- Project Runeberg -  Amerika, dess upptäckt, eröfring och fyrahundraåriga utveckling /
18. Amerika i våra dagar

(1892) [MARC] Author: Otto Wilhelm Ålund - Tema: Geography, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
351

18.

Amerika i våra dagar.

Det gick efter inbördeskriget som efter 1812 års krig: såren som det slagit grodde hastigt igen och voro snart alldeles läkta. Amerika utgick ur den förödande kampen starkare än någonsin, och dess historia har sedan dess varit historien om en stadigt fortgående, om också ej alldeles oafbruten uppblomstring.

Negern och mulatten i Förenta staterna voro nu fria män, men ännu ej medborgare. Det blefvo de först genom en kongressakt af den 8 april 1866, vorden lag trots ett envist motstånd från presidenten Andrew Johnson, hvilken i sin egenskap af vice president vid Lincolns död intagit hans plats. Hela Johnsons presidenttid (1865--1869) är
352
för öfrigt en oafbruten strid med kongressen och hans eget kabinett rörande ordnandet af förhållandena i Södern, rekonstruktionen, som det kallades, af för detta slafstaterna. Presidenten, själf bördig från Södern, ehuru unionist, ville genast och utan alla villkor återupptaga dessa stater som fullberättigade medlemmar af unionen, medan kongressen å andra sidan först då ville återgifva dem deras gamla rättigheter sedan de antagit amendementen till författningen om slafveriets upphäfvande och den färgade befolkningens likställighet i politiska rättigheter med den hvita.

Striden antog till slut en så våldsam karakter, att kongressen för första gången i unionens historia begagnade sig af sin konstitutionella rätt att ställa presidenten under åtal för brott mot Förenta staternas lagar. Johnson blef visserligen frikänd, men rekonstruktionsverket fortgick trots honom, den ena sydstaten efter den andra inrättade sin styrelse i öfverensstämmelse med den nya ordningen, och i början af 1871 voro alla staterna åter representerade i kongressen.

Det dröjde dock ännu länge innan verkligt ordnade förhållanden inträdde i de gamla slafstaterna. De förra slafvarne måste länge med militärmakt skyddas mot sina forna herrars hämd. Ofta hjälpte ej heller den, och de senare, som slöto sig tillsammans i hemliga sällskap, funno endast allt för många tillfällen att släcka sitt oförsonliga hat, nu så mycket vildare sedan de färgade, hvilka naturligtvis som en man voro republikaner, genom sitt öfverväldigande antal bestämde utgången af alla val.

En obeskriflig förvirring rådde på detta sätt länge i dessa olyckliga stater, och de funnos som spådde, att Södern aldrig mer skulle kunna resa sig ur den ruin hvari det fallit. Denna spådom har helt och hållet kommit på skam. Södern och de forna slafstaterna i allmänhet ha blomstrat upp till en förut okänd välmåga och rikedom. Och orsaken till denna lyckliga förändring ligger helt och hållet däruti, att plantagedriften med slafvar utbytts mot
353
plantagedrift med fria arbetare, af hvilka mer än hälften äro hvita män. Slafarbetet hade gjort Södern fattigt: det fria arbetet, i förening med en förut okänd företagsamhet, har gjort det rikt. Det är ej längre, som förut, utan manufakturer: det har, som Norden, lärt sig tillgodogöra de minerala skatter dess jord gömmer, och är särskildt i järnindustrien redan en medtäflare till Norden.

Sedan 1861 hafva republikanerna nästan oafbrutet innehaft makten. Det enda undantaget bildar fyraårsperioden 1885--1889, då en demokratisk president, Grover Cleveland, residerade i Hvita huset. Efter Johnsons närmaste efterträdare, Grant, som omvaldes 1873, följde Rutherford Hayes och Chester Arthur (1877--1885). Arthur hade som vice president efterträdt den 1881 efter endast några månaders ämbetsförvaltning af en fanatiker mördade presidenten James Garfield, liksom Lincoln en »selfmade» man, hvilken på ett lofvande sätt börjat sin styrelse med ett krig mot ämbetsjägeriet, ett af unionens värsta ogräs.

