- Project Runeberg -  Amerika, dess upptäckt, eröfring och fyrahundraåriga utveckling /
16. Slafveriet

(1892) [MARC] Author: Otto Wilhelm Ålund - Tema: Geography, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
309

16.

Slafveriet.

Den skarpa skillnaden mellan Norden och Södern i folklynne och åskådningssätt, i ekonomiska och sociala förhållanden var äldre än unionen. Den hade funnits redan under kolonitiden, hade lämnat djupa spår efter sig i unionsförfattningen och ingifvit flere af dess stiftare stora farhågor för unionens bestånd. Samuel Adams hade profeterat en snar skilsmässa mellan unionens båda hälfter, och själfva Jefferson, stiftaren af det demokratiska partiet, som sedan skulle blifva sydstatspartiet, hade ej kunnat göra sig blind för en sådan eventualitet och endast lugnat sina
310
farhågor med den klena trösten: »Gudskelof, det sker inte i min tid!»

Under ständiga slitningar hade klyftan sedermera oupphörligt vidgats under inflytelse af maktlystnaden och hatet. Det såg flere gånger ut som redan nu den länge glimmande elden skulle bryta ut i full låga; men man hade dittills alltid å båda sidor i sista ögonblicket tvekat och genom kompromisser nödtorftigt lappat ihop remnorna. Så hade det gått i Missouri och så i nullifikationsfrågan. Statsmän hvilkas vishet bestod uti att låta hvar dag hafva sina bekymmer, att skjuta upp till morgondagen och köpslå om ett ögonblicks lugn hade hittills uteslutande ledt förhandlingarna mellan Nord och Söder. Principer, stora grundsatser af mänsklighet och rättvisa, ingingo ej i deras kombinationer, ansågos af dem i själfva verket främmande för en praktisk, nykter politik.

Men under de tio år som följa på Stora västerns öppnande få händelserna en helt annan fart. De brådstörta, följa slag på slag och genombryta slutligen politikernas bräckliga dammar. Det kommer sig däraf, att en ny makt nu uppträder på arenan, drar ett bredt streck öfver alla kompromisser med orättvisan och våldet och proklamerar rättvisans heliga grundsats. Denna tertius interveniens är det amerikanska folkets vaknande samvete och den väldiga antislavery-rörelse hvari det ger sig uttryck.

Slafveriet var i det engelska Amerika nästan jämnårigt med kolonisationen. Den första negerladdningen kom till Virginien redan 1619, och slafimport från Afrika blef sedan en mycket lönande affär för Londons, Bristols och Liverpools köpmän. Slafveri fanns i Norden så väl som i Södern, i NewYork och Massachusetts ej mindre än i Virginien och SydCarolina. I Norden slog det dock aldrig rot och afskaffades vid revolutionen helt och hållet. I själfva Virginien var det nära att förvisas under den generation och den anda som genomförde unions- och befrielseverken. Och kongressen antog under unionens första år en lag som
311
förbjöd all negerimport. Men de södra staterna, långt ifrån att följa Nordens exempel, bibehöllo det ej blott, utan gjorde det äfven till själfva grunden hvarpå hela deras statsväsen hvilade.

Det var i synnerhet två orsaker som bidrogo till detta slafveriets befästande i Södern. Den ena var den nu i allt större skala drifna bomullsodlingen, för hvilken hvita arbetare ansågos olämpliga, men framför allt den olyckliga paragraf i unionsförfattningen som medgaf, att tre femtedelar af slafbefolkningen finge medräknas vid bestämmandet af det antal representanter hvarje stat ägde sända till kongressen. Hela deras intresse låg nu uti att öka slafmassan hemma hos sig själfva och skapa nya slafhållande stater i Västern. Däraf de periodiskt återkommande häftiga striderna så snart någon ny stat skulle upptagas i unionen. De drefvos härvid både af fruktan och hersklystnad, ty de hade anledning befara, att Norden ej på längden skulle tåla en institution, som så väsentligt försvagade dess maktställning inom unionen.

