Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elias Sehlstedt av Carl Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i ständig färd med brådskande sjökaptener
och grofhuggare. Då vintern förunnade
ett afbrott i göromål, kom hvilan i form
af isolering, med en lefnadsordning där
salt strömming allt för ofta utgjorde
hufvudrätten, och till ämne för de ledigvordna
tankarne kom en oförvållad penningskuld,
att troget följa nästan hela lifvet igenom.
Hvad kunde skaldenaturen under
sådana förhållanden utveckla sig till?
Sannolikast hade den lilla gnistan slocknat i
köld, mörker och umbäranden, eller
åtminstone öfvergått från blidhet till
bitterhet, från harmoni till missljud och
pessimistiska utgjutelser.
Den som utskiftar lifvets bördor
fogade det annorlunda. Fick den poetiske
tullinspektoren sig tilldelt en lott, som de
flesta skulle kallat hård, undfick han
tillika i sin karaktärs innersta kärna den
sällsynta egenskapen, att i alla skiften
hålla färgen, och detta i så hög grad,
att icke den mest pröfvade, väderbitne
lots kunnat göra det bättre. Tack vare
denna egenskap, vardt han alldeles ingen
pessimist, han vardt Elias Sehlstedt.
Namnet behöfver blott uttalas, för att
öfver allt i Sveriges land tusentals anleten
skola ljusna — hvilken vän af sången har
icke honom att tacka för någon stund af
harmlös glädje, af oskyldigt skämt — för
mången sann och lefvande tafla från land
och sjö? Äfven i detta sistnämnda fall
har Sehlstedt gifvit prof på poesiens
segrande makt; ty liksom hans glada humor
och ljusa förnöjsamhet icke af några yttre
förhållanden kunde betvingas, så förstod
han äfven att af Sandhamns ofruktbara
klippor och kulna haf skapa ett helt litet
skönhetsrike. Endast ett i botten kärleksfullt
sinne förmår detta. Han älskade
naturen: i brist på annan, den fattiga vrå
af svenska jorden dit han blifvit försatt —
och allt blef vackert i den belysning, som
gick ut från honom själf. Ännu förmår
han oss att med samma ögon betrakta
det som vi eljest skulle finna kargt och
fult. Sandhamn, sedan Sehlstedt sjungit
därom, är en privilegierad plats på
Sveriges poetiska landkarta, långt mera än andra
af naturen mera gynnade ställen, hvilka
ännu vänta på en värdig sångare. När
vi stå vid den gamla utkiken, hvarifrån
Sehlstedt så ofta iakttagit molnens färger
och vattnets skiftningar eller måsarnes
snabba flygt, finna äfven vi något alldeles
särskildt tilldragande i dessa enkla
fenomener, och rätt som det är, öfverraska vi
oss själfva med att i tankarne upprepa
ett af dessa kärvordna citat ur de
Sehlstedtska visorna. Kunde vi blott blifva
lika förtrogna med hela vårt lands
vexlande naturscenerier, som Sehlstedt gjort
oss med denna en gång så förbisedda vrå!
Då nu Sehlstedt i denna nya drägt
åter framträder för den allmänhet som
älskat hans sånger och ännu i tacksamt
minne bevarar hans namn, skall en enkel
teckning af hans lefnad äfven finna
välvilliga läsare. Några märkliga vexlingar
erbjöd, såsom bekant, denna lefnad icke,
och är jämväl i sina hufvuddrag redan
känd och framställd. Man hör ändock
gärna åter talas om en god vän, och
som en god vän betrakta vi den gamle
sångaren Elias, hvars lifsbild så väl
illustrerar den enkla, sunda filosofi hans visor
så ofta gifvit uttryck åt:
Fyll din pligt i alla väder,
I hvad, ödet satt dig till, —
Är du född att garfva läder,
Eller dömd att strypa sill —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>