Partiets inre politik har utmärkts af samma stränga skyddstullsystem som herskat allt sedan frihetskriget. I den yttre politiken gjordes, efter inbördeskrigets slut, Monroedoktrinen med kraft gällande mot det kejserliga Frankrike, som tvangs att utrymma Mexiko, och skiljedomen i Genève, som ådömde England ett drygt skadestånd för de förluster amerikanska handeln lidit genom de i England utrustade sydstatskaparne, var äfven en stor seger för kabinettet i Washington.

Redan 1858 hade det unga, lifskraftiga Minnesota som stat upptagits i unionen, och det följdes 1859 af Oregon, 1863 af VästVirginien, det från Virginien utbrutna området väster om bergen, 1864 af Californias granne, det silfverrika Nevada, 1867 af Nebraska, präriestaten väster om Iowa, och nio år derefter af Colorado, grufstaten på höglandets östra sluttning.

Under de båda senaste årtiondena hafva ej mindre än sex nya stater tillkommit, några af dem under de senaste
354
åren: Nord- och SydDakota längst upp i nordvästra hörnet af Missourislätterna; Montana, Wyoming, Idaho väster därom på det stora höglandet, samt Washington vid Stilla hafvet, jämte Oregon bildadt af Amerikas anpart vid delningen med England af det stora Oregonområdet.

Territoriernas antal utgör nu sålunda endast fyra: Utah, som på grund af sina egendomliga förhållanden ännu ej kunnat upptagas som stat, Arizona och Nya Mexiko, hvilka brista i den erforderliga folkmängden, samt Indianterritoriet, Oclahoma, hvars befolkning till stor del är bofasta jordbrukare, men i följd af sin nationalitet utesluten från den medborgarerätt som dock tillerkänts den svarta befolkningen.

Uteslutna från denna rätt äro äfven de till ett antal af omkring 1 million uppgående representanter för den gula rasen, kineserna, som slagit sig ned i Californien och de andra Stillahafsstaterna och där bilda en väsentlig del af arbetarbefolkningen. Då de arbeta för mycket låg dagspenning, äro de farliga konkurrenter till de hvita arbetarne. Unionsregeringen har genom en sträng lagstiftning sökt hämma tillflödet af denna gula arbetarbefolkning, men hittills utan synnerlig framgång.

Genom köp förvärfvades 1868 från Ryssland den stora halfön Alaschka, som, skild från unionens öfriga landmassa af British Columbia, skjuter ut längst i nordväst vid Berings sund.

I maj 1869 invigdes den första Stilla hafs-banan, och 1876 firade Förenta staternas folk själfständighetsförklaringens hundraårsminne med en världsutställning i Filadelfia.

Med en väl berättigad stolthet kunde amerikanerna då blicka tillbaka på sitt lands utveckling under detta själfständighetens första sekel. Både dess område och dess folkmängd hade tiodubblats och alla dess näringar vuxit i en oerhörd proportion. Jordbruket, nu som alltid Amerikas hufvudnäring, har under detta samma århundrade utvidgat sitt område från 85 000 till 250 000 eng.
355
kvadratmil. Medelpunkten för detta område har efter hvartannat flyttats från västra NewYork till Ohio och från Ohio till Illinois, som ännu i dag jämte Iowa och Indiana är den mest spannmålsproducerande staten.

Jordbruket drifves här med stor intelligens af en farmerbefolkning, som i bildning är fullkomligt jämnbördig med de andra samhällsklasserna. Landtmannen, fabrikanten och advokaten äro ofta utgångna ur samma hem och ha åtnjutit samma undervisning. Utmärkande för det amerikanska jordbruket är för öfrigt det höga värde arbetet har i jämförelse med jorden och den stora utsträckning människokraftens ersättande med maskinens därför här erhållit. De allra flesta jordbrukarne äro själfägande. Af de fyra millioner farms i Förenta staterna brukades 1880 tre millioner af ägarne själfva. Det största antalet farms hade en storlek af 100--500 acres. Öfver 1 000 acres’ utsträckning hade endast 25 000. -- 1880 utgjorde hela det sammanlagda värdet af Amerikas export af jordbruksprodukter 686 millioner dollar. Af hela världens jordbruksalster frambringar Amerika ensamt en femtedel.

