Elias Sehlstedts Sånger och Visor / 373 (1893) Author: Elias Sehlstedt With: Carl Larsson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skärgårds-bref

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Då du vill veta något nytt här utifrån den
yttersta svansspetsen af den stockholmska
skärgården, så är det bäst att jag till en början
låter dig veta något om väder och vind, hvilka,
i synnerhet denna tid på året, hålla ett
lefverne som, i anseende till deras oåtkomlighet,
får ostraffadt passera, ehuru det kostar på att
tåla och lida deras oförskämdheter. En
tjutande nordvest, en riktig luftvarg, jagar nu
som argast de arma böljorna, hvilka som
vilda, hvitulliga får störta ut huller om buller
i det oändliga hafvet, der de tröstlösa, det
förstås, få se sig om bäst de kunna.

Finns något otäckare än en storm eller
något vederstyggligare än hafvet? Det finns
ingen sjöbuss, han må vara så rödbrusig som
helst, som tycker om hafvet. Han är litet
kaxig, då han kommer i land med blankhatt
och silkesnäsduk och vill inbilla folk att han
längtar ut igen; men det är bara puder och
skepparlögner. Han vill ej ut, han, mer än
jag, och då kan du lita på att hans längtan
inte är stor. Jag har aldrig hört att en
erfaren sjökapten någonsin önskat att hans son
skulle blifva sjöman. Nej, tvärtom har jag
hört honom stämpla sjömanslifvet som det
otacksammaste af alla menskliga påhitt och
yrkesfunderingar. Och jag tror verkligen att
så förhåller sig, ty öfverallt ser jag gamla
sjömän lika fattiga som utslitna. Hvad mig sjelf
angår, blir jag arg, då jag ser hafvets retfulla
bondgrin och grimaser och hör vågornas
olidliga och tröttsamma löpningar och tjutöfningar.

Med Guds hjelp blir jag heller aldrig någon
sjöman.

Tacka vill jag att i land
Trygg få gå med käpp i hand,
Sofva lugnt i stugans hägn,
Ha galoscher emot regn
Och ha både vår och höst,
Silkeshatt och hvita bröst.

Hellre än att ha som gast
Sommarnöje i en mast,
Dingla uti rå och vant,
Vingla uppå vågens brant;
Hellre traskar jag med plog,
Bryter sten och hugger skog.

Sjöman har ett fasligt värf:
Köpmans vinst är hans förderf;
Han skall våga lif och blod
Att få saffran i hans bod;
Våndas och gå vakt på däck
För vanilj och kaffesäck.

Att få redarn tät och trind,
Skall han trotsa våg och vind,
Stafva i hans magasin
Tobaksstjelk och apelsin.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>