Elias Sehlstedts Sånger och Visor / 311 (1893) Author: Elias Sehlstedt With: Carl Larsson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Höstbref från Sandhamn

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det enda som lifvar opp det ödsliga
landskapet är en get — tarflighetens
sinnebild. Hon har fördjupat sig i botaniska
betraktelser och tycks just nu vara
sysselsatt med lösningen af det kinkiga
problemet, huruvida det skulle ligga inom
möjlighetens gräns att hemta någon föda
ur kasserade löfruskor. Födan kunde
visst vara bättre; men i dessa dyra tider
resonnerar hon ganska förståndigt: »man
vet hvad man har, men vet ej hvad man
kan få». Der hon nu står, omgifven af en
hård natur, återger hon en hemsk, men
sann tablå af hungersnöd och barkbröd.

På en klippa näst intill står en bock,
förmodligen hennes son, hvilken hon
tycks vilja skryta med, emedan hon än
med välbehag betraktar sin sötunge, än
kastar sina blickar opp till mitt fönster,
liksom hon ville, att äfven jag skulle dela
hennes beundran. Men hvem har icke
gjort en bock här i verlden! Det kan
icke vara någonting att skryta öfver.

Emellertid tycktes bocken ingalunda
dela söta mammas åsigter i afseende på
födoämnen, utan roar sig i stället med
att klia hornen mot min mangelbods-vägg.
Det kunde han låta bli, ty han skafver
af färgen. Han tycks ej ha sinne för
målning och troligen lika litet för de
sköna konsterna i allmänhet. Vore det
icke synd att sätta öknamn äfven på en
bock, skulle jag kalla honom Bodell, efter
han skafver på min bod.

Men nu aflägsnar sig geten — kanske
stött öfver mitt ringa deltagande för hennes
unga bock, eller sannolikare derför, att
hon anar oväder och vill sätta sin person
i säkerhet, innan mörkret inbryter. Lika
godt! god natt, Anna Stina!

En liten strof ännu skulle jag vilja
förtälja om en get, medan jag kommer
ihåg, och efter yrvädret ännu ej börjat.

För några år sedan lefde här på
stället en gammal gumma, som
hette Lisa. Hon hade en get, som var hennes
glädje, och som, till erkänsla för den
moderliga omvårdnad hon rönte som
barn i huset, skänkte henne dagligen
både mjölk och kaffegrädde. Men en dag
dog geten. Gumman Lisa var otröstlig.
Jag kan ej beskrifva hennes bedröfvelse
utan att låna ord af Vitalis:

»Hon åt ej, drack ej, sof ej, ock gjorde ej sitt
tarf.»

Sjelfva snusdosan, som annars var
hennes tröst och förnöjelse under hennes
reflexioner öfver lifvets njugghet, hade
nu under sitt lock ingenting lockande;
och den lilla blanka kaffepannan, som
hon brukade kalla för »lilla Brunstedt»,
och hvilken i åratal utgjort hennes käraste
möbel och fägnad för ögon, öron och alla
lemmar, förnuft och alla sinnen, stod nu
obrukbar, sedan gräddunderhållet af ett
oblidt öde blifvit så oförmodadt indraget.
Hennes sorg var så mycket större, som
hon i sin fattigdom icke egde det ringaste
hopp att kunna förskaffa sig en get igen.
Och hvad är ett lif utan hopp — och
en fattig gumma i skärgården utan get!

»Men då nöden är störst, är hjelpen
närmast.»

En jovialisk öfveruppsyningsman
fattades af den välvilliga tanken att hjelpa
gamla Lisa. Han klädde sig i svart frack,
hvit halsduk, satte krusflor kring sin
halmhatt och företog en humoristisk vandring
omkring till alla härvarande badgäster
med sin pappersrulle under armen,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>