Inom industrien äro de på hundra år gjorda framstegen ännu mer slående. Före revolutionen saknade Amerika nästan allt hvad manufakturer heter. Det smidde ej en järnstång och tillverkade ej en hatt. Nu är dess industri i afseende på värdet af sin produktion den första i världen och öfvergick 1886 i detta hänseende med öfver 130 millioner pund sterling själfva Englands. Till näring af denna jätteindustri äger det mäktiga stenkolsbäddar, som sträcka sig under en god del af dess yta, och nya upptäckas oupphörligt. I rikedom på minerala skatter öfver hufvud, äfvensom i deras tillgodogörande, står Amerika främst, och man har beräknat, att en tredjedel af jordens hela grufbrytning faller ensamt på Amerika. Vid sidan af California och Nevada, länge guld- och silfverländerna par préférence, har på de senaste decennierna
356
Colorado genom sin ofantliga metallrikedom blomstrat upp till en framtidsstat af första ordningen.

För hundra år sedan sysselsatte sig den allra största delen af Amerikas befolkning uteslutande med jordbruk, endast ett mindre antal med stadsnäringar. Nu arbeta öfver två och en half million af befolkningen inom industriens olika grenar. Det största antalet af dem har »riksstaden», NewYork, eller nära 230 000. Därefter komma, på kortare eller längre afstånd, Filadelfia, Chicago, Boston, Baltimore och ännu flere andra.

På Washingtons tid färdades man ännu mycket långsamt på smala, gropiga landsvägar: den store virginiern behöfde, när han reste från Filadelfia för att öfvertaga befälet öfver armén vid Boston, tre hela veckor för att tillryggalägga ett afstånd, som nu endast fordrar en dags bekväm järnvägsresa. Och i Västern voro, som vi sett, ända in på tjugutalet floder och sjöar de enda farbara vägarna. Nu äro Förenta staterna från haf till haf öfverspunna med ett järnvägsnät som sätter alla dess delar i nära beröring med hvarandra och gör en resa från NewYork till San Francisco till en veckas affär. Med alla sina fina maskor utgör det i väglängd ensamt hälften af alla världens järnbanor. De amerikanska telegraflinierna representera tillsammans en fjärdedel af jordens hela trådlängd, och postanstalterna, ännu blott ett fåtal under revolutionskriget, uppgå nu till ett antal af öfver 54 000. Ännu för tjugufem år sedan gick all korrespondens mellan NewYork och San Francisco på hästryggen öfver prärierna och passen i Klippbergen och Sierra Nevada, utsatt för en sådan färds alla faror och äfventyr: nu går den på Pacificbanan lika regelbundet och lika tryggt som mellan NewYork och Boston.

I handel och sjöfart samma väldiga framsteg. 1820 utgjorde värdet af hela den sammanlagda exporten från Amerika 58 millioner dollar: 1880 uppgick den till öfver 824 millioner. Vid frihetskrigets början räknade den amerikanska handelsflottan tillsammans knappast 40 eller 50
357
tusen tons dräktighet: 1880 uppgick dräktigheten af de under amerikansk handelsflagga gående fartygen till öfver 4 millioner. Och i denna siffra inberäknades ändock ej den flotta af ståtliga ångbåtar som plöja sjöarna och floderna i det inre.

Förenta staternas hela nationalförmögenhet beräknades 1880 af Mulhall till 7 880 millioner pund sterling. Endast Englands var större. De små besparingar som göras i Amerika och anförtros åt sparbankerna uppgå till ansenliga belopp. 1880 hade 638 sådana banker under sin förvaltning tillsammans en fond af 1 260 millioner dollar.

Välmågan är på landsbygden tämligen jämt fördelad; några skarpare åtskillnader i förmögenhet förekomma här sällan. Helt annat är däremot förhållandet i de stora städerna. Här ligga, alldeles som i den Gamla världens stora handels- och industricentrer, de båda ytterligheterna mycket nära hvarandra. I NewYorks irländska kvarter är eländet fullt ut lika stort som i Londons, medan i Wall Streets och Femte avenyens palats bo mångmillionärer, som ur Nevadas silfvergrufvor och Pennsylvanias oljekällor årligen ösa rikedomar.