Men det var ej denna strid om politisk makt som påskyndade krisens utbrott och Söderns fall: det var den ytterst grymma behandlingen af negrerna i slafstaterna och den däraf väckta djupa förbittringen bland massorna i Norden.

Slafägarne hade gripits af panik. De fruktade för en slafresning liknande den som på 1790-talet öfvergått San Domingos plantageägare. De hade också anledning till fruktan, ty i många trakter, i synnerhet i kustlandet, var negrernas antal femdubbelt mot de hvites, och en omänsklig behandling hade drifvit dem till raseri. Plantageägaren och hans drabanter måste ständigt gå beväpnade, och hvar och en som visade minsta tecken till uppstudsighet misshandlades på det förfärligaste eller nedsköts på stället. Konspirationer ägde också verkligen rum bland negrerna -- motsatsen skulle varit ett underverk -- och en sådan som utgick från Texas kväfdes innan den ännu utbrutit,
312
i blod. Anstiftarne brändes lefvande. Vid stränga straff förbjöds att gifva negerbarn något slags undervisning, och denna lag förblef ingalunda en död bokstaf. En ung präst i NordCarolina vid namn M’Bride, som gifvit en
plansch vid 312
313
negerflicka en katekes med Tio Guds bud, blef ställd vid skampålen och hudflängd; en af Virginiens ädlaste kvinnor, som lärt en svart tjänarinna läsa och skrifva, fick för detta brott mot sydstatslagarna plikta med sex månaders fängelse, för att endast nämna några få fall bland många af samma skräcklagstiftning.

Slafimporten från Afrika var alltjämt förbjuden, men lagen kringgicks genom smuggling. Sin förnämsta rekrytering erhöll dock slafbefolkningen genom den uppfödning af slafvar, hvilken som industri drefs i stor skala i några stater, särskildt i Virginien och Missouri. Härifrån såldes den lefvande varan skockvis till Södern, eller bortauktionerades på ordentliga slafmarknader. Familjerna sprängdes sålunda åt alla väderstreck, och den färgade kvinnan, som lefvat i lyckliga villkor som trogen hustru åt en hvit plantageägare, såg sig vid hans död beröfvad all arfsrätt efter honom och med sina barn såld i slafveri. Sådana fall förekommo ofta.

Att stiftare och verkställare af sådana lagar måste själfva varit i grund och botten brutaliserade människor, är en förmodan som ligger mycket nära till hands. Det är också ett väl bestyrkt faktum, att slafveriet demoraliserat slafherrarne. Trots all den yttre förfining, hvarmed de sökte inverka på lättrogna främlingar, herskade bland dem både genom vanor och uppfostran en djup råhet. Bland en slafbefolkning färdig att lystra till hans minsta nyck växte godsägarsonen upp på plantagen i grof okunnighet. Att handtera hund- och slafpiskan, öfverlämna sig åt vilda utsväfningar och deltaga i hetsjakter efter förrymda slafvar var hans största nöje. Tidigt lärdes han håna rätt och mänsklighet och tillägnade sig snart den ton af öfversitteri och förakt för alla andra än sin egen kast som han hörde öfverallt omkring sig. Det var ett junkerdöme värdigt att ställas i jämbredd med det råaste af detta slag medeltiden och ännu senare tider frambragt i vår egen världsdel. Slafherrarne voro demokrater endast för så
314
vidt de bekände sig till det demokratiska partiets mest öfverdrifna läror om »state rights»: i allt öfrigt voro de aristokrater, och af sämsta slag.

Någon utväg att med flykten rädda sig undan sina tyranner stod slafven ej heller öppen. De flesta som försökte det blefvo genast eftersatta och vid gripandet antingen sönderslitna af de spårande blodhundarna eller piskade till döds. Lyckades någon, trots sina förföljare, undkomma till någon af de norra staterna, kunde han frukta att när som helst bli utlämnad till sin herre, ty lagen stod helt och hållet på slafägarens sida. Den var i själfva verket hans medbrottsling. Unionen hade endast kunnat vinnas genom eftergifter till Södern af det betänkligaste slag, och bland dem ingen förfärligare än den, att den förrymde slafven ingenstädes inom unionens område skulle kunna vinna en tillflykt. En paragraf i unionsförfattningen stadgade nämligen, att hvarje »till arbete tvungen person», som olofligen undandragit sig sin skyldighet och begifvit sig till en annan stat, skulle af denna utlämnas till sin ägare.

