Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strödda minnen af resor till lands och sjös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dagen derpå, ty en sådan kom också,
voro vi bjudna till en granngård, belägen en
half mil in i skogen. Der firades tvenne
flickors födelsedag, hvaraf den ena var dottern
i huset, den andra blott sommargäst, båda
med det vackra namnet Anna och tillika de
allra intimaste vänner. Meningen var, att
några englar skulle komma på gratulation
ifrån en närbelägen holme. Båten var prydd
med blommor och englarna förtjusande. En
af englarna hade den oturen att, då han skulle
gå i land, föll han, så bevingad han var, i
sjön, som likväl ej var djupare vid bryggan
än att han kunde vada i land. Hela drägten,
inberäknadt vingarna, var gjord af Aftonblad
och tog sig ej illa ut; men då den nu blef
genomblött, föll det ena stycket efter det
andra ifrån tråcklingen och gjorde att gossen,
som gråtande sprang hem, nästan fullkomligt
liknade en engel, innan han uppnådde
gårdens trappa. Den lilla improviserade scenen
störde icke den allmänna glädjen, utan blef
fastmer ett ämne till många muntra
anmärkningar. Middagen intogs i det gröna, och
skålar, sånger och tal aflöste hvarandra. Bland
andra sjöng husets fordna guvernant, fröken
Beata, på samma melodi som »Tiden
bortilar, men icke min smärta»:
»Snälla små flickor! Hvad hjertligt jag tänker,
Jag uti detta poemet er skänker.
Ni skall finna deri
All min filosofi;
Jag är äldre än ni.
Glädjens och fröjdens så mycket I kunnen,
Ungdomens tid är så hastigt försvunnen:
Snabba vingar han har,
Fort som skuggan, som drar
Öfver ängen, han far.
Fåfängt är tiden tillbaka att hålla,
Puder han öfver oss alla vill sålla.
Han är hårdhändt, den karln,
Man blir grå och erfar’n.
Se på mig, söta barn!»
o. s. v.
Jag er önskar
Gård och stuga,
Äng som grönskar,
Hus som duga,
Höns och kretter,
Får i skockar,
Häst och getter,
Dito bockar,
Svin och stiga,
Fat och pannor
Dito piga,
Som tål bannor
Och kan tiga.
Om den stuga
Jag beskrifver
Borglig blifver,
Må hon duga!
Äfven greflig
Må hon vara
Gerna, bara
Hon är treflig.
Dito gubbe,
Som med heder
Delar med er
Fröjd och smärta:
Ingen tubbe
Gubbens hjerta
Sen från eder!
Han bör hafva
Nit och ifver,
Så och gräfva,
Lagom spara,
Aldrig vara
Tvär och sensam.
Dock vi mene,
Nota bene,
Gubben blifver
Ej gemensam,
Det vill säga,
Att ni skulle
Båda ega
Hvar sin egen
Gård, belägen
På en kulle,
Skilda bara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
