Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till lands och sjös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nyfiken är jag af natur’n, gunås!
Och ville heller ingenting försumma.
Jag såg mig kring — och se! en vän och bror
Satt uti luckan som postinspektor.
Det vardt en gladje, alldeles förbaskad,
Å ömse sidor för hvarandras skull.
Han, liksom jag, blef gränslöst öfverraskad,
Fast han blef mycket mera godhetsfull.
Ty sedan sta’n i hast var genomtraskad,
Vi stannade till slut vid Vester-tull.
Der bjöds på sexa, som på Berget dukades,
Och som för rimmets skull, jag säger: slukades.
Naturen är mitt lif och min förtjusning:
Hon är gudomlig i hvarenda gest.
Och källans sorl och vestanvindens susning
Ha’ melodier, som jag fattar bäst.
Och humlans sång och lilla vågens krusning
För mig predika bättre än en prest.
En trast i lundens tempelhvalf, som dessa,
Jag hellre hör än allt hvad prester messa.
Naturen håller inga tal, hon talar,
Och hvad hon talar, är det kärna i.
Hon pjollrar ej, hon gläder och hugsvalar
Och hjelper kranka att helbregda bli’.
Hon öppnar vänligt sina lärosalar,
Fast tanklöst ofta vi dem gå förbi.
Till vän ocli moder är hon klippt och skuren :
Jag bugar mig och hippar för naturen.
Ifrån verandan kunde jag ej nog
Betrakta kyrkan och Tessinska tornet.
Och rundt omkring var berg och dal och skog
Med mellanrum för rågen och för kornet.
På himlen månen ut sig vackert tog
Och höll mot molnet silfverblanka hornet.
Jag minns ej hälften af hvad skönt jag sett,
Då jag gick hem emellan tolf och ett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
