Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lisas ring - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lisas ring.
35
— Har ni löst igen ringen än, mormor,
frågade han slutligen.
— Inte ännu, svarade Lisa med en bekymrad
min, som hon förgäfves sökte dölja. Det får väl
vara med det, kan jag tro.
— Det var ju till slutet af den här månaden,
han skulle stå kvar, frågade Sven hastigt.
— Ja. Men nu är det inte värdt att tänka
på den saken längre, svarade Lisa. Jag behöfver
inte ringen, och han var nog min afgud, så det
är så godt, att det får vara som det är.
— Men se, ni skall ha igen den i alla fall,
utropade Sven triumferande, i det han drog upp
sin penningstrut och lade den på bordet.
— Barn, barn, hvar har du fått ihop så där
mycket penningar, frågade Lisa häpen, då hon
öppnade papperet och varseblef idel silfverslantar.
— Hos Jonsson, som trodde en gång, att
jag inte dugde till arbete, svarade Sven
skrattande. När han betalte mig det sista i lördags,
hade jag riktig lust att fråga honom, om inte
man kunde göra skäl för sig på åker och äng,
fast man också hänger näsan öfver en bok, som
han säger. Men så tyckte jag, att det ej var
värdt att förarga honom, helst som han har
varit rätt beskedlig i sommar.
— Ack Sven, att du har arbetat så mycket
för min skull, sade Lisa, i det hon samlade ihop
penningarna igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
