Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning af Arv. Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emellanåt; när molnen ej mera ligga på himmelen som
svarta oxar, utan som små hvita och hyggliga lamungar;
när vestanvinden ej mera vräker omkull några plank,
utan far beskedligt omkring och pussar de nyss utspruckna
blåsipporna; när jorden gnuggar sig i ögonen efter den
långa vintersömnen — då öppna poeterna i det gamla
Sverige sitt kammarfönster, de dricka frisk luft som
champagne, det ena glaset efter det andra, de se hur
här och der ett grönt grässtrå framsticker ur mullen,
och de draga af alltsammans den slutsatsen, att nu
tillkommer det dem att fatta ordet.
Det var vid detta lynne, som redan “Svenska
skaldekonstens fader“ uppstämde sitt:
Phoebus han har sin vagn med the guldglimmande, pigge
Sampt eldsprutande, svårt regerlige, drakote fåhlar
Vändt sin tygel i krook från barbrer och torkade blåmän
Moot the måtlige land och sist til nordiske näset,
Och far nu så makliga fort, upvärmer och aflar
Med sit liufliga lius sampt allting skådande strålar
Hvad på jordene fins, uthi lunderne, luften och hafvet.
Gumma, dräng och piga,
Oxe, ko och qviga,
Kalf och lam i glädje hoppa;
Tuppen med sin fru
Har förgätit nu,
Att han en gång skall bli soppa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
