- Project Runeberg -  Eskimålif /
163

(1891) [MARC] [MARC] Author: Fridtjof Nansen Translator: Ernst Lundquist With: Otto Sinding
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SKILDRINGAR AF INFÖDDA.

163

en längre berättelse om en kvinnobåts förlisning, som
hände i fjor och hvarvid tio människor omkommo.
Författaren är Ignatius, som var styrman på båten. För
öfversättningen har jag att tacka fru Signe Rink. Om
själfva olyckan heter det:

–-»men då vi fingo Ikerak öppen, sågo vi, att

det drog ihop till storm, och då vi omsider kommo ut i
mynningen af fjorden, kom den redan farande med en
sådan våldsamhet, att vi allesamman måste släppa hvad vi
hade för händer för att peka utåt, i det vi utbrusto som
med en mun: ’Ja, där ha vi den’! Jag lät ögonblickligen
dreja bi, men vi blefvo i samma ögonblick kastade ner mot
ett isbärg och samtidigt påseglade af all den splittrade
ny-isen, som stormen nu förde med sig; och kvinnobåten
började ögonblickligen att sjunka. Här hörde jag nu en af
rodderskorna utbrista: ’Månne Gud vår skapare alls icke
vill se ner till oss’? Men för stormens sus och det starka
knakandet i kvinnobåten kunde jag icke urskilja hvem det
var. Nu skyndade jag Ignatius mig att få min kajak
utsatt, men den kom genast in under isflagorna, hvarför jag
blott med ett våldsamt ryck i clen fick den fram igen, och
Jonas och jag hade knappast tagit plats i hvar sin kajak,
förr än kvinnobåten sjönk midtför våra ögon. I det samma
var det något, som bakifrån rörde vid min axel; och då
jag vände mig om, såg jag, att det var Martha; men en
sjö slungade henne genast bort igen. Nu började vi två
kajakmän också plötsligt att sjunka, så att isen måste ha
sönderskurit oss (d. v. s. kajakerna) och i det vi sjönko,
hörde jag Jonas bedja: »Jesus, kom och blif hos mig
— dina sår vare min tröst — jag älskar dig.» Han var
den ende af dem alla jag hörde bedja, men han var
visserligen också clen, som jag på grund af mitt stora ansvar1
hela tiden hade varit mest uppmärksam på. Där hade de
nu allesamman gått till bottnen! Nej, ännu icke alla; ty
då jag själf flöt upp till vattenytan igen, sedan jag varit
nog lycklig att komma ut ur kajaken, fick jag sikte på

1 Ignatius kände mest ansvar för Jonas och Martha, emedan det
var en annan mans, Jacobs, barn, som anförtrotts till honom under
denna resa.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:56:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eskimalif/0199.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free