Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strödda minnen af resor till lands och sjös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu få säga till sin skjutspojke: »Hör du,
min lilla gubbe! Stanna här eller kör i
sakta mak, ty jag vill betrakta denna lilla
förtjusande bäck, som tumlar utför branten,
och höra på foglarnas halsbrytande
koloraturer!» Han stannar villigt, visserligen utan
att deltaga i min förtjusning, men ändå nöjd
att få hvila sin gamle krake och ge honom
en näfve gräs från dikeskanten, under det
han gnolar på någon favoritmelodi. Äfven
jag sjunger:
Lilla skogsbäck! Hvad du snackar
Och tar skutt och kilar på!
»Silfverfotad», jo, jag tackar!
Gnistrande från topp till tå!
Läspande bland ros och lilja
Hör jag dig vid trastens rop,
Fast jag ej kan orden skilja,
Ty persilja
Är det nästan alltihop.
Dock jag hör och ser dig gerna,
Älsklig, sorlande och sval,
Då din blick vid dagens stjerna
Blixtrar genom skog och dal.
På naturen vill jag akta.
Den är ny för mig hvar gång,
Derför kör jag nu så sakta,
Att betrakta
Gracen i din dans och sång.
Hvar du börjat och skall sluta
Dina färder, vet ej jag;
Må du fritt och gladt få njuta
Nordens korta sommardag!
Årens tyngd du ej befarar,
Än har du ej sjungit ut.
Då din sång, som eko svarar,
Ännu varar,
Då är min förglömd och slut.
Det är nu hela tre dagar sedan jag satt
på rapphönan och gjorde föregående poetiska
betraktelser. Efter några större reskrokar
stannade jag vid en småtreflig gård, som en
af mina fordna skolkamrater nu innehade på
arrende och som gaf honom rättighet att
kallas patron. Jag tillfrågade en rödhårig
pojke, som öppnade den rödmålade grinden,
om hans patron var hemma. »Han sitter
der,» svarade pojken och pekade på ett
päronträd, der min hederliga ungdomsvän
verkligen satt, försedd med en stor trädgårdsknif,
hvarmed han var sysselsatt att afskära en
nedhängande afbruten gren. »Zacheus!» ropade
jag, »stig snarliga ned, ty jag vill gästa ditt
hus.» — »Hvem är det?» svarade Zacheus
och steg ned ur trädet. — »Kom närmare,»
sade jag, »här skall du finna troheten och
en hungrig mage.» — Sedan vi skakat
händer, förfogade vi oss in i stugan, der jag
emottogs af hans fru, en den allra som
trindaste lilla bruna böna man kan tänka sig.
Middagsbordet var dukadt, ehuru det nu
undergick en liten förändring, som endast bestod
deruti, att stolarna fingo maka åt sig och en
plats bereddes för undertecknad. »Ni får
bara fläskpannkaka,» yttrade värdinnan
muntert, under det värden och jag vid
bränvinsbordet — det smakfullaste af allt hvad bord
heter — togo oss den mest välgörande
Blombergare.
<poem>
Ack, fläskpannkaka, det är himlagodt!
Trikiner finnas, det kan väl ej nekas,
Ett dåligt rykte ha de om sig fått,
Men alls ej farliga — om blott de stekas.
Här på Fredriks gröna udde
Ätes middag som förslår,
Sen så får man sig en kudde
Och sig ned i gräset slår.
Sen man slutat har att lura,
Kaffe i det gröna fås;
Och en bricka med toujoura
Punschglas med butelj, förstås.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
