- Project Runeberg -  Amerika, dess upptäckt, eröfring och fyrahundraåriga utveckling /
17. Inbördeskriget

(1892) [MARC] Author: Otto Wilhelm Ålund - Tema: Geography, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
327

17.

Inbördeskriget.

Unionsregeringen hade stillatigande åsett en mängd af sydstaterna begångna fientligheter. Unionsförråden hade fått plundras och Nordens fartyg beskjutas från deras strandbatterier utan att hon rört ett finger. Men bombardementet af Fort Sumter var en för öppen krigshandling att kunna sålunda tigas ihjäl. Alla de illusioner om möjligheten af en förlikning hvari Nordens statsmän invaggat sig hade däraf obarmhärtigt sönderrifvits, och man tvangs omsider erkänna, att man hade med ett beslutsamt och väl organiseradt uppror att göra. Vacklande och halfva åtgärder hjälpte ej längre. Man måste besluta sig för att se ställningen sådan den var fast i ögat, och denna ställning var ingenting mer och ingenting mindre än början af ett krig på lif och död. Bombardementet af Fort Sumter var i själfva verket signalen till inbördeskrigets utbrott.
328

Från denna stund ser man också Lincoln och hans regering kasta all tvekan öfver bord. Unionen måste räddas, kosta hvad det vill, är hädanefter den enda normen för hennes handlingssätt. Och hon genomför denna föresats med en energi och en beslutsamhet som fullkomligt uppväga Söderns och trots många och stora motgångar slutligen äfven gifva henne segern och segerns pris. Till den grad var unionens bevarande det alla andra uppslukande syftet för hennes kamp, att äfven slafveriets afskaffande endast var en fråga af andra ordningen, och om äfven det målet slutligen vanns, hade det sin orsak ej i en förutfattad plan, utan i händelsernas tvång och den genom abolitionisternas arbete väl förberedda allmänna meningen i Norden.

I det krig som nu började var fördelen i början på Söderns sida. Det hade sedan länge förberedt sig på kampen och var i följd däraf bättre rustadt. Genom den förra unionsregeringens slapphet eller förräderi hade det fått en betydlig del af unionens vapenförråd och fästen i sina händer och hade i spetsen för sina härar många af dess bästa officerare. Dess hvita befolkning var äfven mer krigisk i följd af sin vana att befalla, sin kärlek för sport och nödvändigheten för henne att oupphörligt vara på sin vakt mot de slafresningar hon ständigt måste befara.

Nordens befolkning gaf visserligen ej i mod sydstatsmännen efter -- det visade hon på ett glänsande sätt under krigets fortgång -- men hennes sysselsättningar och hela sinnesriktning gjorde henne obenägen för militäryrket. Medan de unga männen i Södern blefvo plantageägare eller gingo in i armén, ägnade man sig i Norden åt handel, industri, jordbruk, advokatyrket och skriftställarverksamhet. Krigaryrket betraktades endast som en öfvergående, nödtvungen handtering i farans stund. En regulier armé fanns visserligen, men den utgjorde endast 20 000 man och behöfdes för gränsens försvar mot indianerna.
329

Förråden voro nästan uttömda, och unionsregeringen stod inför den svåra uppgiften att i ögonblicket fylla dem på nytt och stampa upp armeer ur jorden. Entusiasm och offervillighet för sin sak fanns både hos Norden och Södern, men i ett afseende hade det förra afgjord öfvervikt: Norden var rikt genom det fria arbetet, men Södern jämförelsevis fattigt genom sitt slafverisystem. Kriget blef en duell äfven mellan börsarna, och den längre behöll öfverhanden.

Så snart kriget blef oundvikligt, utvecklade regeringen i Washington en otrolig energi. Lincoln och vid hans sida krigsministern Cameron vidtogo genast de mest omfattande anstalter för att skapa en armé. Staterna uppfordrades att till afvärjande af den första faran ställa 80 000 man milis på krigsfot; men då man af gammal erfarenhet visste, hur litet duglig en milisarmé var att möta Söderns unga, eldiga och väl disciplinerade trupper, utfärdade presidenten ett upprop till frivillige att samla sig under unionsbaneret. De 42 000 han begärt hörsammade strax och med ifver kallelsen; i samma mån vapen och utrustning hunno anskaffas gjordes nya upprop; de åtlyddes alla lika villigt, och snart hade Norden en här af 100 000, inom kort ökad till 240 000 man frivillige sammandragen omkring Washington och i Västern.

På utrustningen af dessa trupper arbetades rastlöst. Ett inhemskt lån på 40 millioner dollar upptogs och öfvertecknades strax, alla vapenverkstäder voro i sjudande verksamhet natt och dag, och stora massor gevär och kanoner uppköptes i Europa. Kapitolium förvandlades till arsenal och citadell. Kongressens salar voro nu kaserner, i souterrängen arbetade dygnet om ett jätteartadt bageri, och hvalfven under terrasserna genljödo oupphörligt af hamrarnas slag och bälgarnas gnisslande.