Under denna lag hade många flyktingar återlämnats i sina bödlars händer, men Södern ansåg den ännu ej tillräckligt skarp och träffande. Ingen möjlighet skulle ges för slafven att slippa igenom en lagparagraf som kunde gifva anledning till olika tydning, och så tillkom förslaget till en ny Flyktingslag, den beryktade Fugitive Slave law, som gjorde det till en ovillkorlig skyldighet för hvarje unionens ämbetsman att låta gripa och till hans ägare utlämna en förrymd slaf, som tagit sin tillflykt till hvilken fläck af unionens område som helst. Det är karakteristiskt, att medan man på Franklins och Washingtons tid blygts för att i lagen begagna ordet slaf, utan i stället användt en omskrifning, denna försynthet nu helt och hållet försvunnit. Slafveriet är en institution hvaröfver man öppet yfves.
315

Men i Norden var man nu mindre än någonsin böjd att låna sig till verktyg åt Söderns barbariska lagstiftning, och Flyktingsbillen väckte i kongressens representanthus ett så starkt motstånd, att den syntes förlorad. Då räddades den genom en af dessa kompromisser som i Amerikas historia spelat en så olycklig roll. Californien, som hastigt rest sig ur den förvirring hvari guldfebern störtat det och under ledning af några kraftfulla män gifvit sig en författning som uteslöt slafveriet, begärde 1850 att bli upptaget i unionen. Den gamla striden lågade nu upp igen, de gamla fältropen »Slavery» och »No slavery», höjdes på nytt från den ena ändan af unionen till den andra, och Californien blef, som förut Missouri, ett trätofrö mellan slafhållare och icke-slafhållare. Flyktingslagen kom nu och göt olja på elden, och det såg i hvart ögonblick ut som unionsbandet skulle brista. För att för ögonblicket besvärja faran framlade Henry Clay, den gamle kompromissarien, ett förslag att slita den dubbla tvisten som slutligen vann kongressens bifall: Californien fick som icke- slafstat -- free-soil-state -- inträda i unionen, men flyktingsbillen blef lag.

Slafvarne voro nu helt och hållet i sina herrars våld, och hvarenda flykting som ertappades i en främmande stat blef utan förskoning utlämnad. Lagen var tydlig, och domaren hade intet annat val än att ställa sig den till efterrättelse. Men bland folket i Norden väckte Clays kompromiss ett utomordentligt anskri af förbittring. Från denna stund bildades öfver hela Norden en tyst sammansvärjning att hjälpa flyktingarne öfver gränsen till Canada, och en kväkare i Filadelfia vid namn Dayton upprättade en kedja af poster tvärs öfver landet genom aflägsnare bygder -- den så kallade underjordiska järnvägen -- med hvars tillhjälp den olycklige flyktingen nattetid fördes mot norden till den enda fristad där han var fullkomligt säker.

Det hade gått långsamt att väcka denna allmänna mening mot slafveriet, men den var nu vid denna tid
316
fullkomligt väckt. Det var helt och hållet förtjänsten av en stor rörelse, en af de största och noblaste i mänsklighetens historia, som pågått allt sedan början af 1830-talet: rörelsen för slafveriets afskaffan de, abolitioniströrelsen.

