen var att gå uppför Delaware och taga Filadelfia; men då amiralen fick veta, att denna flod var spärrad af några amerikanska blockskepp, fortsatte han kursen mot söder, dubblerade Cap Charles och gick Chesapeakviken uppför till dess nordligaste hörn.

Washington hade emellertid, efter några dagars ovisshet, fått kunskap om den kurs flottan styrt och, genast anande att det gällde Filadelfia, med större delen af sin här i ilmarscher skyndat öfver Delaware och fattat posto
plansch vid 256
257
söder om kväkarstaden på norra sidan af den lilla floden Brandywine, som vid Wilmington utfaller i Delaware. Här sökte han den 11 september göra den från söder anryckande Howe motstånd, men Cornwallis kringgick hans högra flygel, och dagen blef ett fullständigt nederlag för amerikanerna. Med spillrorna af hären gick Washington öfver Schuylkill och måste prisgifva Filadelfia, som nu besattes af segraren. Slaget vid Brandywine utkämpades på gammal svensk mark: Brandywine är nämligen en gren af Christiana creek och Wilmington det gamla Fort Christina.

Ej mycket bättre gick det när Washington några veckor därefter anföll en britisk styrka, som var förlagd i Germantown, en by högre upp vid Delaware. Hans gamla trupper — om soldater som tjänat knappt ett år kunna kallas så — slogos denna dag bra, och han hade nästan segern i sina händer, då en plötslig panik grep miliserna, som i dimman togo egna landsmän för fienden, och allt åter upplöste sig i vild flykt. Inseende omöjligheten att med sådana trupper bjuda Englands veteraner spetsen på öppna fältet, intog han en stark ställning i bergstrakten vid Schuylkill, 3 sv. mil från Filadelfia, ungefär på det ställe där det svenska fästet Wasa en gång stod. Platsen heter Valley Forge.

I samma dagar kom från norden underrättelsen om en stor framgång för de amerikanska vapnen. Efter det olyckliga slutet på den amerikanska expeditionen mot Canada hade den britiske generalen Burgoyne med en här af 9000 man engelska och tyska trupper från Quebec ryckt Champlaindalen uppför, för att i förening med en styrka, som sir Henry Clinton skulle sända från NewYork, underkufva de nordöstra staterna. Burgoyne, som i juni lämnade Quebec, hade i rask följd tagit fästena vid sjöarna, Crown Point och Ticonderoga, och stod nu vid öfre Hudson. Men här slutade hans framgångar. Den amerikanske
258
generalen Schuyler hade med spillrorna af Montgomerys här samt de förstärkningar Washington skickat honom fattat posto vid Stillwater på Hudsons östra strand, medan general Lincoln med Nya Englands bästa och krigsvanastemiliser tagit ställning i Burgoynes rygg och afskurit hans förbindelser med Ticonderoga och Canada.

De engelska trupperna voro uttröttade af en lång marsch genom skogarna och ledo stor brist på lifsmedel. Afdelningar som Burgoyne utsände för att proviantera blefvo slagna och tillfångatagna af NewHampshires milis under den gamle, från Bunkers Hill bekante John Stark, och de indianska bundsförvandterna, långt ifrån att göra någon nytta, retade endast genom sina grymheter upp befolkningen mot inkräktarne. Burgoyne befann sig nu i de trakter där minnena från de gamla gränskrigen voro som friskast och där hvarenda man var en säker skytt. Också gick man här man ur huset, och den amerikanska hären fick på detta sätt en förstärkning af helt annat gry än de veka miliserna i kustlandet.

Schuyler, som med energi och klokhet ordnat försvaret, hade emellertid på kongressens order måst lämna befälet åt Horatio Gates, en ung f. d. engelsk officer som ingått i amerikansk tjänst och ansågs för en militärisk förmåga. Kongressen hade gifvit honom en af Washington oberoende ställning, ej utan afsikt att uppställa honom som en motvikt till denne. Gates, en tapper, men något fåfäng man, hade duglighet nog att begagna sig af den ställning hans företrädare skapat och göra det mesta möjliga däraf.

Sedan den engelske generalen förspillt en lång tid på fruktlösa provianteringsförsök och i lika fruktlös väntan på underrättelser från Clinton, bröt han i medlet af september upp och slog läger vid Saratoga, då en by, nu en glänsande badort på Hudsons västra strand. Amerikanerna hade intagit en fast ställning på Bemushöjderna, ett stycke längre utför floden. Här angrepos de den 19 september
259
af Burgoyne, och en ytterst het strid uppstod, där segern dock blef oafgjord.

