Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Elias Sehlstedt av Carl Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så ynklig jag aldrig har anat
En prestgård — se här min attest.
En ö, som naturen har danat
Att riktigt utsvälta en prest.
Kan någon med litet sig nöja,
Det är komministern i Möja.
I jämförelse med denne andans man
hade Sehlstedt för resten rätt prydligt i
det hvita tullhuset på Sandhamn. I dess
lilla trädgård ligger ett lusthus — det finns
ännu kvar — där mången bål blifvit brygd
och många glada visor afsjungna, under
de tider, då seglare gingo ut och in —
både ostindiefarare och lustkuttrar.
Sjökaptener, som alla kallade den föga äldre
lotsinspektoren farbror och bragte honom
en liten gärd af apelsiner direkt från
Messina eller någon annan delikatess, goda
vänner från Stockholm, som varit ute på
fisketur i skärgården, äfven författare och
litteratörer, nyfikna att göra bekantskap
med den populäre skalden, aflöste
hvarandra som besökande och gäster samt
slöto ofta krets omkring hans rödlätta,
fryntliga lilla fysionomi med skalken i
ögonvrån under den gråsprängda, sirligt
upplagda tupén. Någon öfverdrift i
sällskapsnöjet, än mindre någon utsväfning kom
dock aldrig i fråga. Sehlstedt iakttog
alltid decorum. Liksom det låg oskuld på
botten af hans tankar, äfven i hans
uppsluppna stycken, så höll han noga på
vården om sin person och uppträdde
aldrig, äfven i hemmets intima krets, med
»poetisk vårdslöshet» i det yttre. Det låg
ej heller det minsta för honom att spela
vitter eller antaga litterära åthäfvor och
högtrafvande manér. Han sjöng endast
när han inte kunde låta bli —
Gud vare tack, att jag är en liten fågel jag
Och kan få gunga glad på min kvist, —
Det var summan af hans estetik. Han
kunde aldrig begripa att man fann något
märkvärdigt i hans visor och var helt
öfverraskad och tacksam att man så gärna
höll till godo med dem —
Den som läser denna sång
Tackar jag ödmjukast.
Detta var visserligen ett ärligt ord
ur Sehlstedts hjärta. Också producerade
han med ofantlig lätthet. Nästan aldrig
sågo hans närmaste när han skref. Han
var lika tidigt uppe som den af honom
besjungna tuppen Apollo, eller vid
soluppgången. Snart satt också hans
förträffliga fru vid spinnrocken och höll sin man
sällskap, under det han, i afvaktan på
att tjenstgöringstimmen skulle slå,
vandrade smågnolande fram och tillbaka på
golfvet. Det var nu som en sång växte
färdig i hans hufvud. Sedan, om aftonen,
då han efter slutade göromål för dagen,
satt hemtrefligt vid lampan hos de sina,
frågade han helt skälmaktigt: »Skulle
herrskapet vilja höra en visa?» — Så fick
den lyckliga familjekretsen, före någon
annan, lyssna till mången af dessa
älskvärda sånger, hvilka burna af musiken,
skulle lefva på folkets läppar kanske mera
än någon annan samtida svensk skalds.
Innan de upptogos i hans egna
diktsamlingar, delade han dem gärna med sig åt
kalendrar och tidningar. I synnerhet
Illustrerad tidning fick under en följd af år
glädja sin läsekrets med många Sehlstedtska
visor. Vid sina stockholmsbesök brukade
skalden ofta titta upp på redaktionen, och
på tillfrågan af sina vänner August Blanche
eller Harald Wieselgren, om han icke
hade med sig något, halft förlägen
framtaga sina nyaste bitar. När redaktörerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 22:54:49 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/esesaovi/0019.html
