- Project Runeberg -  Elias Sehlstedts Sånger och Visor /
264

(1893) [MARC] [MARC] Author: Elias Sehlstedt With: Carl Larsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slädpartiet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


(Ur en notaries dagbok.)
Rätt opp i skyn stod röken
Mot vinterhimlens glans.
Jag bjöd en liten fröken
På slädparti och dans.
Till Nackanäs vi foro
Med bjällerklang och prakt,
Och hyggligt folk vi voro.
Tolf slädar sammanlagdt.

Att rimfrost tyngde träden,
Kan nu er anförtros.
Det gnisslade om släden,
Det rök ur hästens nos.
Vårt nät med breda fransen
Gaf glans åt fålens språng.
Af artighet var svansen
Ej knuten som chignon.

Pelsbrämad satt min fröken
Och skön naturen fann.
Jag mådde såsom göken,
Fast jag ej gol som han.
Att neka vore orätt,
Att det i hjertat klack,
Hvar gång hon utur floret
Sin purpurnästipp stack.

Vi karameller sögo
Och hunno målet snart.
Det gick som om vi flögo,
Ty föret var så rart.
Trakterad blef hvar krake,
Det smakte, det tror jag!
Men oss bestods det lake
Och sherry öfver Iag.

Med dans nu tiden nöttes,
Och intet ben stod still,
Och instrumentet sköttes,
Så det stod herrligt till.
Det trumpna gaf man åka,
Det luftiga fick rå.
Sist hoppade vi kråka
Med alla fröknar små.

Men nu var tid att lanka,
Hvar släde körde fram.
Och månen som en anka
I blåa rymden sam.
Från månget hem, steg röken
Så trefligt mot det blå.
Jag suckade och fröken
Satt tyst och hörde på.

»O stjernor, I som hvimlen!
Hur lumpen är vår jord!» —
Jag var i sjunde himlen
Och hade smått om ord. —
»O den som vingar hade,
Som alla foglar ha!
»
Jag suckade. Hon sade:
»Det vore mycket bra.»

Jag yppade mitt hjerta,
Kanhända allt för fort,
Och med oändlig smärta
Jag höll vid hennes port.
Vi långa tal ej höllo,
Men sorglig blef min dag:
Gud vet hur orden föllo,
Men korgen — den fick jag.



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:05:48 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/esesaovi/0302.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free