Burgoynes ställning blef allt mer hopplös. Hans armé hade blott lifsmedel för en vecka, och från sir Henry Clinton hördes intet. Hans förbindelser med Canada voro afskurna, och fienden pressade sig inpå honom från alla sidor. Han kunde ej sända ut ett detachement utan att det blef bortsnappadt af den ytterst fiendtliga befolkningen. Alla kreatur och förråd voro undanskaffade till skogarna. Han beslöt försöka slå sig igenom till Albany och gjorde för detta ändamål den 10 oktober ett nytt anfall på den amerikanska ställningen. Men amerikanerna gingo honom till mötes på öppna fältet — så hade deras tillförsikt vuxit — och sådan var den ursinniga tapperhet hvarmed de under Benedict Arnold anföllo, att de engelska bataljonerna slutligen måste rymma fältet och, om än i god ordning, draga sig tillbaka till lägret.

Men här voro de ej heller längre säkra, ty norr, väster och söder om dem stodo amerikanerna i täta massor, och kulorna från deras batterier slogo öfverallt ned i det engelska lägret. Burgoyne sammankallade nu ett krigsråd, och man beslöt öppna underhandlingar om kapitulation. Efter någon tvekan ännu i sista stunden å Burgoynes sida afslöts äfven den 17 oktober en konvention, enligt hvilken hela den britiska armén skulle sträcka gevär. Burgoynes armé hade efter striderna omkring Saratoga så hopsmält,
260
att antalet af dem som nu nedlade vapen utgjorde ej fullt 6000 man, af hvilka endast hälften var reguliära engelska och tyska trupper, de öfriga canadier.

Kapitulationen vid Saratoga hade stora följder. I England väckte den djup bestörtning, om också ej modlöshet, och bidrog väsentligt till den förändring i allmänna tänkesättet om amerikanerna, som allt mer började bana sig väg. De hade varit ej mindre lyckliga till sjös, och Englands stolta flotta hade ej kunnat hindra deras kapare att tillfoga den engelska handeln ytterst kännbara förluster. Den ryktbaraste af dessa djärfva sjöhjältar, Paul Jones, inträngde med sina fartyg i de engelska och skotska fjordarna, härjande och plundrande. De stora köpmännen i Londons city uppstämde höga jämmerrop öfver handelns ruin, och fredspartiet hade hädanefter i dem en mäktig bundsförvandt.

Sin största verkan hade dock Saratoga på den hittills tvehågsna franska regeringen och påskyndade ej litet de underhandlingar om en allians som Franklin och Deane fört i Versailles. Redan i början af det nya året, 1778, voro de bragta till lyckligt slut, och den 13 januari och 6 februari undertecknades af de amerikanska fullmäktige och franske utrikesministern Vergennes två särskilda traktater. Den ena, först undertecknade, var en handelstraktat, den andra ett fördrag om en offensiv- och defensivallians för upprätthållande af Amerikas oafhängighet, där det senare förband sig att aldrig återgå under Englands välde, hvaremot Frankrike lofvade bistå det med en flotta.

Ehuru de tills vidare höllos hemliga, kunde dock de båda traktaterna ej blifva en hemlighet för engelska regeringen. För att, om möjligt, hindra deras ratificerande och i sista ögonblicket räcka kolonierna handen till försoning, framlade lord North redan några dagar därefter för parlamentet två biller, den ena om upphäfvande af åtgärderna mot Boston och den andra om återtagande af tetullen och öfverhufvud af parlamentets alla anspråk att
261
kunna beskatta kolonierna. Båda billerna blefvo genast lag, och parlamentet bemyndigade tillika regeringen att sända kommissarier till Amerika för att mäkla fred. Vi kunna här strax tillägga, att alla kommissariernas bemödanden visade sig fruktlösa. De erbjudna eftergifterna voro nu en öfvervunnen ståndpunkt, och amerikanerna fordrade nu mera ingenting mindre än erkännande af deras själfständighet som villkor för fred och försoning. Man skulle om några år äfven komma dit, men ännu kunde hvarken folkmening eller regering i England förlika sig med ett för deras stolthet så förödmjukande steg.

När Frankrike kort därefter öppnade visiret och meddelade engelska kabinettet de båda traktaterna, gaf det tillika tillkänna, att det betraktade navigationslagarna som upphäfda och fordrade fri handel på Amerika. Det var ingen platonisk sympati för Amerikas frihetssträfvanden som dref kabinettet i Versailles att understödja den nya republiken: det var goda materiella intressen och begäret att hämnas lidna nederlag och landförluster. Sändebuden återkallades å ömse sidor, man lade kvarstad på hvarandras fartyg, och kriget var förklaradt.

