- Project Runeberg -  Amerika, dess upptäckt, eröfring och fyrahundraåriga utveckling /
14. Unionen

(1892) [MARC] Author: Otto Wilhelm Ålund - Tema: Geography, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
277

14.

Unionen.

När en dag efter fredsslutet en fransman lyckönskade Franklin till själfständighetskrigets slut, skall den gamle patrioten ha infallit: »Ni menar revolutionskrigets slut: själfständigheten återstår oss ännu att eröfra.»

Och Franklin hade ej så alldeles orätt. England hade visserligen i Versailles erkänt sina förra koloniers
278
oafhängighet, men de voro ännu på tusen sätt beroende af dess goda vilja. Det stod i dess makt att fjättra deras handel och sjöfart genom att utestänga dem från deras naturligaste och indräktigaste marknader, och det tvekade ej heller att begagna sig af detta tillfälle att se både sina intressen och sin kränkta stolthet till godo. Trettio år af ömsesidig förbittring och ömsesidiga oförrätter och ett nytt blodigt krig skulle ännu förgå, innan dessa konflikter hunno utjämnas och den vunna själfständigheten fullt tryggas utåt.

Men det återstod äfven att trygga henne i det inre genom en fastare sammanslutning af de särskilda delarna. Staterna hade visserligen under kriget ingått en konfederation för vården af vissa gemensamma angelägenheter, men den makt de för detta ändamål lagt i kongressens händer hade, som vi sett, endast varit en makt till namnet; af sina suveräna rättigheter hade de i själfva verket ej afhändt sig en enda, och allra minst beskattningsrätten. Kongressen kunde fritt besluta hur mycket han behagade, men när det gällde verkställandet, stod han i de viktigaste fall maktlös: detta berodde helt och hållet af staterna.

Denna brist på en verklig centralmakt hade under kriget gjort sig djupt kännbar, men den kändes knappast mindre nu efter dess slut. Förhållandena till utlandet, och särskildt till England, måste ordnas, den under kriget åsamkade utländska statsskulden betalas, lugnet i det inre och på gränserna tryggas, och allt detta fordrade en fast organiserad förbundsmakt.

Framsynta statsmän, och bland dem ej minst Washington, hade länge insett oeftergifligheten af en sådan reform, men i staternas afundsjuka om sin suveräna makt och djupa misstro till hvarje centralisationsplan mött hinder som syntes nära på oöfverstigliga. Ej heller var denna afundsjuka och denna misstro oförklarliga. Staterna hade under kolonitiden utbildat ett kraftigt, individuelt politiskt lif inom hvar sitt område, lärt sig betrakta sig hvar och en som ett helt för sig, och en centralstyrelse var hos dem förbunden med
279
minnet af engelskt öfvervälde. Tanken på en union, ehuru ej ny, var dem därför i hög grad främmande och motbjudande. Det behöfdes kraftiga skäl för att förmå dem uppgifva sin inrotade obenägenhet för en fastare sammanslutning. Det blef unionsidéns förfäktare ej svårt att finna sådana skäl -- de lågo i själfva verket handgripliga för allas ögon -- och det ges i sanning få mer slående exempel på öfvertygelsens makt än den strid som några år i slutet af 1780-talet med ordet och pennan fördes i Amerika mellan de motsatta åsikternas förfäktare.

De kallade sig federalister och antifederalister, vänner och motståndare till en stark förbundsmakt. De förre hade från första stunden öfvervikten genom styrkan af sina skäl, ej mindre än genom den talang hvarmed de gjordes gällande. Men så hade de också i spetsen för sig två af Amerikas största statsmän och politiska skriftställare: Alexander Hamilton och James Madison.

Den senare, en virginier, hade redan inom sin stat, genom en förmåga som endast gaf Jeffersons efter, uppstigit till dess högsta förtroendeposter. Han ändrade sedan åsikter och blef en af det demokratiska partiets ledare; men nu var han afgjord federalist och verkade outtröttligt i och utom sin stat för en union. För detta ändamål hade han slutit sig tillsamman med den liktänkande, men honom i snille öfverlägsne Hamilton.