Genom denna feberartade verksamhet och detta ösande med dollar ur nationens alla sparkassor uträttades på några veckor otroligt, men långt ifrån allt. Många regementen
330
voro ännu i början af juli obeväpnade, och framför allt saknades hvad endast öfning och tiden kunna gifva: disciplin och ett dugligt befäl. De högre graderna besattes med flere erfarna för detta militärer, som lämnat krigstjänsten och ingått i borgerliga yrken; men äfven af denna kategori voro många odugliga. Af det lägre befälet voro de allra flesta obekanta med ett befäls plikter, och det behöfdes därför en stark rensning inom alla grader under krigets gång och många, af dessa missförhållanden föranledda misstag och olyckor innan unionens härar blefvo fullt krigsdugliga. Men ställningen var nu en gång sådan. Man måste göra det bästa möjliga däraf och låta kriget själf gifva både befäl och manskap den utbildning de saknade. Det kostade visserligen mycket mer både blod och penningar, men amerikanerna voro villige att gifva båda, och medgifvas måste, att dessa arbetare, köpmän, jurister och landtmän gjorde ovanligt hastiga framsteg i krigets egen skola.

Ännu i början af april bestod konfederationen endast af de sju nämda slafstaterna: de öfriga sju tvekade ännu. Men denna tvekan varade ej länge. Omedelbart efter Fort Sumters intagande biträdde den mest ansedda af dem, Virginien, konfederationen, och NordCarolina, Tennessee, Missouri och Arkansas följde deras exempel. I de båda senare staterna voro dock stora delar af befolkningen unionistiskt sinnade. Kentucky, båda presidenternas födelsestat, förblef unionen troget, men Maryland kunde endast af en där förlagd unionsstyrka hindras från att ansluta sig till upproret.

Virginiens utgång ur unionen väckte ofantligt jubel i Södern. Att Washingtons hemstat blifvit unionen, hans stora verk, otrogen, kändes öfverallt i Norden som en skam och en förödmjukelse; men det innebar äfven en allvarsam fara, ty hufvudstaden, som ligger alldeles invid Virginiens norra gräns och endast skiljes därifrån af Potomac, blef därigenom blottad både i front och flanker. Att
331
taga Washington blef nu också de konfedererades främsta syfte, liksom unionisternas att taga Richmond, Virginiens hufvudstad, som snart äfven blef konfederationens.

Virginien måste alltså blifva en viktig del af krigsteatern, och här utkämpades äfven i själfva verket de största och mest afgörande bataljerna. För utvecklingen af stora härmassor erbjöd det dock ingen synnerligt gynnsam terräng, ty med undantag af kuststräckan och de större floddalarna är det ett starkt kuperadt, af floder och strömmar tätt genomskuret land, ännu betäckt med stora skogsmarker. Men floderna -- den ståtliga Potomac, Rappannock, York- och James-river -- äro segelbara långt in i landet och utmynna med långa utloppsvikar i Chesapeakviken, och i väster bildar Shenandoahs breda dalgång en väg in i öfre Maryland och Pennsylvania.

Att i sammanhang och i dess fulla omfattning skildra gången af den fyraåriga jättekamp som nu följde ligger utom uppgiften för denna bok. Här kan endast bland massan af jämförelsevis mindre viktiga detaljer framhållas de händelser som hade ett mer afgörande inflytande på krigets gång och slutligen ledde till unionens fullständiga seger.

Krigsteatern var, liksom allt i detta krig, kolossal. Från Missouris och Arkansas gränser i väster till Atlanten i öster, från Pennsylvanien och Maryland i norr till Mexikanska viken i söder, på floderna i det inre, utmed kusterna och på oceanen så långt unionens handelsfartyg gingo eller en sydstatskapare kunde förfölja -- stodo de båda kämparne emot hvarandra. Hufvudscenen var väl Virginien, men stora, mördande drabbningar utfäktades äfven norr om Potomac och väster om bergen, och striderna om Vicksburg och NewOrleans och passen till Tennessee höra till krigets mest betydelsefulla, på samma gång som dess mest spännande tilldragelser.

Det var ett krig i sanning helt olikt dem Amerika bevittnat för femtio och åttio år sedan. Washington gjorde
332
sina fälttåg med små armeer på fem, tio, högst sexton tusen man, och hans marscher gingo på dåliga, obanade vägar. Under det stora kriget på 1860-talet mätte härar på nära hundra tusen sina krafter med hvarandra; ofta slogos många, om än något mindre, samtidigt på skilda delar af krigsteatern, och 1864 skola en gång ej mindre än 1 200 000 man på skilda håll kämpat under unionsbaneret. I början var uppropet till frivillige tillräckligt att fylla luckorna, men slutligen måste man, i synnerhet i Södern, tillgripa konskriptionen och lottningen.

Förbindelserna med operationsbaserna, ofta äfven trupptransporten, skedde på järnvägarna, där konvojerna betäcktes af medföljande pansrade batterier. Striden om järnvägar och järnvägsknutar blef därför ett af hufvudmomenten i kriget. I konsten att begagna järnbanorna för krigets ändamål voro i synnerhet unionisterna mästare, och den hastighet hvarmed de i följd däraf kunde koncentrera trupper från skilda håll var en af hufvudfaktorerna i deras slutliga triumf.

För att skaffa sig de kraftigaste och mest förstörande vapen skydde ingendera sidan någon kostnad. Pansrade fartyg, refflade kanoner, precisionsgevär af yppersta modell hade så väl Norden som Södern tidigt skaffat sig. Ofantliga förråd af dylik krigsmateriel bytte oupphörligt om ägare, togos och förlorades åter. Hvilka oerhörda summor åtgingo till allt detta, liksom till hela krigföringen, visar det enkla faktum, att Nordens statsskuld vid krigets slut ifrån 64 millioner vid dess början flugit upp till den fabelaktiga summan af mer än två milliarder, medan Södern var i grund ruineradt.

