Elias Sehlstedts Sånger och Visor / 39 (1893) Author: Elias Sehlstedt With: Carl Larsson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tuppen Apollos död

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

TUPPEN APOLLOS DÖD

Apollo dog, som med sin sång Mig väckt och gladt så mången gång. Helt plötsligt tog hans bana slut, Bedröfvad ser familjen ut, Han biten blef utaf en hund, Och dog i samma stund. Han caput för familjen var, En skada var det uppå karl. Hans skick var så, att man blef flat, En air som en aristokrat; Och fostrad under Spaniens sol — Det hördes när han gol. Guldsmidd och rik var hans kostym: Ett skaft som Jemtlands jägar-plym, Och blodröd kam och dito krås, Och artig var han, det förstås; Man undrade också ej på, Hvar höna stod på tå. Och käck i kärlek och kabal: Det var ej värdt för en rival Att sticka dit. Då brann som kol Hans blick, och sporren högg som stål. På Karl den tolfte bråddes han: Han föll, om han ej vann. »Men bäst han sjöng, och bäst han brann». För en lönmördare, som han, Till jorden föll han blek och kall. Och sen, hvad lär oss detta fall. Om ej på denna jordens ö Att tuppar också dö? Han dör — men skall han ock uppstå? Det tror jag gudskelof ej på. Då vore himlens sällhet slut, Man fick ej nattro en minut: Vid evighetens morgonsol Han också evigt gol.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>