Det var ingen statsman som börjat denna rörelse och först upptagit striden mot fördomarna. Det var, såsom så ofta varit fallet i dylika stora strider för samvetets och mänsklighetens rätt, en simpel man af folket. William Lloyd Garrison var hans namn. Från fattigdom och en ringa ställning hade han med äkta nyengländsk energi arbetat sig upp och skaffat sig kunskaper. Att en så himmelsskriande orättvisa som slafveri kunde tålas i ett fritt land, hade tidigt så upprört honom och fyllt honom med afsky för den lagstiftning som gaf henne helgd, att han beslöt offra krafter, lif och allt för dess utrotande från sitt fäderneslands jord. Med några liktänkande grundade han i Boston 1831 den första abolitionistföreningen och utgaf en tidning, The liberator, där han afslöjade de skändligheter som i Södern begingos mot negrerna. Han talade på möten inför i början fiendtliga mässor, som flere gånger voro nära att stena honom. Men den glödande hänförelse hvarmed han talade, och framför allt de fakta han kunde framlägga till stöd för sina anklagelser, vunno efterhand ett allt större antal öfver på hans sida, och den unga antislavery-föreningen i Boston räknade snart hundratals medlemmar.

Förgäfves utlofvade de ursinniga slafherrarne ett pris af 5 000 dollar åt den som sakförde den förfärlige agitatorn och fick honom fälld för anstiftande af uppror mot
317
Förenta staternas lagar; förgäfves blef den oförbätterlige, när han anklagade unionens högsta myndigheter för delaktighet i »det stora brottet», från tribunen släpad i fängelse under en hojtande folkmassas hån. Men Garrison var ej af de naturer som låta lätt skrämma sig: han fortsatte oförfäradt sitt föresatta verk. Ännu dröjde det dock många år innan hatet och hånet förbyttes i sympati och sympatien i verksamt bistånd.

Han arbetade ej heller länge ensam. En af Förenta staternas största tänkare och skriftställare, William Ellery Channing, predikant vid unitariernas församling i Boston, hade ställt sin mäktiga penna till den goda sakens tjänst och från sin predikstol fördömt slafveriet, såsom stående i den afgjordaste strid mot Kristi lära. Från de flesta andra af landets predikstolar försvarades däremot, med bibeln i hand, slafveriet som en kristlig institution, och prästerna voro länge jämte ämbetsmännen dess bästa stöd i Norden som i Södern. Channings höga vältalighet, full af måtta på samma gång som af kraft, vann för abolitionistsaken ett växande antal proselyter inom de bildade klasserna i de norra staterna. Af sydstatsmännen var han nästan lika hatad som Garrison, oaktadt den stora olikheten mellan bådas framställningssätt.

För den stora sakens framgång bland massorna verkade dock ingen, ej ens Garrison, så mycket som Wendell Phillips, Antislavery-föreningens andre president och hela rörelsens väldigaste agitator. Han var en ung Bostonadvokat af Otis’ skola, som ryckts från sina lagstudier af Garrisons upprop till korståg. Det säges, att det varit åsynen af den i fängelse släpade och af hopen hånade
318
frihetskämpen som väckt hans tankar på skillnaden mellan den rätt han studerade och den som stod skrifven i hans bröst. Kastande sina lagböcker i vrån, störtade han ut på gatan och var från denna stund abolitionismens apostel.

Indignationens eld genomglödgade alla de tal han nu höll på massmöten, oftast under bar himmel. Han drog från stad till stad, från trakt till trakt, öfverallt framljungande sina anklagelser mot en lagstiftning som lät ett samhälle befläckas af en sådan orättfärdighet som slafveriet. Våldsam i uttryck som Garrison, men ännu vältaligare än han, rörde han upp folkets rättskänsla från dess djupaste rot. I Channings spår gick Theodore Parker. Kampen mot slafveriet klädde sig äfven i diktens lätta rustning, och få af dess skapelser hafva väl i en stor idés tjänst haft en utomordentligare verkan än Harriet Beecher-Stowes Onkel Toms stuga.

När 1850-talet kom och med det Fyktingslagen och ännu andra eftergifter åt slafherrarne, fanns den allmänna mening färdig som gjorde slafveriets afskaffande till den första af alla unionella frågor och genom 1860 års val verkade en fullkomlig förändring i sakernas förutvarande ställning.

