- Project Runeberg -  Eskimålif /
232

(1891) [MARC] [MARC] Author: Fridtjof Nansen Translator: Ernst Lundquist With: Otto Sinding - Tema: Greenland
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Religiösa föreställningar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

232

TRETTONDE KAPITLET.

Altarets sakrament måste naturligtvis, liksom dopet,
i deras ögon förefalla som det argaste häxeri. Då de en
gång hade sett några européer deltaga i denna ceremoni,
frågade en angekok mig, säger Nils Egede, »hvarför jag
alltid grälade på dem, som ville trolla, och nu såg jag,
att prästen trollade öfver eder». Härpå kunde Egede
ej hitta på något annat svar än det tämligen
innehållslösa, att det var »efter Kristi befallning», mera tyckte
han icke »att den fan ten borde veta».

Denna kritik af missionärernas läror och uppträdande
var ibland så bitande, att äfven den förståndige och
hederlige köpmannen Dalager måste tillstå, att »till och med
de enfaldigaste långt utifrån kolonien ofta häruti hafva
gjort mig sådana objectioner, att de drifvit fram svetten
på min panna och kommit mig att stöna».

Gudstjänsten tycks i början ha tråkat ut dem, och
de ville hellre höra talas om Europa än om Gud. Paul
Egede berättar, att när de tyckte han talade för länge,
gingo de bort till honom, och frågade, om han icke
ämnade sluta snart. Han måste då mäta ut på armen,
huru långt stycke det var kvar, och sedan gingo de och
satte sig, flyttade handen i hvarje ögonblick, och när
den, som predikade, höll upp vid en menings slut,
skyndade de sig att flytta handen ut till fingrarna, men när
han började igen, ropade de: ama! (d. v. s. ännu mera!)
och flyttade tillbaka handen på halfva armen. »Jag
förestod sången, och de höllo vanligen en våt sälskinnsvante
för munnen på mig när jag började en ny salm eller
sjöng för länge.»

Missionärernas uppträdande gentemot de infödda har
knappast alltid varit så fogligt. Ett par exempel valda
på måfå bland deras egna berättelser må anföras: »Jag
lät honom veta, att om han icke ville låta öfvertala sig
i godo, utan föraktade Guds ord, skulle han få samma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Apr 16 17:12:02 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eskimalif/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free