Den skicklige arbetaren är väl lönad; men när de stora kriserna komma, och de höra ej alldeles till undantagen, står han med hustru och barn på bar backe. I friskt minne lefver ännu i Amerika det hemska året 1885--1886, då ensamt i NewYork ej mindre än 75 000 och i hela unionen öfver en half million arbetare, med sina familjer utgörande tre millioner människor, kastades på fattigvården.

Amerika ansåg sig länge försäkradt mot den socialistiska rörelsen i Europa. Men i slutet af 1870-talet hann den äfven Nya världens kust och antog här snart, som allt, kolossala dimensioner. Under namn af »Arbetets riddare» bildades en stor arbetarförening, som en tid räknade en half million medlemmar och gjorde till sin hufvuduppgift att verka för införandet af åtta timmars arbetsdag. Ledd
358
af Richard Powderley, en lika klok som energisk man, höll sig denna arbetarrörelse strängt inom laglighetens gränser; men i Chicago framkallade tyska agitatorer våren 1886 ett anarkistiskt upplopp, som endast kunde kväfvas med vapenmakt.

I följd med fordringen på en normalarbetsdag har äfven i Amerika gått yrkandet på höjd arbetslön, och stora strejker, som flerstädes antagit en våldsam karakter, hafva under det senaste årtiondet hemsökt skilda delar af unionen. Men dessa skakningar, våldsamma medan de vara, äro dock i Amerika öfvergående. Landets omätliga resurser skola säkerligen länge fördröja den dag då verklig arbetsbrist inträder, och kapitalet behöfver oupphörligt nya armar.

Städerna i Amerika ha i hög grad delat den allmänna hastiga utvecklingen under det senaste århundradet: ingenstädes framträder den i själfva verket mer slående: De gamla städerna på östkusten ha mångdubblat sin folkmängd, och hela Västern är öfversålladt med nya, af hvilka endast några få voro för femtio år sedan ens till namnet kända. De flesta uppväxte af sig själft som medelpunkter i ett jordbruks- eller bergverksdistrikt, vid viktiga järnvägsknutar eller de stora vattenkommunikationerna. Så har Omaha i Kansas, utgångspunkten för den centrala Pacificbanan, under det senaste fjärdedels seklet skjutit upp ur vildmarken till ett betydande handelscentrum, så har Denver i Colorado på ännu kortare tid blifvit en af Västerns mest framåtskridande städer, för att ej tala om St. Paul och Minneapolis i Minnesota, med unionens största mjölproduktion, och så många andra.

Öfver dem alla höja sig dock det ännu knappast fyrtioåriga San Francisco, den rika handelsstaden med den ståtliga hamnen och vimlet af fartyg från alla världens länder, de härliga omgifningarna och den brokiga befolkningen, och ännu ett hufvud högre Västerns drottning, millionstaden Chicago.
359

Beläget vid Förenta staternas största vattenväg, det stora sjösystemet, och midt i deras bördigaste sädesbygd, har Chicago helt naturligt blifvit Västerns stora stapelort. Som vi sett, sände den först sina produkter på den långa omvägen utför Mississippi till NewOrleans; men när Eriekanalen öppnats, då vände strömmen med ens mot öster, och då uppstod Chicago.

Vid södra stranden af Michigansjön, i en låg och sumpig trakt, stod ännu i början af 1830-talet ett ensligt litet fäste eller faktori för pälshandeln med indianerna. Det gamla blockhuset blef kärnan för en by, en stad, hvars folkmängd med en den tiden sagolik hastighet svällde ut till tio tusenden, hundra tusenden. Den nya staden räknade redan nu bland sina invånare ett stort antal af Amerikas mest energiska och företagsamma affärsmän. Med tillhjälp af kapitalets trollspö höjde och dränerade de marken, afbröto slättens enformighet med parker och konstgjorda höjder och hade redan gjort sin stad till Västerns stora under, då en förfärlig brand i oktober 1871 ödelade den nästan helt och hållet. Öfver 250 000 hus nedbrunno, och stormen som rasat ute på Michigan gick därefter fram öfver ett verkligt eldhaf.