Tillhörande en skotsk släkt som slagit sig ned i Vestindien, hade Hamilton börjat sin bana på ett handelskontor i St. Croix, men drifven af kunskapstörst, tidigt begifvit sig till NewYork och där efter några år, ägnade åt studier, blifvit en af dess mest glänsande skriftställare och talare. Under kriget hade han som kapten vid NewYorks artilleri ådragit sig Washingtons uppmärksamhet genom en ovanlig duglighet och energi och blifvit anställd som hans sekreterare. Till sina politiska åsikter lutade Hamilton starkt åt det gamla engelska konstitutionella systemet, åsikter dem han sedan under striden mot demokraterna drefs att allt
280
mer skärpa. Han ansågs därför af dessa som aristokrat och rojalist, och unionens första årtionde upptogs till stor del af en bitter strid mellan honom och Jefferson, det rent demokratiska statsskickets främste förfäktare.

Med dessa två förenade sig John Jay, en i diplomatiska värf mycket använd jurist från NewYork, och de utgåfvo nu i tät följd en mängd broschyrer och flygskrifter, där nödvändigheten af en union i ett klart och öfvertygande språk bevisades och styrktes med exempel från äldre och nyare tider. Alla dessa uppsatser, som spriddes i otaliga exemplar och sedan utgåfvos samlade under titeln Federalisten, hade en stor verkan på allmänna meningen i staterna och bidrogo väsentligt till den utgång den stora saken sedan erhöll.

Praktiskt inleddes den på ett konvent, som 1786 sammanträdde i Annapolis i Maryland för att rådpläga om en gemensam handelslagstiftning för alla staterna. Hamilton, ombud för sin stat, visade strax, att frågan ej kunde nöjaktigt lösas annat än i samband med en revision af hela förbundslagstiftningen, och på hans och Madisons förslag beslöts en inbjudning till alla staterna att sända ombud till ett stort konvent, som för detta ändamål året därpå skulle sammanträda i Filadelfia.

Inbjudningen antogs af alla staterna utom RhodeIsland, och den 25 maj 1787 samlades i den gamla salen i Filadelfias stadshus, den samma hvarifrån själfständighetsförklaringen utgått, en vördnadsbjudande samling af Amerikas bästa patrioter. Där sågs den gamle Franklin, ännu lika varm för unionsidén som då han för trettiotre år sedan först väckte den i Albany; där voro Washington, Robert Morris, Madison, Hamilton, Edmund Randolph, John Rutledge och många andra af staternas yppersta män. John Adams och Jefferson saknades dock: de voro båda vid denna tid i Europa såsom Amerikas sändebud, den förre i London, den senare i Paris.
281

Till ordförande valdes enhälligt Washington. Och nu började ett långt och mödosamt arbete, som upptog hela sommaren och först i medlet af september var afslutadt. Meningsbrytningarna voro i detaljerna stora och skarpa, men i själfva hufvudsyftet, att åstadkomma en god praktisk konstitution, som motsvarade amerikanska folkets behof och tillvaratog det helas intresse ej mindre än delarnas, var man allmänt ense. Unionsförfattningen, såsom den under dessa öfverläggningar småningom tog form och gestalt, blef en lycklig kompromiss mellan de båda motsatta partierna, mellan dem som med Hamilton önskade en mycket stark unionsmakt, och dem som fortfarande ville ha all verklig makt samlad hos staterna. Striderna mellan federalister och antifederalister voro stundom så häftiga, att det såg ut som hela verket skulle gå sönder. Men ömsesidiga eftergifter och en klok ledning räddade allt, och den 17 september på morgonen, just som solen gick upp, var den sista artikeln antagen och verket fulländadt. Med någonting af siarens hänförelse i blicken utbrast Franklin: »Nu går Amerikas dag upp!»

Men det svåraste återstod ännu: att få den sålunda utarbetade författningen godkänd af de särskilda staterna. Den mötte här ett starkt motstånd, och ratifikationerna gåfvos endast långsamt, af NordCarolina först i slutet af 1789 och af RhodeIsland ännu ett halft år senare. Men
282
unionsförfattningen var icke dess mindre redan den 21 juni 1788 lag, sedan nio stater då gifvit sin stadfästelse.

