Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Religiösa föreställningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
TRETTONDE KAPITLET.
Dessa kivitoker äro de mycket rädda för, och de se
dem rätt som det är; medan vi voro i Godthaab, sågos
sådana där flera gånger. Hvarje gång någonting stjäls
ur deras förrådskammare, - är det naturligtvis kivitoker,
som ha gjort det, och blir en kajakman borta och liket
icke återfinnes, är han genast kivipoket. d. v. s., han har
gått till fjälls och blifvit kivitok. Denna tro tycks på
senare tid ha tagit starkt öfverhand. En kateket
tillrättavisar i »Atnagagdiutit» sina landsmän därför och
utbrister: »Nej, låt oss om dem, som omkomma på det
farefulla hafvet, blott tro, att de uthvila sina lemmar på
hafsbottnens stora begrafningsplats och att deras själar
lefva i evighetens glädje».
Huru inrotad deras rädsla för dessa kivitoker är,
fick jag en gång ett obehagligt bevis på. Sent en kväll
gick jag i Godthaab öfver till ett af grönländarehusen
med ett bref, som skulle afskickas tidigt följande morgon
med några främmande kajakmän. Då jag kom in, låg
hela huset i djup sömn, män och kvinnor sida vid sida
bortöfver hufvudbritsen, upplagda som sill på ett bräde.
För att icke störa mer än nödvändigt, ville jag väcka
husets ene ogifte son Jakob, som låg ensam på
fönsterbritsen och som var min gode vän, som jag dagligen
umgicks med. Jag ruskade i honom och ropade Jakob
in i örat på honom. Han sof lika tungt, och jag måste
ruska honom både länge och eftertryckligt, innan han
ändtligen öppnade litet på ögonlocken och brummade;
men så fick han se mig nedböjd öfver sig, ögonen blefvo
stela af rädsla, han for upp, gaf till ett förfärligt skrik,
sparkade och slog- Han vrålade allt värre och värre
och drog sig alltjämt fäktande akter öfver britsen.
Ändtligen kom han till den bortersta vrån, där han sparkade
och slog som en rasande och tjöt som en människa i
sjönöd. Nu störtade alla på hufvudbritsen också upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
