Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning af Arv. Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af Pezzani, Jamblicus, Bonnet, Jouffroy, Young, Esquiros,
Flammarion, Plato, Lagerlöf, Onkel Adam, Salomo och
Bulwer — allt vittnesbörd att den lille jovaliske
tullinspektören läste och spekulerade mer än han ansåg
lämpligt att låtsa om för allmänheten.
År 1868 förlorade Sandhamn sin poet (afsked med
pension 1869), som förstnämnda år bosatte sig i Stockholm,
dock icke i sjelfva staden, utan på “det högst behagliga
ställe“ — säger Samuel Columbus för två hundra år
sedan i en otryckt skildring af Djurgården — “der en
stor mängd menniskor under hela sommaren, men i
synnerhet midsommarsnatten församlar sig och der roar sig
bland träd och gräs, anställande allehanda lekar.“ Här
förflöto angenäma år, till dess skalden vid jultiden 1873
förlorade sin tjugufyraårige son. “Tala inte om det,“
yttrade han sedan till sina närmaste om dödsfallet; “jag
kommer snart efter“. Det dröjde ej heller många
månader innan förutsägelsen gick i fullbordan. Tidigt på
våren 1874 medföljde Sehlstedt på inbjudning af en
vän på en ångbåtsfärd till S:t Petersburg och tycktes
vid återkomsten vara vid särdeles goda lifsandar. Utan
att veta derom — förhållandet var blott bekant för hans
hustru och läkaren — bar han redan döden i hjertat.
En dag under sonens sjukdom hade den tillkallade läkaren
blifvit anmodad att undersöka äfven den gamle och fann
honom vara besvärad af långt utbildad hjertförlanming,
som antagligen påskyndades genom sorgen öfver sonens
bortgång. Koppor tillstötte, ehuru mycket lindriga, och
tidigt på morgonen den 22 juni 1874 uppfyldes hvad
Sehlstedt 42 år förut diktat i Dödens aning (Norrlandsblommor):
«Lif och död om mig helt nyligt stredo;
Lifvet vann och gaf mig jorden än,
Dock när nästa gång de strida åter,
Segrar döden visst, och fängslets band
Löser sakta och mig öfverlåter
Till min längtans sköna fosterland.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