Denna nu sålunda öfver ett sekel gamla författning har visserligen under tidernas lopp erhållit några viktiga tillägg -- amendement som de kallas -- men är för öfrigt nästan oförändrad. Den delar unionsmakten mellan en lagstiftande, en verkställande och en domarmakt. Den första utöfvas af kongressen, bestående af senaten och representanthuset. Senatens medlemmar väljas på sex år af staternas legislaturer, två från hvarje stat, större eller mindre, och afgå med en tredjedel hvartannat år. Senatens stadftästelse måste alla utnämningar och fördrag med utländska makter underställas. Kan senaten anses som representant för staterna, utgår däremot kongressens andra gren, representanthuset, direkt från folket i hela unionen utan afseende på stater och statsintressen. Dess medlemmar väljas för två år omedelbart af folket på grund af folkmängden så, att en representant väljes för 40,000 af befolkningen med uteslutande af indianerna. Däremot lyckades sydstaternas ombud genomdrifva, att tre femtedelar af slafvarne skulle inberäknas, en bestämmelse som i framtiden hade mycket viktiga följder, då dessa stater genom den ständigt pågående slafimporten kunde betydligt öka antalet af sina representanter i kongressen. Kongressen i sin helhet äger förklara krig, uppsätta och underhålla armeer och flottor, pålägga och upptaga skatter, tullar och acciser, slå mynt samt stifta alla för det hela nödiga lagar.

Den verkställande makten är anförtrodd åt en på fyra år vald president. Valet, som är medelbart, tillgår på det sätt, att hvarje stat utser lika många elektorer som han sänder senatorer och representanter till kongressen, och dessa elektorer välja sedan presidenten. Ursprungligen ägde elektorsvalen ej rum förr än i januari samma år den nye presidenten skulle tiliträda sitt ämbete, och presidentvalet förrättades i februari. Men nu är detta så förändradt, att elektorsvalen hållas redan i november, sedan hvart och
283
ett af de stora partierna på ett nationalkonvent föregående sommar uppställt sina kandidater till president- och vice-presidentbefattningarna. Och då elektorerna äro förbundna att rösta efter instruktioner, är utgången af presidentvalet i de flesta fall kändt på samma gång som elektorsvalens. Den nye presidenten tillträder sitt ämbete den 4 mars och nedlägger det fyra år därefter på samma dag, om han ej blir omvald. Unionsförfattningen lägger intet hinder i vägen för hans omväljande hur många gånger som helst; dock har det, allt sedan Washington, den förste presidenten, vägrade mottaga ett nytt omval, blifvit häfd, att ingen president bekläder sitt ämbete längre än i åtta år.

Presidenten äger utse sina ministrar samt öfverhufvud tillsätta alla unionella ämbetsmän och representerat unionen inför utlandet. Hans makt är ganska vidsträckt; men han kan, om han gör sig skyldig till olagliga handlingar, af representanthuset åtalas inför senaten, som kan döma honom förlustig ämbetet. Han kan genom sitt veto hindra en af kongressen antagen bill att blifva lag; men om billen ännu en gång antages af kongressen, hvartill dock denna gång fordras en majoritet af två tredjedelar i båda husen, är den därmed lag.

På samma gång som presidenten väljes en vice president, som, för den händelse presidenten skulle aflida under sin ämbetstid eller blifva urståndsatt att sköta sin befattning, inträder i hans ställe. Vice presidenten är tillika själfskrifven president i senaten. Ursprungligen blef den af kandidaterna till presidentplatsen som erhållit det näst största röstetalet vice president; men numera väljes han särskildt.

Unionens domarmakt är öfverlämnad åt en Förenta staternas högsta domstol samt ett antal lägre domstolar. Under dem sortera alla mål som röra tolkning af konstitutionen, kongressens lagar och fördrag med främmande makter, alla mål som röra handel och sjöfart, äfvensom
284
alla tvister mellan medborgare af olika stater samt mellan amerikaner och utländingar.

En sinnebild af sin enhet hade staterna redan erhållit under kriget i unionsflaggan. Striden på Bunkers Hill utkämpades under en flagga med Bostons frihetsträd, den på Sullivans Island under en hvit duk med ordet Liberty i gyllene bokstäfver, Washington införde den randiga duken med frihetsträdet i ena hörnet, hvilket af kongressen 1777 utbyttes mot de tretton stjärnorna.