Af helt annan art voro de bevekelsegrunder som året förut drifvit en lysande fransk ädling, den då endast nittonårige marquis Gilbert Motier de Lafayette, att omfatta Amerikas sak. Förlagd i garnison i Metz, hade han där af en genomresande engelsk prins, Georg III:s köttslige broder hertigen af Gloucester, hört amerikanernas tapperhet och frihetskärlek skildras i så lifliga färger, att han hänfördes däraf och beslöt offra karriér och lif för en så nobel sak. Endast med största svårighet undgick han ett mot honom utfärdadt lettre de cachet och inskeppade sig hemligen i en spansk hamn tillsammans med en vän, öfverste de Kalb.

Washington var hans ideal, till Washingtons läger begaf han sig nu också. Han upptogs i generalens närmaste omgifning och stod under hela kriget, i lust och nöd, troget vid hans sida. Emellan dessa båda i år och
262
erfarenhet så olika män uppstod en vänskap så fast, att när Lafayette femtio år senare, efter de mest växlande öden, återsåg Amerika, den ännu vibrerade i de ord af djup rörelse hvarmed han ledsagade aftäckandet af monu- mentet på Bunkers Hill.

Washington behöfde ock trogna vänner i det svåra läge hvari han under hela vintern 1777-78 befann sig. Kongressen lämnade honom hvarken proviant, ammunition eller de begärda förstärkningarna i manskap. Alla dess omsorger voro i stället riktade på den segrande norra armén, och Gates fick allt hvad han önskade. Till den grad försummades, ja, missaktades öfverbefälhafvaren, att hvarken kongressen eller Gates vårdade sig om att underrätta Washington om den stora händelsen den 17 oktober. Gates kallades till medlem af krigsutskottet, hvars herskande vilja var John Adams, och det låter ej förneka sig, att denne eljes så utmärkte statsman och patriot gjorde sig döf för Washingtons enträgna föreställningar, ständigt beherskad af sin fruktan för militärdespotism. Därför uppsattes Gates som rival till den store virginiern, en rol hvari han med själfbehag fann sig. Inom Washingtons armé sökte man till och med vinna anhängare för en plan att ersätta denne med segraren vid Saratoga. Planen, som i historien fått namnet »kabalen», var anstiftad af en irländare i amerikansk tjänst vid namn Conway, men gjorde ett ömkligt fiasco, och upphofsmännen skyndade sig att sopa igen spåren.

Dessa personliga förolämpningar tog Washington lugnt och värdigt, men arméns tillstånd oroade honom däremot djupt. Den var till stor del utan skodon, proviantförrådet stundom så medtaget, att det i lägret ej fanns kött för följande dag, och solden hade ej på länge blifvit utbetald. Ett allvarsamt missnöje rådde därför bland trupperna, och till råga på alltsammans herskade mellan kontingenterna från södern och norden en missämja och afund, som flere gånger gåfvo sig utbrott i ordentliga bataljer. Det var endast
263
med yttersta möda Washington lyckades åstadkomma någon disciplin bland trupper som ständigt voro på rörlig fot till och från hemorterna. I detta sitt bemödande understöddes han nitiskt och med framgång af en tysk frivillig, öfverste von Steuben, en officer ur Fredrik II:s skola, som exercerade de motsträfviga farmersönerna med sådan energi, att de till slut lärde sig en smula sammanhållning och subordination.

Några viktigare händelser inträffade ej på krigsteatern förrän vid sommarens början. Howe gjorde visserligen ett och annat försök att locka ned Washington från hans fasta ställning, men utan framgång. I juni aflöstes han af sir Henry Clinton, hans förre underbefälhafvare, hvilkens första åtgärd blef Filadelfias utrymmande. En del af trupperna transporterades sjöledes till NewYork, där han fått order att koncentrera sina stridskrafter mot ett befaradt franskt anfall. Återstoden tog landvägen genom NewJersey.

Ett sådant tillfälle försummade ej Washington. Han steg ned från höjderna, föll de återtågande engelsmännen i flanken och ryggen, och en följd af skärmytslingar, större och mindre, ägde rum. Clinton, som med stor skicklighet själf ledde återtåget, måste ständigt göra halt för att hålla sin besvärlige motståndare sig från lifvet. Vid Monmouth Courthouse, i statens norra del, kom det slutligen till en het strid, där det engelska arriérgardet led stora förluster och måste utrymma sina ställningar. Genom en väl dold nattmarsch lyckades dock Clinton vinna ett försprång, som satte honom i stånd att uppnå Sandy Hook och där inskeppa sig till NewYork.

Washington intog nu sin gamla ställning vid White Plains i NewYorks omedelbara närhet för att bevaka sin motståndares rörelser. Men denne höll sig stilla i New York, ty nu hade den väntade franska flottan under grefve d’Estaing anländt till kusten. Amerikanerna hade byggt stora förhoppningar på denna hjälpsändning, men de blefvo
264
till stor del svikna. Väl tvang hon genom sin blotta närvaro på kusten sir Henry Clinton att hålla sina trupper samlade, men några aktiva operationer inlät han sig ej på, och när d’Estaing slutligen lät förmå sig att samverka med en amerikansk här under general Sullivan för att återeröfra det af engelsmännen besatta RhodeIsland, infann han sig väl utanför Newport, men seglade strax därefter sin väg, till amerikanernas stora förbittring. Till någon sammanstötning med de engelska eskadrarna kom det ej heller.