Att med dylika förstörelseverktyg förlusterna å ömse sidor skulle vara ofantliga, är lätt att inse, och de ökades i många fall genom dålig ledning och bristande disciplin. Många regementen hade inom ett år från sin uppsättning hopsmält till knappt två kompanier, och enligt en uppgift af en bland befälhafvarne för Potomacarmén skall denna
333
armé på halftannat år i döde och sårade förlorat ej mindre än 100 000 man.

Det är en heder för Amerika, att under dessa pröfvande förhållanden anstalterna för de sårades vård voro af bästa och verksammaste slag. Så väl i Södern som i nordstaterna rådde, i synnerhet bland kvinnorna, den vackraste ifver att bispringa dessa krigets offer, och hvarje ambulanståg som rullade in på bangården vid något af de stora hospitalen möttes där vanligen af ett lika långt tåg med förnödenheter af alla slag till de sårade, insamlade öfverallt i landet. För uppoffrande verksamhet i denna människokärlekens tjänst utmärkte sig i synnerhet en af Nordens kvinnor, mrs Dorothy Dix: hon var inbördeskrigets Florence Nightingale.

I valet af öfverbefälhafvare på den närmaste krigsteatern var unionsregeringen länge olycklig. En rad af obeslutsamma män eller rena medelmåttor följde här på hvarandra, tills de rätta männen omsider funnos. McClellan, den dugligaste af dem, var en god organisatör och gjorde som sådan unionen ovärderliga tjänster; men på fältet var han långsam och tvekande i rörelser och lät därigenom månget tillfälle gå sig ur händerna. För sitt befäl öfver Potomacarmén hade han haft att tacka de segrar han strax efter krigets utbrott vunnit i Västern öfver en konfedererad styrka. I Västern hade äfven Grant och Sherman, krigets båda största namn på unionens sida, börjat sin bana i små befäl. Segraren vid Vicksburg och Richmond hade dock ej börjat på ett sätt som lät ana hans blifvande storhet: han hade för vårdslöshet i slaget vid Pittsburg Landing förlorat sitt befäl. Men mannen hörde till det slag som ej kan undvaras, och han återfick det snart.

Södern hade nästan från första stunden flere utmärkta militärchefer, och bland dem Amerikas förste härförare tills Grant uppträdde: Robert Edmund Lee. Han tillhörde en med Washingtonarne befryndad släkt, var militär till yrket, liksom McClellan, och hade i kriget mot Mexiko
334
utmärk sig som ingeniörgeneral. När hans stat slöt sig till konfederationen, ansåg han sig böra följa den, och han ägnade henne sedan hela sin utmärkta förmåga. Lee var försiktig som McClellan, men ägde tillika hvad denne saknade: förmåga af beslutsamt och kraftigt initiativ. Öfver disciplinen vakade han strängt, men var icke dess mindre mycket afhållen af soldaterna, hvilkas alla vedermödor han delade.

Knappast mindre soldaternas gunstling var »Stonewall» Jackson, en ung, eldig general, berömd för sina hastiga marscher, sin stormande tapperhet och segerrika strategi. Omgifven af fientliga kårer, slog han dem gärna den ena efter den andra och var strax därefter försvunnen, för att kanske några dagar därefter rädda segern i någon stor batalj åt Lee eller Johnston. Han stupade snart midt i sin bana och slapp att se den saks undergång åt hvilken han ägnat sitt svärd. Sitt förnamn Stenmur -- Stonewall -- skall han ha erhållit af den lugna fasthet han visade i farliga ögonblick.

Den första stora rangerade bataljen i Virginien var det för unionen så olyckliga slaget vid Bull Run den 21 juli 1861. De konfedererade under Beauregard stodo här i en stark ställning på södra sidan om den lilla ån med detta namn, ungefär 5 sv. mil söder om Washington. Unionisterna under McDowell anföllo. De lyckades efter en het dags arbete fördrifva sin motståndare ur hans ställningar, och segern lutade redan åt deras sida. Men då fick Beauregard i det afgörande ögonblicket betydande förstärkningar af friska trupper under general Johnston, som på järnväg skyndat från Shenandoahdalen till sin kollegas undsättning. I massa kastade sig nu sydstatstrupperna öfver unionisterna, som först ryggade och sedan upplöste sig i vild flykt. Gripna af en blind panik, rusade de hals öfver hufvud mot Washington och stannade ej förrän de hade Potomac och dess förskansade linier mellan sig och fienden. Ej ens här skulle de varit trygga, om
335
Beauregard begagnat sig af sin seger och genast anfallit Washington, hvilket han i den allmänna villervallan sannolikt skulle kunnat taga. Men han tvekade, och i nästa ögonblick var det för sent.

Med en beundransvärd fasthet vidtog Lincolns regering alla anstalter till försvar. Linierna söder om Potomac, hvilka medels broar med pansrade batterier voro förenade med hufvudstaden, förstärktes, och armén reorganiserades bakom dessa förskansningar af general McClellan, den unge officeren från Ohio, hvars segrar i Västern läto regeringen hoppas sig nu ha funnit den ledare för unionens härar hon hittills förgäfves sökt.

Presidenten utfärdade tillika ett nytt upprop till bildande af volontärregementen, det hörsammades åter med entusiasm, och på detta sätt voro de luckor Bull Run rifvit i Potomacarmén snart fyllda. McClellan arbetade med ifver och stor förmåga på dess disciplinerande, men det drog om hela den återstående delen af året och en god del af det följande innan han vågade föra den på nytt mot fienden.