Till unionens förste president valdes den 1 februari 1789 Washington. Vice president blef John Adams, hvilken vid slutet af Washingtons andra presidentperiod, i mars 1797, intog hans plats och behöll den till samma tid 1801. Under de båda första presidenterna hade det federalistiska partiet öfvervikten. Finanserna ordnades på ett lyckligt sätt af Hamilton genom två stora operationer: statsskuldens konsolidering och inrättandet af en nationalbank, båda åtgärder som ifrigt bekämpades af demokraterna, hvilka däri med rätta sågo ett stärkande af unionsintresset. Båda de stora partierna voro representerade i Washingtons första kabinett. Hamilton var finansminister, men jämte honom satt där som statssekreterare eller utrikesminister hans motståndare Jefferson, och slitningarna mellan dessa båda män blefvo till slut så häftiga, att Jefferson såg sig nödsakad att gå ut ur kabinettet.

Till de meningstvister som först skilde de båda partierna kom en ny rörande utrikespolitiken. Franska nationalkonventet uppfordrade den amerikanska regeringen, på grund af den gamla alliansen, att bistå Frankrike i dess strid mot England och kontinentalmakterna, och dess sändebud, medborgaren Genet, utrustade kapare i amerikanska hamnar, oaktadt Washington genom en proklamation anbefallt iakttagande af sträng neutralitet. Genet blef slutligen på det amerikartska kabinettets föreställningar återkallad, men hade funnit starkt medhåll hos det demokratiska partiet, hvars lösen var förbund med Frankrike och
plansch vid 284
285
dess gynnande på Englands bekostnad i allt som rörde handel och tullar. England gjorde också sitt bästa att reta stämningen i Amerika emot sig: den amerikanska handeln skadades på allt sätt, amerikanska sjömän pressades i engelsk örlogstjänst, och de började redan nu utöfva den själftagna rätten att visitera amerikanska fartyg för sökande efter förrymda britiska sjömän.

Men franska republiken, som nu styrdes af direktoriet, följde en ej mindre öfvermodig politik än England mot den nya fristaten i väster. Under förklaring att Amerika brutit förbundet med Frankrike, lät direktoriet utvisa dess sändebud, och det var under Adams’ presidentur mycket nära att det kommit till krig mellan debåda gamla bundsförvandterna. När Bonaparte kommit till makten blef dock det goda förhållandet återstäldt.

Emellertid hade Amerikas båda största män från revolutionstiden aflidit. Franklin dog den 17 april 1790 och fick sålunda lefva att se sin gamla dröm förverkligad. Washington följde honom nio år därefter: den 14 december 1799 afled han på sitt kära Mount Vernon, 67 år gammal. Som Förenta staternas president hade han varit samma plikttrogna och upphöjda karakter som under kriget i spetsen för deras härar och sökt intaga en ställning öfver partierna. Det hade dock ej befriat honom från häftiga anfall och förtal, och det var med en känsla af stor lättnad han i mars 1797 nedlade sitt ämbete med denna stora adress till amerikanska folket, som utgör hans politiska testamente.

Efter hans död erkändes allmänt, inom alla partier och klasser, hans enastående förtjänster om Amerika, och sorgen efter Washington var en verklig landssorg äfven i det yttre. Kongressen ajournerade sina möten, representanthusets tribun kläddes i svart, och dess medlemmar buro sorgdräkt under hela sessionen. Senaten aflät en kondoleansskrifvelse till presidenten Adams, hvari det hette: »Med patriotisk stolthet kunna vi blicka tillbaka på vår
286
Washingtons lif och jämföra honom med andra länders ryktbaraste män. Äldre och nyare namn blekna inför hans. Endast allt för ofta hafva storhet och brott varit förenade; men hans rykte är ännu mer fläckfritt än det är glänsande. Nationers förslafvare stodo slagna med häpnad inför majestätet af hans dygder.»

Adams yttrade i sitt svar: »Jag har sett honom i motgångens dagar, i ögonblicken af hans djupaste oro och mest pröfvande förlägenhet; jag har sett honom i hans upphöjelses och hans lyckas dagar, men alltid hos honom funnit samma vishet, hofsamhet och ståndaktighet. Kunglighetens attribut skulle endast fördunklat majestätet af dessa dygder, som gjorde honom, den simple medborgaren, till en föresyn för oss alla.»

Äfven i utlandet visade man, med yttre tecken sin vördnad för den store amerikanens minne. Engelska kanalflottan hissade vid underrättelsen om Washingtons död flaggan på half stång, och Bonaparte, Washingtons motsats nästan i allt, befallde i en dagorder, att arméns fanor i tio dagar skulle klädas med krusflor.