Några större krigsoperationer ägde ej rum på mer än ett år. Men i slutet af 1779 beslöt sir Henry Clinton
265
förlägga kriget till Södern, som nästan var blottadt på amerikanska trupper. Här hade Savannah i Georgia året förut tagits af en liten britisk expedition. Nu gällde det Charleston, dit Clinton med en del af armén afgick på en stor transportflotta, sedan han som befälhafvare i NewYork kvarlämnat den tyske generalen Knyphausen. Klok af erfarenheten från sitt föregående besök tillsammans med amiral Parker, utsatte han sig ej denna gång för Moultries kanoner, utan landsteg på kusten och ryckte landvägen mot Charleston. Staden försvarades i tre månader tappert af sina borgare, och sin garnison — några tusen man under general Lincoln — och det var först efter en regelbunden belägring Clinton lyckades göra sig till herre däröfver.

Efter Charlestons fall återvände Clinton till NewYork, sedan han lämnat befälet åt lord Cornwallis med order till denne att underlägga sig hela södern. Denna order fann Cornwallis mindre lätt att verkställa än både han och hans förman föreställt sig. Några reguliera amerikanska trupper funnos visserligen ännu ej hvarken i Nord- eller SydCarolina; men den engelska invasionen och det hänsynslösa, i flere fall rent barbariska sätt hvarpå ej mindre Cornwallis själf än hans underbefälhafvare lord Rawdon förde kriget framkallade ett förbittradt motstånd. Öfverallt bildade sig frikårer under käcka och beslutsamma anförare: en Sumpter, en Cleveland, Clarke och Marion. De flesta hade, som den gamle Moultrie, någon grad vid milisen, men voro för öfrigt farmer eller plantageägare. Af militärisk hållning och prydlighet hade de intet: de slogos helst i skjortärmarna eller buffelskinnströjan. Deras taktik var att med sina män i massa kasta sig öfver den oförberedde fienden. Blefvo de då slagna, samlade de sig lugnt till ett nytt anfall och fortsatte därmed tills de uttröttat sin motståndare och tvungit honom att gifva sig.

Den ryktbaraste bland dessa friskarechefer var öfverste Sumpter. Han samlade i NordCarolina omkring sig några hundra man, flyktingar liksom han från grannstaten i söder.
266
Bysmederna smidde dem grofva vapen af hackor och spett, och farmerhustrurna gåfvo dem sina vackraste tennfat att stöpa kulor af. De kastade sig nu öfver små fiendtliga afdelningar, togo ifrån dem deras vapen och voro på detta sätt snart alla väl beväpnade. Flyktingar strömmade oupphörligt till dem, och Sumpters lilla skara hade inom kort vuxit till 600 man. Med denna föll han in i SydCarolina och hängde sig i hälarna på Cornwallis’ armé, bortsnappade hans ströfkårer och provianttransporter och oroade på alla sätt hans förbindelser.

Till SydCarolinas undsättning anryckte emellertid norr ifrån en styrka af 4000 man under general Gates, bestående till mer än hälften af milis från Virginia och NordCarolina. Den reguliera delen af dessa trupper hade redan i mars brutit upp från Hudson, men det var först i augusti den hunnit SydCarolina. Här väntade dem Cornwallis i en sumpig trakt vid Camden, nordväst från Charleston, några mil från gränsen till NordCarolina. Själf hade han endast 2000 man, men det var gamla, väl disciplinerade och väl födda soldater, medan amerikanerna, till största delen miliser, voro utmattade af en lång marsch och halft förhungrade.

Sammandrabbningen ägde rum den 17 augusti. Vid första angreppet kastade miliserna vapnen ifrån sig och flydde hals öfver hufvud, ryckande med sig i flykten öfverbefälhafvaren själf, och blefvo till stor del nedhuggna af det förföljande kavalleriet. De reguliera trupperna däremot, under den tappre de Kalb, höllo orubbligt stånd, äfven sedan de blifvit tagna i ryggen. Återstoden bröt sig väg med bajonetten och anträdde i god ordning återtåget: de hade med sitt hjältemod räddat äran, om ej segern. De Kalb själf föll, genomborrad af elfva kulor. Han var en tysk bondson från Franken, som i preussiska hären från simpel soldat tjänat sig upp till öfverste, följt Lafayette till Amerika och som organisatör gjort dess unga armé
267
stora tjänster. Det bästa beviset på hans duglighet var den trupp han denna dag förde i elden.

