Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Resa till Norrland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Då steg från underjordens floder
Ej döden, men hans yngre broder,
I Östern re’n Aurora står och niger
Pá gyllne trappan af sitt sofgemak.
På molnens kullar hon med blommor stiger
Och smyckar himlens violetta tak.
Jag mycket mera ser, fastän jag tiger,
Ju mer hon lyfter purpurstubben bak.
I min förtjusning ingenting nu felar,
Då vågen dansar, vestanvinden spelar.
Och solen träder opp ur gyllne vatten
Och lätt vär farkost gungar i dess brand.
Rorgängarn står liksom en gud vid ratten
Och styr vår lilla verld med säker hand.
Det är så tyst ännu som midt i natten,
Blott maskinistens eldtång hörs ibland.
Salongens folk, sig likt i’ alla väder,
Är morgonsömnigt här — som uti städer.
Dock tyst! Här kommer, väckt afvägens fragga,
En brukspatron, liksom ett litet hus.
På däcket fram han rullar som en vagga,
Peruken glänser uti solens ljus.
Med blåhvit näsduk, lyftad som en flagga,
Han vädrar vind och våg och bjuder snus.
Vi svenskar, vana med hvarann att krusa,
Bli först bekanta, då vi börjat snusa.
Vid brända bönans kända ångor stego
Salongens folk på däcket innan kort,
Och mangrant snart vi bugade och nego
Och drucko nektar af gudomlig sort.
Min sångmö, språksam medan andra tego,
Från sorlet smög sig nu i tysthet bort,
Och nickande försvann i ångbåtsröken —
Hon litet folkskygg är, min lilla fröken.
»Solen glimmar blank och trind,
Vattnet som en spegel.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