Unionsregeringens och kongressens säte hade hittills varit NewYork. Men 1790 beslöts att gifva unionen en särskild hufvudstad. Virginia och Maryland afträdde för detta ändamål en liten landsträcka på ömse sidor om Potomac, ungefär 17 sv. mil från dess mynning, och däraf bildades distriktet Columbia, där under de följande tio åren hufvudstaden Washington reste sig på Potomacs vänstra strand. Så väl distriktet som hufvudstaden stå omedelbart under kongressen, med särskild styrelse och särskild jurisdiktion, och ingendera äger sända representanter till förbundsförsamlingen. Den anlades strax efter en storartad plan med breda gator och platser och pryddes efter hand med ståtliga byggnader -- kongressens palats, Capitolium, och presidentens ämbetsbostad, Hvita huset -- men företer i följd af sin alldeles särskilda bestämmelse endast de tider
287
af året då kongressen är samlad något egentligt lif. De båda statsmakterna förlade 1800 sitt residens hit.

Federalisternas makt hade under Adams’ presidentur allt mer aftagit, och presidentvalet 1801 gaf unionen för första gången en demokratisk president i Thomas Jefferson. Demokraternas seger var så fullständig, och deras makt blef under Jeffersons åttaåriga presidenttid så befästad, att motståndarne, med öfvergående undantag, ej på mer än femtio år kunde resa upp hufvudet, och då först under ett nytt stridsrop och nya namn. De förlorade äfven snart sin främste kämpe, Hamilton, »en Colossus för sitt parti», såsom Jefferson kallade honom. Några skarpa yttranden af honom om vice presidenten Aaron Burr, en tvetydig karakter, ledde till en duell, där Hamilton blef skjuten.

Under Jefferson fick det amerikanska statslifvet äfven i det yttre den afgjordt demokratiska karakter som det ända till våra dagar bevarat. Washington och Adams hade ännu bibehållit något af en europeisk statschefs yttre representation. Allt detta afskaffade nu Jefferson. En sträng hushållning infördes i alla förvaltningsgrenar, ämbetsmännens antal minskades, armén och flottan reducerades. Härigenom blef en skattelindring möjlig, och den Jeffersonska regimens populäraste åtgärd var afskaffandet af den accis kongressen, på Hamiltons förslag, pålagt för betalande af den utländska skulden. Jeffersons ära är det äfven att ha gifvit ett kraftigt handtag till införande af full religionsfrihet i Amerika. Det var nämligen genom hans bedrifvande, medan han var guvernör i Virginien, som statskyrkan där afskaffades, och exemplet ledde efter hand till allmän efterföljd. Republikens område utvidgades under hans presidenttid betydligt genom köp från Frankrike (1803) af Louisiana, under hvilket namn då förstods ej blott det område vid Mississippis mynningar som nu bär detta namn, utan äfven hela den omätliga sträckan väster om floden till Klippbergen i väster.

Men Jeffersons styrelse, med alla sina obestridliga förtjänster, saknade likväl ingalunda sina skuggsidor, och två
288
af de svåraste missförhållanden med hvilka Förenta staterna sedan haft att kämpa leda sitt ursprung från hans tid. Det ensidiga statsintresset, hvilket unionens män haft så stor möda att tränga tillbaka, fick under demokraternas välde ny styrka, och, Jefferson var den förste presidenten som gjorde unionens ämbeten i massa till belöning för partitjänster.

Redan under Jeffersons tid hade förhållandet till England varit ytterst spändt. De engelska kryssarne fortforo att göra jakt på amerikanska fartyg som de misstänkte för att föra fiendtligt gods, och den amerikanska handeln led på detta sätt oerhördt. Men ännu mer förbittrades sinnena af det öfvermod och våld hvarmed visitationen efter förrymda engelska sjömän verkställdes ombord på amerikanska fartyg, äfven örlogsmän. Härtill kom slutligen, att England, genom de ryktbara »Orders in council», förbjudit amerikanska fartyg all handel på franska hamnar, så framt de ej för denna rätt erlade tribut, medan kejsar Napoleon å sin sida hotade att belägga med kvarstad alla fartyg som betalt en sådan tribut. Då kongressen under dessa förhållanden, och för att ej utsätta den amerikanska handelsflottan för fullständig ruin, förbjöd all sjöfart tills vidare, uppstod ett häftigt missnöje i de nordöstra staterna, som nästan helt och hållet lefde af handel och sjöfart, och man hörde nu för första gången hotet om utträde ur unionen högt uttalas, och just af de stater som hittills varit unionens fastaste stöd.

