Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Begåfning — Formsinne — Musik — Diktning — Skildringar af infödda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
NIONDE KAPITLET.
Till att skära i ben, trä och sten äro de sällsynt
skickliga, och till och med hedningarna visa däri ett
formsinne, som är märkvärdigt hos ett folk, hvars kultur
i den riktningen är så föga utvecklad. Som bevis på
deras skicklighet i bildsnidarkonsten meddelar jag
vidstående afbildningar af två hufvud, skurna i trä, som
en infödd från en by i Godthaabs distrikt lämnade mig.
Man kan knappast vara i tvifvel om, att det är sin egen
ras konstnären här har förevigat.
I musikaliskt afseende äro grönländarne väl
begåfvade. Deras ursprungliga musik, som begagnas vid deras
trumdansar, är naturligtvis som de flesta naturfolks något
monoton, och det är icke många toner, som användas;
men den är likväl egendomlig och icke utan intresse:
Melodierna till sångerna komponeras ofta af poeten
själf. Nedanstående sång från ostkusten kan tjäna som
prof på deras musik och sångkonst: den är mig välvilligt
meddelad af fru Signe Rink. Melodien är upptecknad
af fru Janssen vid Julianehaab.
Hedniska grönländare, inspärrade i hafsisen, klaga
öfver hunger.
Långsamt, snörflande.
Ku - ja - -tå - - – nas - si - ka - lu ar - av - - ko.
Högt från fjällets topp, såg jag öf - ver liaf-vet ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