Men chicagomännens energi var ej ödelagd med deras hus. Två år hade ej förgått då ett nytt Chicago, solidare och ståtligare än det gamla, reste sig på ruinfältet, och sedan dess har jättestadens framsteg varit ännu fabelaktigare. Den räknade före branden en folkmängd af 400 000: nu uppgår den till hundra tusen öfver en million. Västerns boskapshjordar och spannmålslaster gå i mångdubblad massa genom dess bangårdar och varf, och i verkstäderna sjuder arbetet feberaktigare än någonsin.

Men de på detta sätt samlade rikedomarna gå ej endast till lyx och vällefnad. Man skulle få en mycket ensidig föreställning om de amerikanska storstäderna, om man ej toge i beräkning den storartade frikostighet hvarmed många af dessa millionärer, som själfva smidt sin lycka,
360
sörja för allt som kan skänka deras stad gagn och ära. Vetenskapliga inrättningar, observatorier, bibliotek, kostnadsfria läsesalar och bildningsanstalter af alla slag, ofta utstyrda med en hos oss ovanlig komfort och prydlighet, och ämnade ej blott för en liten privilegierad klass af studerande, utan för alla utan undantag, äger Chicago ej mindre än NewYork och Filadelfia. Dollarn är i dem alla den herskande makten, men kunskapen har där äfven skaffat sig en plats, och de båda synas ej vantrifvas tillsammans.

Filadelfia var nyss den andra i ordningen af de amerikanska städerna, men har under de senare åren öfverflyglats af Chicago. Det har dock äfven sin runda million invånare, och i snabb tillväxt står det endast efter Västerns drottning. För hundra år sedan räknade det vid pass 40 tusen invånare, 1860 hade denna siffra stigit till en half million, för att under de senaste trettio åren ökas med ytterligare en half million. Så växa amerikanska städer.

Det är en vänlig, leende stad detta välbyggda, fint putsade Filadelfia, som i en ofantlig utsträckning utbreder sig bland parker vid Schuylkill på gammal svensk mark. Det är en industristad af första rang. De kraftiga lokomotiv som släpa bantågen uppför Sierra Nevadas pass ha utgått från dess berömda verkstäder, och att Benjamin Franklins stad har en massa stora boktryckerier, öfverraskar oss ej att höra. I Delaware har det en bred farväg ut till hafvet för en betydlig handelsflotta.

Om Filadelfia gäller mer än om någon annan af de nämda städerna, att ett andligt element där är förenadt med och genomtränger det materiella. Stora präktiga anstalter för kunskapers spridande bland alla förmögenhetsgrader -- vi säga med flit ej klasser -- bland andra det berömda Girard College, finnas här. Biblioteket som Franklin grundade är nu det första i Amerika, och Filadelfia har ett universitet -- Pennsylvania-universitetet -- som är ett af de allra förnämsta i landet. Franklins ande går ännu igen
361
på Schuylkills stränder, och det är hans och Washingtons statyer som pryda dess största torg. Om dess båda största minnen, själfständighetsförklaringen och unionen, talar ännu det oansenliga gamla stadshuset, hvarifrån båda utgingo.

Filadelfia och Chicago äro båda rent nationella städer och båda öfvervägande republikanska. NewYork däremot är kosmopolitiskt och det nationella elementet där jämförelsevis svagt. Det är heller ingenting att förvånas öfver. Det har dörrarna vidöppna för hela världen, hela världen strömmar också där tillsammans, och »business» är det allt annat öfvervägande målet för dess intresse. Det är tillika demokratiskt, och om det också ej under kriget slöt sig till sydstatspartiet, var det dock ljummare för unionen än någon annan del af Norden. Den kraftiga, verksamma allmänanda, som utmärker de allra flesta amerikanska samhällen, finns ej i NewYork, och endast så låter det förklara sig, huru dess styrelse kunde bli en sådan härd för den oförsyntaste korruption som den så kallade Tammanyringen på sin tid utgjorde.

Det har också haft den olyckan att få mottaga och behålla den utfattigaste och okunnigaste delen af den invandringsström som nu i sjuttio år gått in genom dess hamn. Från denna tid räknar NewYork, jämte sina gamla holländska, hugenottiska och engelska folkelement, ett irländskt, som skänkt det många utmärkta jurister och läkare, men tillika en i hopplös fattigdom försänkt folkmassa. Flere af NewYorks köpmansfurstar, en Astor, en Cooper, ha begåfvat det med de yppersta bildningsanstalter, och dess skolor äro bland de bästa i Amerika, men ännu herskar i dess östra kvarter ett djupt både moraliskt och materielt elände. NewYork är äfven i detta hänseende den minst amerikanska af unionens städer.