Cornwallis kunde ej begagna sig af sin seger. Dels var hans styrka för svag, dels hotades hans rygg och flanker allvarsamt af de omkring honom ständigt svärmande friskarorna. Väl blefvo dessa gång på gång slagna af öfverste Tarleton, en djärf kavalleriofficer, som med stormande häftighet föll öfver dem och i hastiga marscher kunde täfla med dem själfva; men de stodo snart åter slagfärdiga i en trakt där man minst väntat dem.

Efter nederlaget vid Camden togs befälet från Gates och lämnades åt Greene, som behöll det till krigets slut. Detta närmade sig nu i själfva verket med stora steg. På båda sidor rådde stor trötthet och utmattning, i England ej mindre än i Amerika. Washington upplefde nu sin svåraste tid. Samma kommande och gående herskade alltjämt i hans lilla armé, som tillika var sämre klädd och sämre född än någonsin. Att företaga några aktiva operationer var omöjligt. Han måste nöja sig med att från sitt läger, nu mera förlagdt högre upp vid Hudson, observera sin fiende. Ej ens sedan Clinton aftågat till södern hade han vågat lämna sin ställning: han visste att, hur eländig än hans här var, den dock var Amerikas sista resurs, och på den måste sparas.

I detta sakernas läge gjorde Lafayette Amerika en oskattbar tjänst. Han reste öfver till Frankrike och visade dess regering, huru allt stod på spel i Amerika och att, om hon ej ville se detta land åter läggas under engelskt välde, snar hjälp i penningar och stridskrafter vore af högsta nöd. Man lyssnade till den unge markisen, och det var med löfte att en fransk hjälpkår och en fransk flotta snart skulle följa efter som Lafayette seglade tillbaka öfver oceanen. I slutet af denna samma sommar 1780 kom äfven den utlofvade flottan under amiral Ternay, och med den en kår af 6000 man under general Rochambeau, hvilken hade order att ställa sig under Washingtons befäl.
268
Nu fick kriget en större lifaktighet, och en förenad fransk-amerikansk styrka återtog snart RhodeIsland.

Medan Washington på några dagar var frånvarande från lägret för att i Connecticut rådpläga med den franske generalen, tilldrog sig vid Hudson en händelse, som kastade en djup skugga bland de ljusnande utsikterna: Benedict Arnold blef förrädare. Vi minnas denne unge general, som vid Quebec och Saratoga utmärkt sig genom stormande tapperhet, den farliga natten vid Trenton troget stått vid Washingtons sida och af honom alltid rönt stort förtroende. När Filadelfia utrymdes af Clinton i juni 1778, hade också Washington utnämt Arnold till kommendant i denna stad. Här förde han ett högt lif och åsamkade sig stora skulder. För att betäcka dessa tillät han sig utpressningar mot stadens borgare. Härför blef han, på kongressens begäran, varnad af Washington och af denne förflyttad till befälet på Westpoint, amerikanernas starkaste fäste vid Hudson och beherskande vägen upp till sjöarna och Canada. Det var således en mycket viktig plats, och engelsmännen hade flere gånger under kriget sökt få det i sina händer.

Med all sin tapperhet på slagfältet var Arnold en lumpen karakter, trolös och hämdlysten. Han kände sin stolthet djupt förödmjukad af kongressens censur och beslöt hämnas. Genom generaladjutanten vid Clintons armé i NewYork, major André, öppnade han underhandlingar med den britiske generalen om Westpoints uppgifvande mot löfte om anställning i engelska armén och en större belöning i penningar. Sir Henry ingick på förrädarens anbud, och ett möte utsattes mellan André och Arnold i närheten af Westpoint under den tid då Washington var frånvarande på besök i det franska lägret. André infann sig på utsatt tid, landsatt från ett längre ned i floden liggande engelskt krigsskepp, och en öfverenskommelse träffades rörande sättet för fästets öfverlämnande åt engelsmännen. Hittills hade André varit klädd i sitt regementes
269
uniform, men nu lät han, i en för sig olycklig stund, af Arnold förmå sig att förkläda sig till landtman och medtaga planritningar öfver fästningen, jämte bref från Arnold till Clinton med en noggrann redogörelse för alla planens detaljer. Dessa papper gömde André i sina stöflar och anträdde ridande återvägen till NewYork.

Han hade lyckligt hunnit närheten däraf, då han plötsligt fann sig omringad af några amerikanska vedetter. De bundo och visiterade honom. De viktiga dokumenten blefvo då funna och skickades genast jämte fången till Westpoint. Här hade emellertid Arnold fått veta hvad som passerat och lyckats med en brådstörtad flykt rädda sig till det engelska krigsskeppet på floden. Endast en kort stund efter Arnolds flykt anlände Washington till Westpoint.