Måttet af orättvisor var dock ännu ej fullt. Unionsregeringen hade hittills, om också ej bekämpat slafveriet, åtminstone intagit en strängt neutral ställning och endast så till vida gynnat sydstaterna som hon låtit sina ämbetsmän efter bokstafven tolka de till deras fördel stiftade lagarna. Särskildt hade presidenten Fillmore (1849--1853), som i sin egenskap af vice president efterträdt den efter endast en månads ämbetsfunktion aflidne presidenten Taylor, följt detta system. Men hans närmaste efterträdare Pierce och Buchanan (1853--61), togo båda öppet Söderns parti, i synnerhet den senare. Liksom senast Californien, hade nu Kansas blifvit ett stridsfält, där båda partierna mätte sina krafter, och i denna strid kastade Buchanan unionsmaktens hela tyngd i slafveriets vågskål.
319

Hittills hade staterna utvuxit så att säga organiskt ur den sammanhängande massan af stater och territorier, äldre och yngre; men Californien bildades liksom genom ett språng, med öfverhoppande ej blott af det stora höglandets östra delar, utan äfven af lågslätterna kring Missouri och dess bifloder, mellan Iowas och Missouris gräns i öster och Klippbergen i väster. Californien var sålunda genom vidsträckta ödemarker skildt från den öfriga unionen. Men 1852 beslöts, att landet väster ut till Klippbergen skulle organiseras i två territorier, Nebraska i norr och Kansas i söder. Båda territorierna, ännu alldeles obebyggda, voro föremål för Söderns lystnad, och dess ledande män beslöto, att de skulle göras till slafstater. Men det nu af antislavery-andan beherskade Norden var lika fast beslutet att hindra det.

Båda sidorna sände stora utvandrarskaror till Kansas i tanke att förekomma hvarandra. De båda lägren råkade snart i öppen strid om jorden och territoriets styrelse. Nybyggarne från Norden voro talrikare och bättre rustade, men sydstatsmännen fingo bistånd från det angränsande Missouri, och territoriet var i många månader ett fält för ursinniga bataljer mellan båda sidorna och ogärningar af det vildaste hat. Unionsregeringen ingrep nu för att genom allmän folkomröstning få den ena eller andra af de konstitutioner hvardera partiet uppgjort antagen; men hennes ämbetsmän och officerare gingo därvid tillväga med den öppnaste väld. Stora skaror gränsbor från Missouri, som ej hörde territoriet till, tillätos rösta, en mängd andra grofva olagligheter att förtiga. Följden blef att slafveriets anhängare segrade. Men därmed vanns ingenting mer än att unionsregeringens anseende blef ruineradt. Omröstningen blef af kongressen kasserad, och en ny anställdes under bättre kontroll, där slafveriets motståndare segrade. Kansas var räddadt från slafveriet, men stat blef det först efter inbördeskrigets utbrott 1861.
320

Huru djupt hatet till slafveriet vid denna tid inträngt bland massan af folket i norden, visade ingenting bättre än det försök att hjälpa Virginiens negrer till en resning som i slutet af 1859 gjordes af en farmer från Connecticut, vid namn John Brown. Med en liten skara liktänkande öfverrumplade han en natt unionens vapenförråd i Harpers Ferry, en liten ort vid Potomac i nämnde stat. Försöket kröntes först med framgång, men den i hast uppbådade milisen stormade magasinet där Brown och hans skara fö.rskansat sig och tog dem till fånga. Brown fick med lifvet plikta för sitt företag, som, om det lyckats, skulle dragit ett slafkrigs alla fasor öfver Virginien. Men af folket betraktades han icke desto mindre som martyr för en helig sak, och hans död hade ej ringa del i det stora omslag som efter några månader följde.

Ett nytt presidentval stod för dörren. Som vi sett, hade med få undantag i nära sextio år presidenterna tillsatts af det demokratiska partiet, som visserligen hade sitt hufvudsäte i Södern, men äfven var starkt representeradt i nästan alla de öfriga staterna. De två senaste presidenterna, Pierce och Buchanan, ehuru lika ifriga slafverivänner som Söderns slafherrar, voro båda nordstatsmän, den förre från NewHampshire, den senare från Pennsylvania. Motpartiet, det gamla federalistiska eller whigpartiet, länge fullkomligt maktlöst, hade under hela denna tid blott två gånger, i Quincy Adams’ och den äldre Harrisons personer, kunnat gifva unionen en president.