Om NewYorks utveckling under de senaste hundra åren får man en åskådlig föreställning, när man erinrar sig, att det ligger på en 2 sv. mil lång ö mellan Hudson och East river, att ännu på Washingtons tid staden endast
362
intog den sydligaste spetsen af denna ö, medan allt det öfriga var skog, åker och ängsmark. Som hafvets stigande flod har staden vältat fram mot norr, uppslukande byar och fält, tills den öfversvämmat hela ön och ej lämnat en bit af landsbygden kvar. I den labyrint af milslånga avenyer och gator, som nu med sitt nät upptager den gamla Manhattan-ön, lefver och rör sig en befolkning af öfver halfannan million, oberäknadt de hundra tusenden som årligen strömma in och ut genom dess hamn. Dess människoflöden ha äfven räckt till att på andra sidan sundet, på Long Island, skapa en dotterstad, som i underbart hastig tillväxt täflar med modern själf.

Utom dessa tre största, har unionen tjugufem andra städer som räkna öfver hundra tusen, flere bland dem öfver en half million invånare. Bland dem är Brooklyn, bland dem San Francisco och St. Louis, en tid Västerns hufvudstad, bland dem NewOrleans med sina berg af bomullsbalar, sin tropiska sol, sitt vimmel af sjömän och negrer, bland dem framför allt det gamla, ädla Boston, puritanernas, Otis’ och Phillips’ stad, ännu rikt genom handel och sjöfart, ännu den medborgerliga andans, den fina bildningens och det literära lifvets hufvudstad i Amerika.

När Alexis de Tocqueville för mer än femtio år sedan skref sin berömda bok om demokratien i Amerika, yttrade han på ett ställe, att det intellektuella lifvet i den Nya världen mer utmärkes af den allmänna spridningen af en viss bildningsnivå än af en högre vetenskaplig odling. Denna anmärkning har ännu i dag sin giltighet, för så vidt det stora flertalet af Förenta staternas invånare, dess landtbefolkning, befinner sig på ungefär enahanda höjd af andlig odling. Dock finnas äfven här stora olikheter mellan den från Europa invandrade befolkningen längst i väster, som ännu ej hunnit, att vi så må uttrycka oss, omstöpas af de amerikanska skolorna, och landtbefolkningen i de äldre staterna, som står i jämnhöjd med den bildade befolkningen i städerna.
363

I ett afseende har emellertid den snillrike fransmannens horoskop för Amerikas andliga framtid ej slagit in: den vetenskapliga bildningen har verkligen där under det halfva seklet varit i ständigt växande jämte den allmänna medborgerliga. Därom vittnar i första hand den rika vetenskapliga literatur som utgått från amerikanska forskare på alla områden, jämte det kunskapsbegär som årligen drifver tio tusenden af Amerikas söner till universiteten och de öfriga stora anstalter för tillfredsställande af ädel vetgirighet, som den enskilda frikostigheten eller en hög kommunal anda hopat i de stora städerna. Vid sidan af ett omättligt förvärfsbegär går i Amerika en osläcklig törst efter vetande. Pressen är där den stora såningsmaskinen, hvarigenom det i populär form sprides ut öfver landet i otaliga böcker och tidskrifter.

Pressen, predikstolen och skolan voro af gammalt häfstängerna för det andliga lifvet, för ideernas spridning i Nya världen, och de äro det ännu i dag. På religiös grund lades de första samhällena i Amerika, och de hvila till stor del ännu därpå. Puritaner och episkopaler gjorde början, presbyterianer kommo efter, och allt sedan Wesley och Whitefield i midten af förra århundradet genomvandrade kolonierna och höllo sina massmöten under bar himmel, har metodismen tryckt djupa spår på stora delar af befolkningen. Roms kyrka, understödd af en verksam propaganda, är där äfven starkt representerad, och lutheranismen har följt med de skandinaviska invandrarne. I Nya England har unitarismen, en af den kyrkliga utvecklingens senaste skeden, den religiösa riktning som Channing och Parker tillhörde, vunnit stora skaror af anhängare, en mängd andra kyrkliga skiftningar att förtiga. Såsom någonting för Amerika alldeles egendomligt få vi aldrig lämna ur sikte, att staten ej har med något religiöst samfund det minsta att skaffa, att följaktligen ingen statskyrka där finnes eller får finnas, och att prästerna både väljas och lönas af församlingarna.
364