André ställdes inför ståndrätt, sammansatt af de äldsta officerarne. Han var gripen på bar gärning, men tilläts att försvara sig. Han erkände sig skyldig och kunde endast anföra till sitt försvar, att han ansåg sig ha landstigit under parlamentärflagg. Denna ursäkt kunde ej godkännas, och han dömdes, enligt vanligt ohyggligt krigsbruk, att hängas. Förgäfves sökte sir Henry Clinton, hvars store gunstling André var, i ett bref till Washington utverka hans utväxling. Men Washington ansåg sig ej kunna ändra krigsrättens dom, hur stor medömkan han än kände med den unge officeren. Alla de af hans egna kunskapare som fallit i fiendens händer — vanligen simpla landtmän hade blifvit utan pardon hängda. Att efter sådana föregåenden, hvaröfver han fruktlöst besvärat sig hos de britiska generalerna, efterskänka straffet för en officer, som väl bort känna följderna af sitt farliga företag, endast därför att han var officer och en älskvärd man, höll han ej förenligt med sin plikt, och domen gick i verkställighet.

Andrés öde väckte djupt deltagande bland fiender som vänner, och i England reste man en minnesvård öfver
270
honom i Westminster Abbey, som han varit en stor och icke blott en olycklig man. Upphofsmannen till hans olycka, Benedict Arnold, användes en tid af general Clinton till att härja sitt eget fäderneslands kuster, och han lånade sig villigt därtill. Äfven engelsmännen skydde honom, och han framlefde sina sista dagar i London, ett föremål för allmänt förakt.

Voro dessa krigets sista år ytterst svåra för amerikanerna, voro de det emellertid knappast mindre för engelsmännen. Kriget hade slukat ofantliga summor, öfver 100 millioner pund sterling redan i slutet af 1780, och skatterna och statsskulden hade vuxit i proportion. Antalet af Englands fiender hade tillika ökats i oroväckande grad: det hade nu mera att göra front ej blott mot sina amerikanska kolonier och mot Frankrike, utan äfven mot Spanien och Holland, som båda slutit sig till dess fiender och ingått förbund med Amerika. Dessutom såg det sitt öfvervälde på hafvet allvarsamt hotadt. Ryssland, och jämte det de andra nordiska makterna samt Frankrike och Spanien, hade i London afgifvit en förklaring, där neutrala makters fartyg tillerkändes rätt att fritt färdas mellan krigförande makters hamnar och längs deras kuster samt fritt in- och utföra varor till och från sådana hamnar. Och till skydd för de neutrales rätt hade mellan de nordiska makterna ingåtts Den beväpnade neutraliteten.

Under dessa förhållanden växte fredspartiet betydligt både i landet och i parlamentet. Regeringen, hvars främste man lord North ännu var, hade all möda att värja sig mot de städse förnyade anfallen af en opposition, som hade i spetsen för sig sådana talare som Edmund Burke, Charles Fox och Richard Brinsley Sheridan. Lord North ville gifva efter och begärde sitt afsked, men Georg III var oböjlig och ville fortsätta kriget till det sista, litande på den lydiga, ehuru starkt hopsmälta majoritet hans regering ännu hade i parlamentet. Det behöfdes ännu ett
271
slag för att helt och hållet tillintetgöra den, och det kom mycket snart.

På krigsteatern i NordCarolina hade general Greene, sedan han mätt sina krafter med lord Cornwallis utan någon afgjord öfvervikt på någondera sidan, ställt marschen mot SydCarolina, i säker förhoppning att locka sin motståndare med sig. Men denne hade, i stället för att följa honom, infallit i det på trupper blottade Virginia och besatt södra delen af denna stat. Här erhöll han från sir Henry Clinton order att befästa någon punkt på sydöstra kusten, där han kunde mottaga den undsättning som sjöledes skulle sändas honom från NewYork.

Lord Cornwallis valde för detta ändamål Yorktown, en liten plats, belägen på en smal landtunga mellan två af de långa och smala mynningsvikar som inskjuta på virginiska kusten i statens sydöstligaste del. Platsen var visserligen ej i hans smak, ty en fiende skulle här lätt kunna afskära honom från fastlandet; men några fiendtliga trupper funnos nu ej i Virginia, och dessutom skulle ju den af Clinton utlofvade eskadern snart anlända.

