Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
VAGA B OND OC1I REDAKTÖR.
de figur, som alltså skulle utgöra mitt ressällskap.
Dristigt stego vi in i den främsta at passagerarekupéerna.
Jag satte mig på kollådan bredvid kaminen, längst
framme i vagnen. Detta skedde på D :s uppmaning, för att
jag skulle kunna igenkännas af den tjenstgörande
konduktören, så att han icke af fordrade mig biljett. Tåget
sattes i gång, och kort derefter kom konduktören för att
syna biljetterna. Han låtsade sig icke se mig. Min
obekante reskamrat stod bredvid mig och blinkade åt
konduktören, som också gick förbi honom. Snart
insomnade den ene efter den andre af passagerarne.
Äfven jag kröp ihop på min låda, men sof föga. D. besökte
mig under natten och anmärkte bl. a., att jag borde bjuda
konduktören på något att dricka. Härpå var jag
förberedd och hade i Brookville försett mig med en stor
flaska whisky. Denna lemnade jag åt D., som skyndsamt
aflägsnade sig dermed.
Ändtligen dagades det. Jag såg nu, att vi genomforo
de ödsligaste trakter, som gerna kunna tänkas. Intet
spår af mensklig verksamhet, så långt ögat nådde.
Endast en slät, oafbruten prärie, som af brist på fuktighet
förlorat all grönska. Vid en nästan uttorkad bäck stodo
några tynande buskar. Det förbiilande bantåget skrämde
här upp en liten flock antiloper, hvilka med pilsnabb
fart försvunno öfver prärien. Dessa äfvensom en och
annan hare samt allt emellanåt små kolonier af
präriehundar, voro de enda varelser, som mellan de långt
åtskilda stationerna lifvade den eljest dödstysta prärien.
Vid middagstiden kommo vi till Wallace, en liten plats
nära statens vestra gräns. D. meddelade oss, att vi må
stc stiga af tåget här, emedan hans vän konduktören icke
skulle fara längre och D. ej kände hans efterträdare. Vi
stego alltså ut. Wallace bestod af stationshus,
lokomotivstall och sju eller åtta små brädluts, som lågo på
temligen stort afstånd från hvarandra. Landskapet var ett
annat Sahara. Ingen buske, intet träd, endast vissnadt
gräs, som i glesa knippen stack upp här och der på den
solbrända marken. Och midt i denna öken lågo de sma
kojorna, färdiga, tyckte man, att blåsa bort för den
minsta vindflägt. Det mest intressanta på platsen var en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