Och hvem har ej hört talas om Amerikas skolor, dessa i den rikaste ymnighet öfver hela landet, långt bort i den aflägsnaste vrå af dess område, spridda läroanstalter, där fri undervisning med rund hand iskänkes åt alla utan åtskillnad. De äro gamla dessa skolor, nästan jämnåriga med kolonisationen själf, och i dem rotar sig hela den allmänna bildning, om hvilken Tocqueville talade och som ännu i dag, fastän vida mer omfattande, är kännetecknande för det amerikanska folket i stort. Många af Amerikas bästa män ha börjat sin bana på bänkarna i en sådan skola och aldrig fortsatt på några andra. De flesta måste nöja sig med hvad de där få, och det är ej litet; men många skaffa sig genom kroppsarbete eller handtverk medel att fortsätta vid något af de talrika universiteten eller kollegierna, blifva advokater och äro sålunda inne på den väg som för dugligheten leder till utmärkelse inom hemstaten eller unionen. Den vägen gick Lincoln, och den vägen ha de flesta nya männen från Västern som nu sitta i kongressen gått.

Med hvilken fart det går framåt äfven här, skola ett par siffror från ett senare årtionde visa. Från 1876 till 1886 växte lärjungarnes antal i de amerikanska friskolorna från 8 millioner till 11 millioner, lärarnes från 250 tusen till 323 tusen, och utgifterna från 84 millioner till 111 millioner. Det är en budget som talar.

De flesta af dessa skolor äro rikt doterade. Kommunen och staten gifva båda sina bidrag, och den högsta kontrollen öfver dem ligger hos de särskilda staterna. Men sin största inkomst få de af unionen, som stadgat, att den 36:e sektionen eller rutan i hvar township skall anslås åt dess skolor. Det är inga små summor som på detta sätt inflyta i skolkassorna, och den goda tillgång på lärarkrafter, materiel och rymliga, sunda lokaler som kännetecknar de amerikanska skolorna har i denna frikostighet sin förklaring.

I Förenta staterna finnas för närvarande ej mindre än 370 universitet. Men vid ordet fästes i Amerika långt
365
ifrån samma betydelse som i Europa. Ett stort antal är endast prästseminarier för de särskilda trossamfunden eller högre läroverk. Dock återstå många motsvarande våra universitet af första rang, bland dem modern för dem alla, det gamla berömda Harvard i Cambridge utanför Boston, Yale college, det stora Pennsylvania-universitetet i Filadelfia, Columbia i NewYork, John Hopkins’ i Baltimore med flere. Nio tiondelar af alla de lärosäten som bära namnet universitet ha tillkommit under de senaste trettio åren. Under dessa år har äfven inom dem pågått en reformatorisk rörelse, gående ut på att frigöra studierna och göra deras grader tillgängligare äfven för utom universitetet stående. I denna riktning har i synnerhet Pennsylvania-universitetet föregått med exempel. 1880 besöktes alla dessa högskolor af tillsammans ej mindre än 67 tusen studenter.

Utmärkande för Amerika är den omsorg som ägnas den högre kvinnliga undervisningen. Där finnas öfver 200 högre läroverk för kvinnor, bland dem det berömda Wellesley College. Intet annat land har gjort så mycket för att äfven för dem öppna tillträdet till vetandets skatter.

Att pressen i ett land med Amerikas fria institutioner skall spela en betydande roll, kunna vi lätt tänka oss. Det ges väl ej heller någon aldrig så embryonisk stad eller köping i Fjärran västern som ej har sin tidning, om än aldrig så anspråkslös, och i de stora städerna äro de mäktiga organ för den allmänna meningen inom de båda stora partierna. De läsas af alla, och som på Franklins tid sprida de, jämte de politiska nyheterna, mycket intressant och nyttigt vetande.