Men han hade en vaksam motståndare. Knappt hade Washington i sitt läger vid Hudson fått underrättelse om Cornwallis befästningsarbeten vid Yorktown, än han genast insåg sitt tillfälle. Lämnande 7000 man under general Wayne kvar utanför NewYork, sammandrog han alla sina öfriga stridskrafter, jämte den franska hjälphären under Rochambeau, i allt 16000 man, och ryckte med dem, utan att fienden anade det minsta, i ilmarscher mot söder. Ingen mer än hans närmaste omgifning kände destinationsorten. Medel till truppernas beklädnad och förplägning under den långa marschen gåfvo honom de franska subsidierna samt de betydliga enskilda förskott Robert Morris, nu kongressens finansminister, för ändamålet skickat honom. Lyckligtvis hade också staterna låtit förmå sig att göra en sista ansträngning, och det var med en bättre rustad här än någonsin Washington den 30 september
272
slog läger utanför Yorktown och genast började dess belägring.

Belägringsarbetena leddes af den gamle Steuben och drefvos med sådan fart, att i medlet af oktober tredje parallelen redan var öppnad och fiendens alla förbindelser afskurna. Ty ej heller sjövägen var nu längre öppen. En stor fransk flotta under befäl af grefve de Grasse hade redan i september kommit till kusten och lagt sig i sundet mellan Cap Charles och Cap Henry som leder in till Chesapeakviken, samt med fyra fartyg spärrat inloppet till York river, på hvars södra strand Yorktown ligger. Den hade tillika landsatt ytterligare franska trupper och, hvad som knappast var amerikanerna mindre välkommet, en stor park groft belägringsartilleri. En engelsk flotta under amiral Graves, i antal något underlägsen den franska, hade visserligen kommit till kusten och sökt öppna förbindelsen med den belägrade platsen, men efter en oafgjord het sjödrabbning utanför uddarna nödgats gå till NewYork för att reparera sina lidna skador.

Denna gynnsamma ställning begagnade Washington väl. Från löpgrafvarna öppnades ett förfärligt bombardement, som snart lade Yorktown i aska, och de af Cornwallis med stor konst anlagda utanverken stormades och togos af amerikaner och fransmän i täflan, de förra under Lafayettes befäl. Lifsmedlen började tryta bland de belägrade, och af de 7000 man med hvilka Cornwallis inneslutit sig i Yorktown hade han förlorat nära 1000 i döde och sårade. Han tänkte dock ej på att gifva sig: blotta tanken att undergå samma öde som Burgoyne var honom olidlig. Ett bref från sir Henry Clinton, som lyckligt kommit i hans händer, meddelade honom tillika den hugnande underrättelsen, att amiral Digby om några dagar skulle med sin och Graves’ eskadrar spränga blokaden och undsätta honom.

Men den ena dagen aflöste den andra utan att någon undsättning hördes af. Tredje parallelen var redan färdig,
273
bresch kunde skjutas på några timmar, en stormning var därefter omedelbart att vänta, och huru den skulle utfalla, därom hade han onda aningar.

Den 18 oktober såg sig också Cornwallis, för att rädda spillrorna af sin här, nödsakad att öppna underhandlingar om dagtingan, och den 19 oktober på middagen sträckte garnisonen, mer än 6000 man, gevär och gaf sig krigsfången. Officerarne fingo, mot sitt hedersord att ej mer under kriget tjäna mot Amerika, begifva sig hvart de ville. Betydliga förråd föllo i segervinnarnes händer. Två dagar efter kapitulationen kom amiral Digbys så länge väntade flotta till kusten med stora förstärkningar och sir Henry Clinton själf ombord, men satte åter kurs mot norr, sedan den senare fått sin underbefälhafvares rapport om kapitulationen.

Cornwallis’ dagtingan i Yorktown, som inträffade nästan på årsdagen af Burgoynes i Saratoga fyra år förut, slutar de facto kriget för Amerikas själfständighet. Ännu skulle väl två år förgå innan formlig fred afslöts, men liksom efter tyst öfverenskommelse hvilade vapnen på båda sidor. I England väckte underrättelsen om denna nya smälek för de britiska vapnen stor bestörtning, men ännu större förbittring mot regeringen. Den gamla minoriteten, som i så många år fruktlöst kämpat i oppositionen, var i en hast förvandlad till majoritet, lord North afgick, och konungen såg sig nödsakad att omgifva sig med en fredsministér. Och så stor var den allmänna tröttheten i England, att underhuset den 4 mars 1782 antog en resolution, som förklarade hvar och en för en fiende till sitt fädernesland som rådde till fortsättning af kriget.

I Amerika voro ännu NewYork, Charleston och Savannah i engelsmännens händer, och Washington vågade därför ej upplösa armén, men permitterade stora delar däraf. Han hade för öfrigt största svårighet att underhålla den del som hölls kvar under fanorna. Staterna ansågo kriget slut och ville ej offra mer manskap och
274
penningar därpå än de redan gjort. Dessa offer voro också i sanning betydliga: omkring 70,000 man hade stupat och mer än hälften sa många dött i engelsk fångenskap af fältfebern, bland dem särskildt mer än 11,000 på det förfärliga fångskeppet vid kusten af NewJersey, där liken lågo i högar ofvanpå hvarandra. Den hårdhet, ja grymhet, hvarmed engelsmännen under detta krig behandlade sina amerikanska fångar, hör lyckligtvis till undantagen i historien.