Emellertid hade unionsflottan gjort goda tjänster. Hon underhöll ej blott en verksam blokad af Söderns hamnar, utan utförde äfven aktiva operationer mot dess fästen och sjöstäder. Så återtog en förenad land- och sjöexpedition under general Burnside alla unionsfästningarna på kusten af NordCarolina, och en flottilj af kanonbåtar under amiral Farragut tog de första dagarna af 1862 NewOrleans, en af hela krigets djärfvaste bragder. Trots elden från de båda starka fästen som försvarade uppfarten genom Mississippi-deltat, trots strandbatterier, pansarvidundret Manassas och fartyg med brinnande bomullsladdningar, som sändes utför floden emot dem, gingo amiralen och hans underbefälhafvare Porter oförskräckt fram, med tackel och master klädda med löfverk för att göra sig så osynliga som möjligt, tystade fästen och batterier med sin öfverlägsna eld, undveko lyckligt de med strömmen drifvande
336
brännarne och lade så en morgon sina mörsarfartyg utanför den öfverraskade staden, en af upprorets härdar, som nu måste gifva sig på nåd och onåd.

Därmed var början gjord till utförande af en bland hufvudpunkterna i unionisternas krigsplan, den att åter öppna Mississippi för nordstaternas sjöfart och på samma gång afskära de östra slafstaterna från de västra. Planen fullföljdes under året af landarmeerna genom eröfring af flere fasta punkter på Kentuckys, Tennessees och Missouris kuster, som de konfedererade tidigt fått i sina händer. Men ännu återstod en lång sträcka af floden mellan staterna Arkansas och Mississippi, där allt framträngande hindrades af fruktansvärda befästningar. Det starkaste af dessa var det i den sistnämda staten belägna Vicksburg, och att taga detta blef nu ett af hufvudsyftena för unionisternas operationer i Västern.

På en annan del af krigsteatern hade emellertid lyckan ett ögonblick lett mot Södern. Det var i sjöstriden på Hampton Roads utanför virginiska kusten den 8 mars 1862, epokgörande i sjökrigets historia såsom den första där pansaret uppträder som ett mäktigt sjövapen. Norden hade ej heller försummat att förse sig därmed; men Södern, sporradt af nödvändigheten, förekom sin rival. NewOrleans hade redan i januari sändt en pansrad kanonbåt mot Farragut, och de första dagarna af mars visade sig ett annat sådant järnbeslaget vidunder på den nyssnämda redden. Det var ett af unionens egna örlogsskepp, fregatten Merrimac, som jämte det stora varfvet vid Norfolk vid krigets början fallit i Söderns händer och nu, afmastadt, höljdt i en järnskrud af räler och försedt med en kraftig ram i bogen, styrde mot den på redden under Fort Monroes kanoner liggande unionseskadern, bestående af linieskeppet Cumberland och fyra fregatter, alla af trä. Linieskeppet och en af fregatterna borrades med lätthet i sank af kolossen, mot hvars pansar kulorna smattrade oskadliga som hagel, och samma öde skulle utan allt tvifvel äfven träffat
337
de andra, om ej Merrimac plötsligt dragit sig tillbaka till Norfolk, uppskjutande förödelseverkets afslutande till morgondagen.

Men det uppskofvet beröfvade det frukterna af segern. Ty när det följande morgon åter inställde sig på valplatsen, fann det där före sig en lika fruktansvärd som oväntad motståndare. Det var John Ericssons världsberömda Monitor, som under natten anländt från NewYork och nu, under sin käcke befälhafvare Worden, med Merrimac uppförde en
338
sådan krigsdans, att sydstatsskeppet slutligen med sårad bringa och skadadt roder måste söka hamn. Den tjänst Monitor gjort unionen var oberäknelig. Utan dess ankomst i rätta ögonblicket skulle ej blott de stackars träfartygen vid Fort Monroe varit tillspillogifna och blokaden af Söderns hamnar sprängd, utan äfven Nordens egna varit utsatta för anfall af en oemotståndlig fiende. Denna fara var nu afvänd. Merrimac var oskadliggjord. Norden hade snart en hel flotta af monitorer, som i sin tur inträngde i sydstatshamnarna, och det ett ögonblick så fruktade sjövidundret blef slutligen af sina ägare själfva förstördt för att ej falla i unionisternas händer.

De konfedererade hade dock ännu ett vapen hvarmed de tillfogade sin fiende ofantliga skador. Det var de lätta, af djärfva sjömän förda sydstatskryssarne, hvilka på alla haf förföljde och borttogo unionens handelsfartyg. De mest beryktade af dessa kapare voro Alabama och Nashville. De gingo in i engelska hamnar och reparerade, och flere af dem voro där byggda och utrustade. I England tog man tillika, i synnerhet i de högre kretsarna och bland köpmännen, öppet parti för sydstaterna, och en stark opinion yrkade på, att britiska regeringen skulle erkänna konfederationen. Dessa bemödanden lyckades väl ej, men en stark unionsfiendtlig stämning fanns icke dess mindre i England, och det såg till och med ett ögonblick ut som Norden äfven skulle få krig med denna makt.

Jefferson Davis hade skickat två af sydstaternas verksammaste politiker, hrr Slidell och Mason, öfver till Europa för att öppna underhandlingar med kabinetten i London och Paris. Det engelska postångfartyget Trent, på hvilket de gjorde öfverresan, blef ute på hafvet anhållet och visiteradt af det amerikanska krigsskeppet San Jacinto under befäl af kapten Wilkes, och de båda emissarierna blefvo som kontraband tagna och förda som fångar till NewYork. Denna kapten Wilkes’ åtgärd väckte en storm af förbittring i England, det ropades högt på krig, och man jublade
339
redan i Södern öfver de säkra utsikterna till en engelsk allians.

