- Project Runeberg -  Eskimålif /
205

(1891) [MARC] [MARC] Author: Fridtjof Nansen Translator: Ernst Lundquist With: Otto Sinding - Tema: Greenland
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Religiösa föreställningar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.

205

att hunden i undervärlden kan stå i förbindelse med
den hos många folk allmänt förekommande sägnen om
människans eller särskilda stammars härkomst från
hundar 1 och att det således är denne hundstamfars själ, som
håller vakt för sin afkomma.2

I europeiska sagor och särskildt i våra norska
förekommer ofta en gammal käring, som regerar öfver
djuren och som gärna vill kallas mor, lyskas o. s. v.
Träffar Askeladden på henne och t. ex. kliar henne i
hufvudet, befaller hon till gengäld djuren att hjälpa
honom eller ger honom andra gåfvor. Detta är ju
förvånande likt den grönländska föreställningen och
särskildt påminner kliandet starkt om hårkamningen.

Häraf ser det alltså ut, som om denna grönländska
guddom ursprungligen kan vara den gammalnorska
sagokäringen och att beskrifningen af resan till henne
kan vara färgad af europeiska sägner och legender;
men dessutom äro däri inblandade mera ursprungligt
eskimåiska element, som härstamma västerifrån och likna
indianernas.

De själar, som gå till öfver-världen, komma på
toppen af ett högt berg förbi en märkvärdig kvinnas
boning. Hon heter Edlaaersissok (d. v. s.
inälfveut-tagaren), och när de besöka henne, måste de noga
akta sig för att skratta. Hon har ett tråg och en
blodig knif. Hon slår på trumma, dansar med sin
egen skugga och sjunger: »ha lia ha ha!» När hon
vänder sidan till, drar munnen sig alldeles på sned,

1 Jmfr Felix Liebrecht, Zur Volkskunde, 1879, sid. 23.

2 Den kokande kitteln med lefvande säl påminner möjligen något
om indernas föreställning om älfven Yaitaranis salta, kokande böljor,
som voro röda och fuktiga, på vägen till de dödas land.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Apr 16 17:12:02 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eskimalif/0245.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free