Men abolitioniströrelsen och Söderns öfvergrepp hade nu förändrat allt. Ett nytt parti af abolitionister och unionsvänner hade under striderna om Kansas bildat sig, antagit namnet republikaner och redan vid 1857 års presidentval känt sig nog starkt att mäta sina krafter med demokraterna. Deras kandidat, öfverste Fremont, en af de män som gjort California till en stat utan slafvar, hade visserligen dukat under, men ej utan hård strid. Nu, 1860, stodo republikanerna både starkare och bättre rustade.
plansch vid 320
321
De höllo sitt nationalkonvent för utseende af kandidater till president- och vice presidentposterna i Chicago på våren och nämde därtill enhälligt Abraham Lincoln från Illinois och Hamlin från Maine.

Mannen på hvilken deras val fallit var en advokat i Springfield med en mycket skiftande, men i Amerika ej ovanlig bana bakom sig. Född i Kentucky af fattiga föräldrar, hade han som yngling förtjänat sitt bröd som jordbruksarbetare och båtkarl på Ohio. Intelligent och sträfsam, men framför allt seg och ihärdig, hade han sparat och samlat, dock ej blott dollar, utan äfven kunskaper. Han studerade juridik, blef sakförare, invaldes i Illinois’ legislatur och sändes 1846 som representant till kongressen.

Lincoln talade ej mycket, men han ägde ett klart och oförvilladt omdöme och framför allt en aldrig svikande redlighet och trohet mot grundsatser i det offentliga som i det enskilda lifvet. Ehuru af princip fiende till slafveriet, var dock Lincoln ännu ej abolitionist: han var framför allt unionsvän, och för unionens bevarande måste, i hans tanke, alla andra hänsyn stå tillbaka. Bland alla hans egenskaper var ingen större än hans orubbliga tillförsikt till unionens seger. Som Washington, misströstade han aldrig, ej ens när det såg som mörkast ut för den goda saken. Hans valspråk var: »Håll bara i! Hamra på oförskräckt!» Det var denna tillförsikt och denna seghet som räddade unionen.

Gestalten var lång, mager och skranglig, ansiktsdragen grofva och hållningen något tafatt. Ansiktet uttryckte en hög grad af godmodighet. Lynnet var gladt och skämtsamt, och i kabinettskonseljen förvånade presidenten ej litet sina allvarsamma ministrar med de lustiga språng och komiska åtbörder hvarmed han uttryckte sin glädje öfver något ingånget segerbudskap. Han var ett original »Gamle Abe» -- det smeknamn folket gifvit honom -- och utom
322
Andrew Jackson, äfven ett original, om än af annat slag, har ingen president i Amerika varit populärare.

Ty presidentvalet i november utföll med stor majoritet till fördel för den republikanske kandidaten. Härtill bidrog äfven i sin mån en splittring som inträdt i det demokratiska partiet. Södern hade på senaste tiden, allt sedan valet i Kansas gått slafverisaken emot, proklamerat den grundsatsen, att hvarken territorierna, staterna eller kongressen ägde bestämma, om slafveri skulle få finnas i ett territorium eller en stat, eller uteslutas därifrån. Hvarje medborgare i Förenta staterna -- förklarade dess sakförare -- vore berättigad att med sin egendom (alltså äfven sina slafvar) bosätta sig hvar som helst inom unionens område. Slafveriet kunde alltså utbredas till hela unionen: ingen stat ägde visa det ifrån sig. Denna nya lära, som äfven fick ett uttryck i presidenten Buchanans sista budskap, var dock äfven demokraterna i Norden för stark. De bröto sig ut från partiet, och dess röster blefvo sålunda splittrade på två kandidater.