Men lyckligtvis behöllo de ledande statsmännen å båda sidorna sin kallblodighet. Unionens utrikesminister var i denna farliga kris Seward, en af Amerikas klokaste statsmän, och troget understödd af dess ambassadör i London, Charles Francis Adams, en son till John Quincy, samt sådana stämmor som Brights och Cobdens i underhuset, lyckades han besvärja stormen och åvägabringa en förlikning. Hade en toryministér då haft makten i England, skulle det sett mörkt ut för fredens bevarande mellan de båda länderna. Men vid styret satt nu lord Palmerston, ett af de kallaste hufvuden som haft ett stort rikes ledning om hand, och hos honom, liksom hos utrikesministern, lord John Russell, funno Seward och Adams ett villigt tillmötesgående. De båda sydstatsdiplomaterna blefvo frigifna, och Trentaffären var utagerad.

Kort efter sjöslaget på Hampton Roads började landoperationerna på nytt i Virginien. McClellan, som vid denna tid fått Potomacarmén i någorlunda godt skick, gick med den i maj sjöledes till Yorktown, för att därifrån mellan York- och Jamesfloderna framrycka mot Richmond, som nu och under hela den återstående delen af kriget blir hufvudmålet för unionisternas operationer. Hade McClellan med kraft och skyndsamhet utfört sin plan, skulle den måhända lyckats. Men han förnötte tiden med en regelbunden belägring af de förskansningar fienden i en hast uppkastat på den smala halfön där Yorktown ligger, och när han omsider tagit dem, den ena efter den andra, hade Lee hunnit förvandla Richmond till ett förskansadt läger, försvaradt af två koncentriska befästningslinier och två armeer, den ena under honom själf, den andra under Stonewall Jackson.

Hela trakten omkring den konfedererade hufvudstaden var dessutom så genomskuren af forsande vattendrag och raviner, att unionshären endast steg för steg kunde framrycka. McClellan träffade därför en förberedd och
340
med terrängen väl förtrogen fiende, som mästerligt förstod begagna sig däraf. Unionshären var af den breda och strida Chickahominy, ett tillflöde till Yorkfloden, klufven i två hälfter, som ej kunde bispringa hvarandra. Väl tillkämpade sig unionisterna på flodens västra sida några dyrköpta fördelar; men Jackson, understödd af Lee själf, föll den 26 juni McClellan i flanken, och så stormande var hans angrepp, att unionistgeneralen, för att rädda sina förbindelser, måste anträda återtåget till en stark ställning vid Jamesfloden och därifrån till Yorktown.

Hela fälttåget var förfeladt, men oerhördt var det antal människolif det kostat. Få trakter ges väl också på jorden där marken är mer genomdränkt af blod än dessa skogar och hålvägar kring Richmond, där under tre på hvarandra följande år brödrakriget rasade.

McClellan fick order att draga sig tillbaka till Potomaclinien för att försvara Washington, mot hvilket ett anfall befarades. Denna farhåga var ej heller ogrundad, ty Lee, som fått befallning att föra kriget in på unionens område, gick på hösten öfver Potomac ett godt stycke ofvanför Washington och inföll i Maryland, sålunda hotande att taga hufvudstaden i ryggen. Men McClellan skyndade med Potomacarmén emot honom och tvang honom efter en ytterst hårdnackad strid den 17 september vid Antietam, en biflod till Potomac, att uppgifva försöket och gå tillbaka in i Virginien.

McClellan, som visat sig vara en utmärkt organisatör, men hvars obestridliga förmåga i de aktiva operationerna förlamats af en ytterlig försiktighet, nedlade nu befälet öfver Potomacarmén, missnöjd med unionsregeringens och särskildt krigsministern Stantons inblandning i krigföringen, och efterträddes först af Burnside och sedan af Hooker, båda ännu mindre än han vuxna att mäta sig med en sådan motståndare som Lee. Hooker, som våren 1863 gjort ett nytt försök mot Richmond och ställt sin marsch genom den så kallade Vildmarken, en obebygd, af täta
341
skogar uppfylld landsträcka väster om Rappahannock, blef här den 2 maj vid Chancellorsville kringflyglad af Jackson och i grund slagen af honom och Lee i förening.

Segern stod dock Södern dyrt. Stonewall Jackson, den störste af dess generaler näst Lee själf, föll här för en kula från sina egna soldater, som togo honom för en fiendtlig officer. Han var endast trettionio år, men hade redan bakom sig en bana som, om han kämpat för en bättre sak, skulle i historien gifvit honom hjältenamnet. Han var Lees högra hand och som han virginier. För slafveriet hade han säkerligen lika liten sympati som denne, men som Lee ansåg han sig skyldig sin fädernestat sin arm, och dess sak blef hans. Egendomligt nog, var denne kavaljerernas ättling en sträng puritan af Cromwells skola. I hans läger höllos campmeetings och bönestunder, men disciplinen var, som protektorns, järnhård, och om hans soldater kunde predika som tiggarmunkar ena ögonblicket, slogos de det nästa som lejon. »En sådan verkställande officer», sade Lee, »har världen aldrig sett. Jag behöfver blott visa honom min plan för att veta, att den, om någon möjlighet finnes, skall bli utförd. Ren och högsinnad, har han ingen tanke på sig själf.»