Den förhatliga kongressakten upphäfdes, men Jefferson lämnade vid sin afgång 1809 åt sin efterträdare Madison en ställning till utseendet full af faror. Allmänna meningen i landet dref allt mer till krig, och efter två års fruktiösa försök att afvända det blef det äfven förklaradt.

Trots Washingtons råd i hans afskedsadress, hade landets försvarsanstalter blifvit försummade, och allt, flottan som armén, måste i en hast nyskapas. Krigets första del,
plansch vid 288
289
1812--1813, bestod mest af smärre operationer på gränsen mot Canada under olika befälhafvare och med växlande framgång: hufvudsyftet, en lycklig invasion af denna provins, vanns dock lika litet under detta som det föregående kriget. Däremot vunno amerikanerna två lysande sjösegrar öfver engelska flottiljer på Champlain- och Eriesjöarna. Flere af deras fregatter utfäktade ärofulla envig med engelska örlogsmän, och deras kapare hade snart nästan rensat Atlanten från engelska handelsfartyg.

Väl gick 1814 en engelsk flotta under amiral Rose uppför Chesapeakviken och Potomac och uppbrände unionens nya hufvudstad; men ett de första dagarna af 1815 gjordt försök att med landstigningstrupper under general Pakenham taga NewOrleans misslyckades helt och hållet. General Andrew Jackson från SydCarolina, en man som sedermera skulle spela en stor politisk roll, hade ett stycke söder om staden, till en del af bomullsbalar, uppkastat så fruktansvärda linier och försvarade dem så beslutsamt, att flenderna efter ett fruktlöst stormningsförsök och stora förluster måste åter inskeppa sig. Bland de fallne var Pakenham själf.

Den ofantliga skada Englands handel lidit under kriget hade gjort det benäget för fred, och den var redan afsluten när angreppet mot NewOrleans gjordes. I fredsfördraget förbundo sig båda makterna att återlämna hvad
290
de eröfrat under kriget; de båda »orders in council», som gifvit anledning till kriget, voro af engelska kabinettet redan återkallade. Däremot ville England ej uppgifva den förhatliga visitationsrätten, och de amerikanska ombuden måste låta därvid bero.

Kriget hade haft sina vanliga verkningar på det allmänna välståndet och afbrutit den starka materiella utveckling, som under de föregående fredsåren ägt rum. Men så omätliga voro landets tillgångar och så oerhörd den lifskraft hvaraf den unga fristaten var i besittning, att de sår kriget slagit redan efter några få år voro läkta och landet åter stadt i en hastig uppblomstring. Under de trettio åren från 1790 till 1820 hade folkmängden stigit från något öfver 3 millioner till 9,600 000, således mer än tredubblats, medan exporten ökats från 19 till öfver 65 millioner dollar. Särskildt hade bomullsodlingen i sydstaterna under samma tid gjort oerhörda framsteg. Strax efter frihetskrigets slut, 1785, hade Amerika endast skickat en enda bomullsbal till England, tillika den första det exporterade, men redan 1811 hade denna siffra stigit till 80 millioner skålpund, en tillökningssiffra som får sin sociala och politiska betydelse genom den motsvarande tillökning af slafarbete den angifver. Stora kostnader nedlades på förbättrade kommunikationer, och 1823 öppnades för trafiken Erie- och Champlainkanalerna, de båda betydande vattenvägar som förena det stora sjösystemet och St. Lawrence med Hudson. Den första ångbåten, Fultons Clermont, hade redan 1807 plöjt denna flod, och vid den tid dit vi nu hunnit hade Amerika redan en flotta af stora ångare, som gingo på floderna och efter kusten, och snart ej heller skulle sky att våga farten öfver oceanen.

