Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Begåfning — Formsinne — Musik — Diktning — Skildringar af infödda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
TRETTONDE KAPITLET.
fram för att se, hvar de voro, och såg dem litet nedanför
bärget på den andra sidan, då de närmade sig, honan först,
men hon var tämligen långt borta, hanen efter, men något
närmare mig, sköt jag efter honom, fastän jag hellre ville
ha haft honan, och träffade honom, men kulan bräckte
blott hans bog, jag laddade då andra gången, sprang efter
honom och träffade honom då, så att han dog; de andra
renarne såg jag ej mera efter, emedan jag icke trodde mig
kunna hinna upp dem.
Då jag hade flått djuret och gömt en del af köttet
under några stenar, packade jag in det jag ville ta med
mig i skinnet och gick sedan hemåt, utan att se efter, om
där var flera renar i närheten, något framför min väg kom
en stor hvit ren löpande och sedan åter en mycket stor, men
jag tyckte, att de voro för långt borta till att skjuta efter.
Då jag kom alldeles ner för bärget, hade det blifvit
eftermiddag, då jag kom i närheten af tältet, tänkte jag på
att affyra ett skott, liksom vi grönländare bruka, då vi ha
fått en stor ren, men då det var européer, som voro i tältet,
och jag icke hade mycket krut, uppgaf jag det; där var
ingen utanför tältet, hvarför jag höll mig stilla litet. Peter
kom först ut ur tältet, och då han såg mig, frågade han
mig, om jag hade fått en ren, då jag bejakade denna fråga,
gick han in i tältet och berättade på bästa sätt för dem
där inne den nyheten, då de kommo ut, stirrade de länge
på mig.
Jag gick då ända ner till dem, och de blefvo mycket,
ja utomordentligt glada, jag gaf dem den ena bogen och
sade, att de skulle koka den, dessutom fick löjtn.
Dietrichson litet märg och talg, emedan han hade börjat hålla så
mycket af mig; då jag hade druckit kaffe och ätit, berättade
den gamle lappen, medan renköttet koktes, att han själf
ägde 300 renar.
Fastän det icke var riktigt kokt, började de redan äta.
af köttet och sade till Peter och mig, att vi skulle äta med
ur grytan, jag gaf dem litet mera kött att koka, hvart efter
som det blef kokt, blef det ersatt med nytt kött, o. s. v.,
tills vi icke kunde äta mera någon af oss.
Då vi lade oss till hvila, började de åter retas med
hvarandra, då jag var mycket trött och sömnig, sade jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