Amerika har en rik literatur, både äldre och yngre. Den tillhör dock nästan uteslutande vårt eget århundrade, ty under kolonitiden tog man äfven i denna väg allt från England. På 1820-talet gjorde Europa i Bryant för första gången bekantskap med en amerikansk skald; då utkommo äfven Fenimore Coopers populära skildringar från
366
gränsbyggarlifvet i den dåvarande Västern och de många alstren af Washington Irvings humoristiska, fint skurna penna.

I de närmast följande årtiondena möter oss ett klöfverblad af stora amerikanska författarenamn: skalden Longfellow, sedeskildraren Hawthorne och tänkaren Emerson, jämte många mindre, bland dem den fantastiske Poe, kallad Amerikas Balzac, romanförfattarne Holmes och Judd m. fl.

Samtidigt fick Amerika en historisk literatur af hög rang. Irving skref sina lefnadsteckningar öfver Columbus och Washington, Prescott sina på en gång gedigna och färgrika skildringar af Mexikos och Perus eröfring, medan Bancroft i ett stort verk tecknade sitt fäderneslands historia till unionen. I ett annat klassiskt vordet arbete har Lothrop-Motley berättat Nederländernas frihetskamp mot Spanien. Den historiska forskningen i Amerika, som med dessa verk så hastigt vann världsrykte, blomstrar alltjämt och har senast genom Harrisses arbeten spridt alldeles nytt ljus öfver Amerikas upptäckare.

På antislavery-rörelsens tid hade mrs Beecher-Stowes teckningar ur slaflifvet en verkan som få böcker utöfvat; Bret Harte ställde oss midt in i de vilda scenerna i ett californiskt guldgräfvarläger och förstod intressera oss äfven för dess mest groteska figurer; och från snöpassen och alpdalarna i väster gåfvo oss så väl vägbrytaren Fremont som den unge genialiske Winthrop, hvilken fann hjältedöden i det stora kriget, utsökta skildringar.

Den patriotiska hänförelsen under kriget närdes med eldiga sånger, lästa och sjungna i den fattigaste koja, af Amerikas båda största nu lefvande skalder, Lowell och Whittier, den förre mest känd genom sina Biglow Papers, den senare genom sitt högstämda Laus Deo!, där han besjunger den stora akten af den 3 februari 1865.

Men utom literaturen, utom pressen och skolorna, ingår som en ytterligare väsentlig faktor i den amerikanska bildningen: det politiska lifvet själft. Denna skola börjar för amerikanen tidigt. Det är först hans »township» eller
367
»county», kommunen med ett ord, som tar hans borgerliga uppfostran om hand. Här passerar han graderna af medborgerligt förtroende, och här förvärfvar han den praktiska blick och den säkerhet, som, när han sedan uppträder på de större arenor staten och unionen öppna för honom, göra honom till något mer än en nybörjare. Staten är för honom ett litet fädernesland, hvilket han lär sig betrakta som ett helt för sig. Utan att göra sig reda för den betydelse det politiska lifvet i de mindre delarna, kommunen och staten, har för amerikanen, skall man ha svårt att förstå våldsamheten i denna strid för »state rights», som bestämt hela gången af Amerikas senare historia och är lika gammal som unionen.

Det politiska lifvet i Amerika saknar ej skuggsidor, och dit räkna vi i första rummet partibelöningarna vid presidentvalen, yrkespolitiken och de mäktiga enskilda intressenas inflytande. Men här gäller det Bastiatska »Hvad man ser och hvad man icke ser». Hvad man i Amerika ser och ej sällan uteslutande fäster sig vid är dessa på ytan skarpt framträdande utväxter och partistridens buller och bång. Men hvad man där ofta icke ser är den, starka, väldiga underström af frihetskärlek, medborgarsinne, politiskt förstånd och uppoffringsförmåga som tyst och stilla rör sig genom den minsta del af unionen, en gång varit hennes räddning och i farans stund ännu skall blifva det.


The above contents can be inspected in scanned images: 351, 352, 353, 354, 355, 356, 357, 358, 359, 360, 361, 362, 363, 364, 365, 366, 367

Project Runeberg, Tue Dec 11 18:49:21 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/erofring/k18.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free