Lee ville begagna sig af sin seger för ett nytt infall i Maryland och framträngde äfven ända till Gettysburg i Pennsylvania; men här blef han den 4 juli slagen af Potomacarméns nye öfverbefälhafvare, general Meade, en kunnig och kraftfull officer, och tvungen att för andra gången gå tillbaka öfver Potomac, sedan han äfven sett sitt försök att förmå Maryland att ansluta sig till konfederationen misslyckas.

Samma dag som Meade tillkämpade sig segern vid Gettysburg, den 4 juli 1863, vunno unionens vapen en stor och följdrik framgång i Västern. Det starka Vicksburg vid Mississippi, som så länge afbrutit segelfarten på den stora floden, gaf sig denna dag åt general Grant efter ett
342
lika snabbt som glänsande fälttåg. Beläget på en brant klippa vid floden och omgifvet af starka fästen, medan skogar och träsk skyddade dess rygg, ansåg det sig ointagligt, och alla försök af Farraguts och Porters flottiljer att genom bombardement betvinga det hade visat sig fruktlösa.

Det var dock af yttersta vikt för Norden att få det i sina händer, emedan det ej blott afskar den fria trafiken på floden, utan äfven utgjorde föreningsbandet mellan de västra och de östra slafstaterna, och Grant fick order att, kosta hvad det ville, bemäktiga sig det.

Ulysses Grant, son till en läderhandlare i Ohio och vid denna tid fyrtio år, hade gjort sina militära studier i Westpoint och i det mexikanska kriget, efter hvars slut han försörjt sig med kartritning och, då denna inkomstkälla visat sig otillräcklig, ingått som kompanjon i faderns firma. När inbördeskriget utbröt, blef han först öfverste för ett regemente frivillige från Illinois, där familjen nu var bosatt, och snart chef för en af de i Tennessee opererande härarna.

Början af hans nya krigarbana var föga lofvande, ty han blef af de konfedererade slagen vid Pittsburg Landing eller Shilo, till stor del i följd af hans brist på förutseende. Men han reparerade snart detta fel, och om någon unionsgeneral sedan kunde beskyllas för vårdslöshet, icke var det Ulysses Grant. Nyckeln till hans stora framgångar låg tvärt om i den ytterliga noggrannhet hvarmed han öfvervakade den minsta detalj i verkställandet af sina planer. I början ansågs Grant i Washington för en aktningsvärd medelmåtta, men så hade äfven fallet varit med Stonewall Jackson, och hos båda växte fältherresnillet med ansvaret och kampens omfång. Efter en följd af segrar dref han de konfedererade ut ur västra Tennessee, och det var när han slutat detta värf som Lincolns order att taga Vicksburg hann honom.

Flere af hans underbefälhafvare studsade för företaget, men Grant tvekade ej, ej heller hans närmaste man,
343
William Tecumseh Sherman, den andre af de stora generaler som i krigets senare del beskärdes unionen. De gingo öfver Mississippi nedanför Vicksburg, framträngde genom skogarna i dess rygg, togo det ena af utanverken efter det andra, slogo i ett mästerligt fälttåg den till stadens undsättning ilande general Bragg och öppnade så ett väldigt bombardement mot dess östra front. Men då stadens tappra försvarare det oaktadt höllo sig, skred Grant till en ordentlig belägring, sköt bresch och stod just i begrepp att storma, då kommendanten, general Pemberton, tvungen af den höjd hvartill nöden bland de belägrade stigit, kapitulerade, och det stolta Vicksburg årsdagen af själfständighetsförklaringen måste utbyta sydstatsflaggan mot den gamla med ränderna och stjärnorna.

Vicksburgs fall var, om ej dödshugget åt konfederationen, åtminstone näst Richmonds den kännbaraste stöt som kunde träffa dess bräckliga byggnad. Redan utarmad på folk och materiella hjälpmedel, såg hon sig därigenom beröfvad all hjälp från staterna på andra sidan Mississippi. Hon måste numera kämpa med starkt reducerade krafter, trots allt i det sista hoppandes på någon gynnsam vändning som Lees svärd eller någon lycklig slump kunde åstadkomma i sakernas ställning. Det betänkligaste i denna ställning var den afsvalning i patriotism och offervillighet som inträdt hos befolkningen i Södern. Några frivillige strömmade ej längre till fanorna, och utskrifningen gaf ej hälften af hvad den skulle gifvit, ty de konskriberade höllo sig i massor undan. Det var endast genom ett tvång gränsande till skräck sydstatsregeringen, eller rättare sagdt Jefferson Davis, hos hvilken all makt nu var samlad, kunde hålla armékadrerna någorlunda fyllda. Så stor var i själfva verket bristen på folk, att det ett ögonblick var på allvar ifrågasatt att beväpna negrerna, en förtviflans utväg som man dock i sista ögonblicket ryggade för.

Denna åtgärd hade dock Norden redan och med större trygghet vidtagit. Alla negerslafvar som flydde öfver till
344
unionens härar blefvo redan i krigets början förklarade fria och först använda till fästningsarbeten och sedan som soldater instuckna bland de hvita trupperna. Men den 1 januari 1863 utfärdade Lincoln den stora akt som förklarade alla negrer tillhörande upprorsmän fria, och nu uppsattes hela negerregementen.

