Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
TRETTONDE KAPITLET.
endast till Kingaks norra sida, då jag icke tordes gå utom
Kingaks näs, emedan jag icke tillräckligt kände hurudant
det var att passera i stark blåst och emedan jag visste, att
där icke i närheten af näset var något ställe, där vi kunde
lägga till, om blåsten blef för stark.
Vi funno där en större håla under en sten, där vi
då kröpo in och sofvo där.
Då det började bli ljust och det var någorlunda stilla
väder, reste vi därifrån efter att först ha druckit vårt sista
kaffe, efter en stunds rodd kommo vi ändtligen förbi det
näs jag var mest rädd för, rodde därefter inåt, då min
följeslagare aldrig hade sett denna väg förr, berättade jag honom
om namnen på de olika fjällen och hvilken väg vi plägade
gå, då vi gingo på renjakt.
Vi visste icke något bestämdt om, hvar dessa
människor uppehöllo sig, jag tänkte mig som mest sannolikt,
att de uppehöllo sig på en af tältplatserna i ändan af
fjorden, då vi därför satte öfver fjorden och kommo litet
utanför lvigtussok, affyrade vi flera skott, men de blefvo icke
besvarade, vi rodde alltjämt vidare och träffade då två
sälar, vi försökte skjuta dem, men då vinden var för stark,
lyckades det oss icke få skott på dem, tills vi kommo till
ändan af fjorden, af sköto åter några skott, som icke heller
blefvo besvarade, hvarför vi började frukta för, att vi icke
skulle träffa dem vi sökte.
Kort därefter trodde vi oss dock höra ett skott, som
vi antogo kom från Umiviarssuit, jag sade därför till min
följeslagare: »låt oss gå i land här vid Umiviarssuit och
först gå bort och se den motsatta sidan af den stora älfven,
om de icke äro där, det kunde ju tänkas.»
Efter att ha dragit våra kajaker genom leret upp till
fast mark, tog jag brefvet och min bössa, Peter tog
likaledes sin med, för att vi skulle kunna skjuta signalskott;
då jag hade skjutit en gång (min följeslagare Peters bössa
hade nämligen blifvit våt, så att den icke kunde begagnas),
hörde vi ändtligen ett skott på nära håll och började se
spår af stora stöflar, då vi nu icke längre tviflade på, att
vi skulle träffa dem vi sökte, började vi komma i godt
humör, isynnerhet emedan vi antagligen skulle få se
lapparne, efterhand som vi kommo längre fram, mötte vi spår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