Men det sista krigsårets största fara låg icke i fruktan för ett engelskt anfall: hvad som under denna tid mest oroade Washington var det betänkliga missnöjet inom armén, bland så väl befäl som manskap. Hurti illa kongressen sörjde för det senare, ha vi vid flere tillfällen omnämnt, och hvarken soldaten eller officeren hade på länge fått ut sin sold. Det gick så långt, att två regementen under befäl af sina underofficerare marscherade till Filadelfia och med vapen i hand af kongressen utfordrade sin sold. Officerarne oroades dessutom af tanken på sin framtid vid krigets slut. De flesta hade lämnat någon lönande sysselsättning och sågo sig nu utan medel till utkomst. De begärde därför af kongressen att bli satta på half sold. Men kongressen tvekade att betunga fredsbudgeten med en så dryg utgift. De förbittrade officerarne trädde då tillsammans för att diskutera ett äfventyrligt förslag att med armén tåga ut till ödemarkerna i väster och där bryta nytt land. Det blef dock ej svårt för Washington, som infann sig vid mötet, att visa dem hela det korttänkta och pliktvidriga i planen; förslaget, som utgått från en af Gates’ adjutanter, fann intet understöd, och genom Washingtons bemedling ordnades saken så, att allt befäl under åtta år fick uppbära hela lönen.

Den vanmakt kongressen lagt i dagen som den unga fristatens styrelse — en vanmakt som för öfrigt hade helt naturliga orsaker — hade ingifvit flere af härens mest tänkande män längtan efter en starkare styrelse. Detta
275
obestridliga behof blef, såsom vi skola se, snart fyldt inom den republikanska statsformens ram. Men dessa män önskade ingenting mindre än en återgång till den konstitutionella monarkien efter engelskt mönster, och i denna amerikanska monarki skulle Washington bli den förste konungen. Planen, som hade många anhängare bland det högre befälet, meddelades Washington enskildt i ett bref från öfverste Lewis Nicola, en af hans dugligaste och mest betrodda officerare.

Brefvet fyllde Washington med den smärtsammaste förvåning. Han kunde omöjligt förstå, skref han i sitt svar, hvilken handling af honom kunnat uppmuntra till en sådan adress. Han besvor honom därför att, om han hade någon aktning för honom, bannlysa alla sådana tankar och aldrig mer vidröra ämnet. Det blef ej heller mer vidrördt.

Efter långa underhandlingar afslöts omsider den 3 september 1783 fredsfördraget i Versailles, där England erkände de tretton koloniernas själfständighet. Den 25 november utrymde engelsmännen NewYork, där Washington några dagar därefter i spetsen för hären höll sitt intåg. Washingtons krigiska bana var nu slutad. Efter ett gripande afsked från sina gamla krigskamrater, som samlats för att säga honom sitt sista farväl, begaf han sig till Annapolis i Maryland, där kongressen nu var församlad, för att formligen nedlägga sitt befäl. Kongressen mottog honom i sittande session. Det var en högtidlig stund då Washington den 23 december trädde inför den höga församlingen och till presidenten återlämnade sin diktatur. »Det mig uppdragna värfvet är fullgjordt,» sade han. »Jag afgår därför nu från den stora offentliga banan, säger den höga kongressen, i hvars uppdrag jag hittills varit verksam, mitt farväl, nedlägger härmed min befattning och utträder ur alla det offentliga lifvets bestyr.»

Presidenten, för tillfället general Mifflin, svarade: »Ni har ledt den stora kampen med vishet och mod, aldrig för ett ögonblick, ens under motgångar och ödets växlingar,
276
lämnat å sido den borgerliga maktens rättigheter. Ni har stannat på er post tills dessa Förenade stater kunnat sluta kriget i frihet, trygghet och själfständighet. Vi tacka eder för det ni aldrig förtviflat om fäderneslandet!»

Washington återvände nu till Mount Vernon, där han några år i ostördt lugn fick hvila ut från de tunga plikter han i mer än åtta år burit.


The above contents can be inspected in scanned images: 230, 231, 232, plansch vid 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, plansch vid 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, plansch vid 248, 249, 250, 251, 252, 253, 254, 255, 256, plansch vid 256, 257, 258, 259, 260, 261, 262, 263, 264, 265, 266, 267, 268, 269, 270, 271, 272, 273, 274, 275, 276

Project Runeberg, Tue Dec 11 18:49:20 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/erofring/k13.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free