Efter ett snabbt och lysande höstfälttåg i östra Tennessees bergstrakter, därunder han i grund slog sin gamle fiende Bragg och undsatte det som järnvägsknut synnerligt viktiga Chattanooga, blef Grant af Lincoln utnämnd till öfverbefälhafvare öfver alla unionens härar. Den förtjänte Meade behöll befälet öfver Potomacarmén, men Grant själf blef dess egentlige ledare. Och nu gick det åter med nya härmassor mot Richmond. Men Lees ställningar här, redan förut starka, voro nu nära på ointagliga. Förgäfves förde Grant under hela året 1864 sina skaror mot de med kanongap späckade linierna. Trots allt sina truppers dödsförakt, kom han ej längre än McClellan, och i konsten att begagna den starkt brutna terrängen till plötsliga öfverfall var Lee allt jämt den gamle mästaren. Stränderna af Chickahominy och Pamunkey och skogarna däromkring dränktes åter i strömmar af blod. Richmond var lika oåtkomligt som någonsin, och 1864 gick för Potomacarmén lika hopplöst till ända som de föregående åren.

Men Grant tänkte ej på återtag. Han borrade foten fast i marken och uppförde i sin tur befästningar, lika fruktansvärda som fiendens. Här vågade Lee ej anfalla
plansch vid 344
345
honom, och båda sidorna stodo sålunda till fram på det nya året observerande hvarandra.

Grant hade emellertid så småningom skjutit sin vänstra flygel öfver Jamesfloden, vid hvilken Richmond ligger, sålunda hotande Lees återtågslinie. Men sydstatsgeneralen tänkte ej låta honom i ro utföra denna farliga rörelse, och nu utspunno sig nya, ytterst blodiga, men oafgjorda strider på västra sidan om James, liksom förut på den östra. I dessa strider ingrep på ett glänsande sätt den unge kavallerigeneralen Sheridan, som utbildat sig under Grant och Sherman i Västern och nyss rensat Maryland från en konfedererad styrka. Förföljande sin fiende Shenandoahdalen uppför och slående honom gång på gång, kom han i rätta ögonblicket för att räcka handen åt Potomacarmén och jämte denna rikta det krossande slaget mot sydstatshären kring Richmond.

Ringen omkring denna här drogs med hvar dag allt tätare tillsammans. Utom Grant och Sheridan hade Lee nu äfven mot sig en tredje, ej mindre fruktansvärd motståndare, som hotade att afskära honom från all förbindelse med det öfriga Södern. Det var Sherman, som, på Grants order, från Chattanooga med en stark här infallit i Georgia, slagit de konfedererade i drabbning på drabbning, tillsammans uppgående till väl ett tjugutal, tagit dess största städer, Augusta och Savannah, och slutligen midt igenom hjärtat af upproret, de båda Carolina, marscherat till gränsen af Virginien för att spärra vägen för Lee, om
346
denne skulle söka rädda sig med ett återtåg till NordCarolina.

Det var en djup förödmjukelse för Södern att se unionsfanan sålunda plöja sig väg midt igenom dess område. Men en ännu bittrare väntade det. Det af Grant beräknade ögonblicket, då Richmond ej längre skulle kunna hålla sig, var nu nära. Förråden voro knappa, provianteringen förenad med de största svårigheter och den starkt hopsmälta armén ej längre tillräcklig att bemanna de vidsträckta linierna. Detsamma var förhållandet med Petersburg, en fem mil längre söderut belägen stark plats, som var innesluten af en unionisthär under general Butler.

När därför Grant den 29 mars började en allmän attack på Richmonds linier, mötte han väl ånyo ett skarpt motstånd, men ej längre ett sådant som förr. Den 2 april voro de yttre linierna tagna, och inseende omöjligheten att längre hålla det, anträdde Lee den 7 återtåget, för att upptaga det likaledes utrymda Petersburgs garnison och därefter söka förena sig med Johnston i NordCarolina. Men då ställde sig den 8 Sheridan plötsligt i hans väg, medan Grants öfriga massor omslöto honom i ryggen och flankerna. Han tänkte ett ögonblick söka slå sig igenom och skulle med sina gamla trupper möjligen lyckats. Men -- han hade ej bröd åt dem ens för en dag, ty de för hans här bestämda proviantfororna hade dels bortsnappats af Sheridan, dels tagit vägen till Richmond. Och hade han äfven haft det, skulle Shermans öfver 80 000 man starka segrande armé rest ett nytt och oöfverstigligt hinder i hans väg.

Lee skyggade för att gagnlöst taga sista blodsdroppen af sin tappra här, och så undertecknade han den 9 april 1865 i Appomattox Courthouse en öfverenskommelse med Grant, enligt hvilken hans ännu nära 50 000 man starka armé sträckte gevär.

Med undantag af några i Västern spridda smärre kårer och den styrka som under Johnston stod i NordCarolina och där hölls i schack af Sherman, var det
347
konfederationens sista armé, och när äfven Johnston kort därefter måste sträcka gevär, var hela resningen kväfd, och Richmond, föremålet för så långvariga och heta strider, besattes utan motstånd af unionisterna.

*

Det var naturligt, att dessa händelser skulle i Norden framkalla en stämning af allmän och djup tillfredsställelse. De oerhörda offer man under dessa förfärliga fyra år bragt den stora saken hade således ej varit gjorda förgäfves: unionen var räddad! Glädjen var dock för mycket blandad med sorg att gifva sig luft i högljudt jubel: af triumfens skadeglädje hörde man i Norden ej mycket, och lika litet af hämdlystnadens fanatism. Segervinnarne handlade med en högsinthet och mildhet som tillvunno dem aktning och beundran äfven af dem som hittills endast i njuggt mått tillmätt dem rättvisa.

Ingen af de i vår gamla världsdel efter revolutioner och restaurationer vanliga politiska förföljelserna fläckade den vackra segern. Jefferson Davis, som tillfångatagits under flykten, hölls väl en tid i fängelse, men tilläts sedan att begifva sig hvart han ville; samma frihet gafs äfven upprorets öfriga ledare, äfven de mest hatade, och utsträcktes inom kort genom en allmän amnesti till alla deltagare däri. Det var statsmannavishet ej mindre än mänsklighet som dikterade dessa för Amerika hedrande åtgärder.