Unionens område hade under tiden vunnit en ofantlig tillväxt genom köp eller eröfring. Vi ha sett, hur Louisiana 1803 införlifvats med Förenta staterna, och 1819 eröfrade general Jackson Florida från Spanien. Den största och värdefullaste landvinningen var dock den som genom
291
kolonisationen förvärfvats väster om Alleghanybergen, där redan nu ett antal lifskraftiga stater och territorier uppvuxit. Historien om denna kolonisation skola vi förtälja i nästföljande kapitel. Men äfven öster om bergen, i kustlandet, hade nya stater tillkommit. Vermont, förut en del af NewHampshire, hade redan 1791 som en fjortonde stat upptagits i unionen, och af Förenta staternas nordöstligaste område, Maine, först en proprietärkoloni, men sedan tillhörigt Massachusetts, bildades nu 1820 en ny stat.

Med den femte presidentens, James Monroes, ämbetstid (1817--25) ha vi hunnit slutet af unionens första tidehvarf. Flere omständigheter bidraga att göra denna tid till en gräns mellan ett äldre och ett nyare Amerika. Den generation som grundlagt unionen är nu i det närmaste försvunnen från skådeplatsen, och nya, under andra förhållanden uppvuxna män ha trädt i stället. John Adams och Jefferson, de båda hufvudrepresentanterna för de meningsriktningar som i unionens första dagar kämpat om väldet, hade i många år lefvat fullkomligt skilda från det politiska lifvet innan de båda på samma dag, den 4 juli 1826, skattade åt förgängelsen. Hamilton hade redan tjugu år förut midt i sin fulla kraft bortryckts. Madison förde visserligen ännu i tio år en afgången amerikansk presidents obemärkta, tillbakadragna lif, men på sitt lands rådslag utöfvade han intet inflytande.

Men äfven åsikterna och sträfvandena voro andra än förr. Den mer idealt anlagda tid, då man kämpade för stora gemensamma intressen, hade aflösts af en annan, då de enskilda staternas intressen, för ett ögonblick tillbakaträngda, åter stucko upp hufvudet. Nord- och mellanstaterna, där unionen haft sitt kraftigaste stöd, hade länge haft ledningen; men nu hade med det demokratiska partiets seger Södern, där detta parti hade sitt högkvarter, blifvit den herskande landsdelen, och de fyrtio år som nu följa få helt och hållet prägel och färg af sydstaternas
292
bemödande att stärka detta öfvervälde på samma gång som den institution hvari de sågo dess hörnsten: slafveriet.

Men ännu en annan faktor bidrog väsentligt att gifva det politiska lifvet i Amerika en ny karakter. Det var tillkomsten af de nya staterna i väster med deras kraftiga, frihetsälskande, men oförfinade befolkning. Genom dem
293
infördes i det offentliga lifvet en viss grofhet i ton och parlamentariska bruk, som bjärt stack af mot de offentliga vanor som rådt i de första kongresserna. Men i allt detta låg ingenting att förundra sig öfver. Det var ett nytt samhälle som höll på att växa upp ur det gamla, och i sådana öfvergångsprocesser är det sällan något mer än den svällande lifskraften som fängslar betraktaren. Och lifskraft fanns här i sanning! På mindre än ett halft århundrade efter unionen hade samhälle på samhälle, som cellerna i en bikupa, hopat sig i oändlighet. Vildmarken vek hastigt undan. Byarna växte ut till territorier, territorierna till stater, och redan vid den tid där vi nu äro, i början af 20-talet, hade denna rastlösa kolonisation och statbildning hunnit Mississippi.

Denna stora genomgripande förändring i det inre och yttre, som visserligen en längre tid pågått, men nu först blir rätt märkbar, ger Monroes presidentur dess största markvärdighet. Han har för öfrigt på ett hedrande sätt fäst sitt namn vid en förklaring till det då af den Heliga aliansen styrda Europa, gående ut på att Förenta staterna ej skulle kunna lugnt åse en europeisk intervention på Amerikas jord. Förklaringen, som afgafs i ett budskap till kongressen 1824 strax efter det sydamerikanska frihetskrigets slut och var framkallad af planer till en spansk restauration i den södra kontinenten, har alltsedan under namn af Monroe-doktrinen varit en ledande grundsats i unionens politik.


The above contents can be inspected in scanned images: 277, 278, 279, 280, 281, 282, 283, 284, plansch vid 284, 285, 286, 287, 288, plansch vid 288, 289, 290, 291, 292, 293

Project Runeberg, Tue Dec 11 18:49:20 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/erofring/k14.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free