- Project Runeberg -  Elias Sehlstedts Sånger och Visor /
437

(1893) [MARC] [MARC] Author: Elias Sehlstedt With: Carl Larsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strödda minnen af resor till lands och sjös

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det är rätt väl att slippa höra några
ledsamheter, då man så här kommer till städerna.
Flera ekipager voro nere vid landgångsbryggan
för att taga emot passagerare och föra dem
till Gud vet hvilka ställen i granskapet. En
af passagerarne, en frodig och välmående fru,
skulle transportera sin lilla förtjusande hund
i land, men hade den oturen att se sin
älskling trilla från landgången i sjön. Det blef
en förfärlig uppståndelse, och jag tror frun
dånade. Det lilla kräket försvann i djupet.
Klock, klock, klock!

»Jag hörte den ej skrige,
Jeg den ej hörte klynke.
Den kunde ikke stige —
Og saa maatte den synke.


Den lille badgästen kom likväl
sedermera i land, till stor fägnad för egarinnan,
som, Gud ske lof, snart hemtade sig från sin
förskräckelse. En ung man, som skulle resa
på kondition och hvars åkdon väntade, var
den lycklige räddaren. Apropos kondition
och den unge mannens afresa, föll mig i
minnet följande versstump, som jag sett eller
hört på något ställe:

»Ack, på kondition blir man ej fet,
Ej tas examina, ej läsas pensa.
Der läses i katkesen: Hvad är det?
Der hör man pojkar deklinera mensa.
Och dagen om gör rottingen sin dans,
Man kan ej klokare använda’n!
Ty hufvudsak vid pojkars tukt och ans
Är att man börjat uti rätta ändan.»


Jag vandrade upp åt staden för att skaffa
mig herberge. På gatan mötte jag en tjock
prest i skinnmössa och med något liknande
en snusburk under armen; tycktes vara från
landet och var hjulbent. En gumma stod
på en trappa och syntes tala för sig sjelf, en
ugns-sopa i hand och tofflor eller galoscher
på fötterna. Det var samma trappa, fast icke
samma gumma, som för femton år sedan gaf
anledning till följande poetiska utgjutelse vid
ett dylikt sommarbesök i samma stad. Vi
kunna kalla stycket för

                        Lilla frun i stubben.

Jag såg en gumma mera kort än lång,
Hvars man var någonting vid Borgerskapet.
Hon stod och gapade liksom en tång,
Ty några tänder såg jag ej i gapet.

Den långa näsan, sammanklämd och tunn,
Gaf åt det hela något hvasst och syrligt;
Och som en hink, som hänger vid en brunn,
Hon öfver svaljet hängde äfventyrligt.



illustration placeholder


»Förlåt,» jag sade, »hvar är stans hotell?»
Jag skäms att jag lät ryggen stå och buga.
»Jag känner ej Hodell!» — och med en smäll
I dörrn hon skrek och stängde till sin stuga.

Sen fick jag höra af en skänkmamsell,
Att mannen jemt på krogen är och klubben.
När han från nobis kommer sent en qväll.
Så får han dask af lilla frun i stubben.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:35:07 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/esesaovi/0483.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free