Men segerglädjen blef ej många dagar gammal. Den afbröts redan efter en knapp vecka plötsligt af en förfärlig tilldragelse: mordet på presidenten Lincoln.

Lincoln hade sedan hans fyraårsperiod gått till ända blifvit i november föregående år med stor majoritet omvald. Och han förtjänade väl detta prof på sina landsmäns tacksamhet. Med sitt glada mod och sin aldrig sviktande tillförsikt hade han hållit det stora verket uppe,
348
äfven när det för alla andra såg hopplöst ut. »Håll bara i!» var alltjämt hans valspråk. Envis och ihärdig som när han med sin båt stretade uppför Ohios virflar, lät han aldrig hinder och motgångar slappa sin kraft -- och huru många sådana hade ej unionen haft att kämpa med! Outtröttlig låg han jämt i affärerna, höll ett strängt öga på krigsförvaltningen, vakade öfver att soldaten fick hvad han skulle ha, höll ögat också på generalerna och afsatte utan förskoning dem han fann vara »fuskare» och »sölare». På detta sätt kommo förmågorna slutligen fram. Hade han misskänt någon -- såsom fallet i början var med Grant -- erkände han öppet sitt misstag. För honom gällde ingenting annat än duglighet, och med dugligt folk hade han också omgifvit sig.

Lincoln hade den 14 april på aftonen jämte sin fru och några af familjens vänner begifvit sig till Fords teater i Washington och åsåg just från presidentslogen den pågående representationen, då en karl obemärkt smög sig in i logen och bakifrån aflossade en revolver mot den framåtlutade presidenten, hvilken, träffad i nacken, ögonblickligt sjönk till golfvet. Mördaren hoppade ned i salongen, tog därifrån ett språng upp på scenen och ropade, vänd åt publiken och svängande mordvapnet: »Nu är Södern hämnad!» och var i nästa ögonblick försvunnen. Det hela var några sekunders verk.

Lincoln var dödligt sårad och dog följande morgon utan att ha återfått medvetandet. Mördaren, en skådespelare vid namn Booth, en fanatisk sydstatsman, som i Lincoln trodde sig träffa upphofsmannen till sin saks undergång, lyckades undkomma till Virginien, men blef här af en förföljande ryttartrupp under flykten upphunnen och, då han satte sig till motvärn, nedskjuten. Samma afton blefvo äfven statssekreteraren Seward och flere medlemmar af hans familj farligt sårade af en annan fanatiker, som inträngt i hans hem i afsikt att mörda honom.
349

I dessa blodsdåd hade upprorets ledande män ingen direkt del: de voro verk af en till vansinne uppdrifven fanatism hos några få af hatet förblindade själar. Men denna fanatism själf hade de dock gjort sitt bästa att fostra, och för den nesa som mordet på Lincoln, trots den räddade vapenäran, sprider öfver konfederationens fall äro därför dessa män ej utan ansvar.

Nu, sedan kriget var fullkomligt slut, upplöstes båda armeerna, och i Norden återtog allt snart sitt gamla utseende. Det är ett förvånansvärdt faktum, att oaktadt här 900 000 man nästan på en gång återgåfvos åt de fredliga yrkena, lugnet ej på minsta sätt stördes, och att arbetstillfällena voro så rikliga, att ingen behöfde gå sysslolös. Med undantag af Maryland och Pennsylvania, hade Norden varit helt och hållet förskonadt från krigets hemsökelser. Men de offer dess folk hemburit den stora saken hade ändock varit oerhörda. För att ej tala om de milliarder kriget kostat i dollar, hade det ensamt på nordstaternas sida kräft öfver 270 000 människolif, blomman af landets ungdom, och sydstaternas förluster i detta hänseende voro säkerligen ej mycket mindre.

Men om krigets kostnader voro stora, voro dess frukter det knappast mindre. Unionens räddning var segerns första omedelbara följd. Men den bar äfven en annan frukt, en af de ädlaste väl något krig burit: slafveriets fullständiga upphäfvande på unionens hela område.

Detta steg togs ej, som vi sett, på en gång: slafbefrielsen kom i tre särskilda, men tätt på hvarandra följande steg. På proklamationen af den 1 januari 1863 följde den 3 februari 1865, när konfederationen låg i dödsryckningarna, den tredje och slutliga, som med ett penndrag gjorde alla slafvar inom Förenta staternas gränser, utan undantag, till fria människor.

Garrisons och Phillips’ arbete hade sålunda ej varit fruktlöst, och lyckligare än de flesta andra stora kämpar för människorätt, hade de fått upplefva triumfens dag. Men
350
äran af denna stora mänsklighetens seger tillfaller äfven till en ej ringa del, utom alla dem som gåfvo sitt lif därför och utom nordstaternas folk, den döde presidenten och de män som under kampen stodo vid hans sida, och proklamationen af den 3 februari skall alltid förblifva den vackraste minnesvården öfver den varmhjärtade och redlige Abraham Lincoln.


The above contents can be inspected in scanned images: 327, 328, 329, 330, 331, 332, 333, 334, 335, 336, 337, 338, 339, 340, 341, 342, 343, 344, plansch vid 344, 345, 346, 347, 348, 349, 350

Project Runeberg, Tue Dec 11 18:49:21 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/erofring/k17.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free