Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senhösten (Sandhamn 1855)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Djupt uti dimman ligger begrafvet
Landet, så långt man kan skåda förut.
Hösten är kommen. Stormen och hafvet
Drabba tillsammans i vildaste tjut;
Böljornas kampar frustande skena,
Stänka sitt skum emot stjernornas sfer.
Tro mig! det pröfvar, det frestar hvar sena,
Lifvet härute bland »kobbar» och skär.
Här duga inga klemiga kroppar,
Ruff bör det vara i hufvud och fot.
Man borde vara minst utaf koppar,
Kanske i längden man då stod emot.
Här böjes ofta toppen af tallen
Ända till jorden, höflig och mjuk.
Här blåser håret rakt utaf skallen,
Ingen härute kan nyttja peruk.
Vågen är grönögd, svartblå är polen,
Vindarna tjuta i tak-ås och knut.
Solen och månen, månen och solen,
Ingen på länge vet, hur de se ut.
Bräckta som stickor mast-toppar ryka,
Skälhundar titta i vågornas bryn.
Gastarna skrika, skutorna dyka
Än uti djupet och än uti skyn.
Stormfoglar, skrämda, rasta i tågen,
Råstång och segel brista i tu.
Abborrar gapa högt öfver vågen,
Undra och tänka: »hvad helvete nu!»
Vrålande kastas skummande yren,
Sjelfva matroserna blekna som lik.
Qvällen är snö-tjock, ingen ser fyren,
Allt är ett virr-varr i jemmer och skrik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
