Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Begåfning — Formsinne — Musik — Diktning — Skildringar af infödda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
TRETTONDE KAPITLET.
Jag blef lika förskräckt som på visst sätt glad vid
denna underrättelse, hvaremot gamle Mathæus rent af skalf
af hänryckning och utbrast: ’Tack förtjänar den, som
förkunnar denna goda nyhet; jag måste strax ut och sticka
björnen’; och då jag såg bort på honom, trodde jag honom
i färd med att söka ut åt sig ett godt redskap, en lång
knif eller något dylikt; men långt ifrån! Det vapen,
hvarmed han hade försett sig, stack knappast fram ur hans
knutna hand. Hvad skulle detta förslå mot björnens skinn
och tjocka späcklager, tänkte jag. För öfrigt tilläto husets
kvinnor honom icke att ge sig i nappatag med björnen och
ryckte därför allesamman i honom för att hålla honom
kvar, och jag hjälpte dem därmed. De löste allesamman
(fruntimmerna) ner sin hårtopp och redde ut håret, för att
björnen skulle tro, att de voro män, och därför hålla sig
mera undan. Våra hedniska förfäder ansågo nämligen
björnen för att ha människoförstånd.
Då vi voro rädda för, att vår björn skulle hitta på att
gå in till oss genom tarmskinnsrutan, måste också jag tänka
på ett vapen och frågade därför efter yxan; men den hade
de naturligtvis lånat ut till ett annat hus, sade de. Jag
fick i det samma sikte på en fruntimmersknif, som låg på
ipaken1 bredvid tranlampan, och denna tog jag jämte en
träbit från en kajakköl, hvilken jag ville binda vid knifven
som skaft; men knappast hade jag tagit dessa saker, förr
än en ropar bakom mig: ’Git hit, jag har då långt mera
krafter än du!» Det var ingen annan än själfve Mathæus’
dotter, änkan. Hon ryckte bägge delarna ifrån mig.
.Nu började vägguret2 slå elfva; och den satans
björnen såg genast morskare ut. Jag sprang genast fram för
att stanna slagverket, men i min bestörtning bar jag mig
galet åt och ökade tvärtom oväsendet, tills jag ändtligen så
pass återfick fattningen, att jag fick lodet aflöst och ljudet
dämpadt. Kvinnorna ryckte ännu i Mathæus för att hålla
honom kvar. Så började plötsligt björnanmälarens mor att
dra ner sina byxor ända till knäna och gick sålunda vack-
1 Ipak — ett vanligen fyrkantigt utsprång af britsen — är
bestämdt för lampan, som står på en träpall med tre ben.
2 Bland de lyxföremål, som genom handeln tillföras grönländarne,
äro också billiga Nürnberger- och Basel-ur, och man kan träffa på
dessa i landets mest aflägsna vrår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