Lincolns val och det republikanska partiets uppstigande till makten försatte Södern, som hittills varit vant att herska, i en paroxysm af raseri. Det hade ofta hotat med att utgå ur unionen: nu blef hotet en verklighet. SydCarolina gick, som alltid, i spetsen. På ett stort statskonvent i Charleston fattades den 20 november det högtidliga beslutet att utträda ur unionen -- ordinance of secession -- och utfärdades en uppmaning till alla de andra slafstaterna att sända deputerade till ett allmänt konvent, som i följande april skulle sammanträda i Montgomery i Alabama för att grunda en särskild konfederation. Och så säker var man att i unionsregeringen ha en medbrottsling, att man djärfdes sända en kommission till Washington för att underhandla om de villkor hvarpå unionens egendom i sydstaterna, dess förråd och fästen, skulle till det nya förbundet öfverlämnas.
323

Denna SydCarolinas uppsägelse af unionen var intet plötsligt, i ögonblickets hetta tillkommet beslut. Den var länge förberedd, och härden för de mot unionen i tysthet smidda planerna hade varit unionsregeringen själf: presidenten Buchanan och hans ministrar. Den förre gick i detta fall så långt hans svaga och obeslutsamma karakter tillät; af ministrarne, ytterliga sydstatsmän, voro flere öppna förrädare. De sörjde för, att unionen i det afgörande ögonblicket skulle stå så värnlöst och Södern så väl rustadt som möjligt. Så lät krigsministern Floyd under allahanda förevändningar, eller i hemlighet, föra ofantliga massor krigsmateriel från arsenalerna i Norden till Södern: ej mindre än 140 000 gevär af nyaste konstruktion kommo på detta sätt insurrektionen till godo. Buchanan, hotad med en anklagelse af representanthuset, måste omgifva sig med nya ministrar, men den skada som redan skett och ej stod att bota var ofantlig.

Olyckligtvis skulle ännu några månader förflyta innan den nya regeringen kom till makten, och denna frist försummade ej sydstaterna begagna sig af. SydCarolinas regering, tidigast i rörelse, organiserade med feberaktig ifver statens försvar. Framför allt sökte hon sätta Charleston i säkerhet för ett möjligt anfall af unionens flotta. För detta ändamål var det henne af högsta vikt att få i sina händer de fästen som försvarade inloppet och, liksom alla landets fästningar, arsenaler och örlogsvarf, stodo under unionsregeringens omedelbara kontroll. Det starkaste af dem var Fort Sumter, beläget på en liten klippholme, ungefär en half sv. mil från staden. Hade det varit i fullt försvarsskick, skulle upproret i Charleston ej vågat sticka upp hufvudet. Men, liksom alla de andra fästena i Södern, befann sig äfven Sumter i ett med flit vårdslösadt skick. Både bestyckning och proviantering voro långt under behofvet, och på kommendantens alla föreställningar i Washington gafs intet svar: samma förrädare som skickat vapenförråden till Södern och ställt krigsdepartementets
324
fonder till upprorets disposition hade lofvat sina vänner i Charleston, att inga förstärkningar skulle sändas. Fästningen uppfordrades att gifva sig, men kommendanten, major Andersson, som genomskådade förräderiet och emot order vidtagit alla de anstalter till försvar han kunde, gaf ett bestämdt nej.

SydCarolinas exempel hade emellertid följts af sex bland de andra sydstaterna: Georgia, Florida, Mississippi, Alabama, Louisiana och Texas hade alla antagit en förklaring om utträde ur unionen -- ordinance of secession -- liknande SydCarolinas och sände ombud till generalkonventet i Montgomery. De öfriga sju slafstaterna: Maryland, Virginia, NordCarolina, Kentucky, Tennessee, Missouri och Arkansas, stodo däremot ännu obeslutsamma. Konventet i Montgomery, som genast antog namnet kogress, beslöt upprättande af en konfederation mellan alla de slafhållande staterna, lade till grund därför den gamla unionsförfattningen med de förändringar slafveriets tryggande gjorde nödvändiga och valde till konfederationens förste president senatorn för Mississippi Jefferson Davis, en för detta militär, som med utmärkelse tjänat i det mexikanska kriget, nu plantageägare, en man med energi, hufvud och utpräglade sydstatsåsikter.

Södern begagnade sig väl af det försprång det erhållit. De allra flesta af unionens fästen och arsenaler vid Mexikanska viken togos så godt som utan motstånd, och betydande förråd föllo därigenom i upprorets händer. Hela den i Texas stående unionsstyrkan, 5000 man under general Twiggs, sträckte frivilligt gevär, och alla de från Södern bördiga officerarne i unionsarmén skyndade hem för att ställa sig under konfederationens nya fana, två breda röda ränder med en hvit emellan sig och sju stjärnor i blått fält i ena hörnet. Miliserna uppbådades och öfvades, och frivillige strömmade till i massor, ty resningen var ytterst populär bland den hvita sydstatsbefolkningen af alla klasser.
plansch vid 324
325

I Norden väckte underrättelsen om alla dessa händelser djup bestörtning. Man hade tilL det sista invaggat sig i den förhoppning, att allt skulle nu, som flere gånger förut, stanna vid blotta hotet. Och äfven sedan öppna fientligheter ägt rum från Söderns sida, ville man ej uppgifva hoppet om en förlikning och unionens bevarande. Man var färdig att för detta ändamål äfven göra de största eftergifter, och på en fredskongress som i februari sammanträdde i Washington medgåfvo Nordens representanter ej blott, att Missourikompromissen skulle återupplifvas, utan äfven Flyktingslagen ännu ytterligare skärpas. Men de sju sydstaternas beslut att utgå ur unionen var oryggligt, och deras ombud förklarade sig ej vilja gå in på någon annan förlikning än en sådan som öppnade unionens hela område för slafveriet. Detta var naturligtvis oantagligt, och kongressen åtskildes utan att ha uträttat det minsta.

Ändtligen kom den 4 mars. Buchanan, som på sista tiden när det var för sent sökt godtgöra något af sin pliktförgätenhet, afträdde, och Lincoln installerades på Kapitolium. I sitt tal vid detta tillfälle förklarade han sig vilja upprätthålla alla de rättigheter Förenta staternas lagar gåfvo slafhållarne, men framför allt med alla honom till buds stående medel försvara unionen till sitt sista andetag. Det låg denna dag ett djupt allvar öfver den nye presidentens drag, förorsakadt ej blott af de mer än allvarliga omständigheter hvarunder han tillträdde makten: han hade nyss under sin resa från hemstaten varit föremål för ett mordförsök från fanatiska sydstatsmän, som han med knapp nöd undgått. Det hade äfven kommit till unionsregeringens kunskap, att en från Södern planlagd kupp, gående ut på Lincolns störtande och förbundsstadens besättande med sydstatstrupper, samma dag skulle utbryta. Regeringen tog dock sina försiktighetsmått, och försöket uteblef. En undersökning visade likväl, att faran ingalunda varit inbillad.
326

Den tvekande hållning man alltjämt visade i Washington ökade i hög grad Söderns djärfhet. Det ena fästet efter det andra togs genom öfverrumpling eller förräderi, och slutligen återstod af unionens alla fasta platser i de södra staterna utom Fort Sumter endast det utanför Floridas kust belägna Fort Pickens, hvars käcke kommendant löjtnant Slemmer räddade det åt unionen. Helt annat blef däremot Sumters öde. Äfven den nya regeringen vägrade först att sända major Andersson den ifrigt begärda undsättningen för att ej göra en försoning med Södern omöjlig, och när den slutligen sändes, var det för sent. Befälhafvaren öfver SydCarolinas trupper, general Beauregard, uppkastade batterier i närheten af fästningen och öppnade därifrån ett ytterst häftigt bombardement, som fortgick i flere dagar och slutligen, sedan alla byggnaderna i den inre fästningen skjutits i brand och förråden af ammunition och proviant voro uttömda, tvang kommendanten att gifva sig: det var den 13 april 1861 Fort Sumter på detta sätt föll i de konfedererades händer.


The above contents can be inspected in scanned images: 309, 310, 311, 312, plansch vid 312, 313, 314, 315, 316, 317, 318, 319, 320, plansch vid 320, 321, 322, 323, 324, plansch vid 324, 325, 326

Project Runeberg, Tue Dec 11 18:49:21 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/erofring/k16.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free