Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAGA BOK i) OCH REDAKTÖR.
111
småsaker. Dock gaf jag ej upp. Men en vacker dag
tog arbetet slut. Jag fick då plats som "truck"-körare
vid jernvägsstationen, d. v. s. jag skulle tillsamman
med ett halft dussin andra karlar, hvar och en af oss
försedd med en s. k. "truck" eller skottkärra, sådan som
begagnas vid stationer, forsla packlårar, tunnor, kistor
och annat gods, som inlemnats i stationen, från
godsmagasinet till de banvagnar, på hvilka de skulle lastas.
Till uppsyningsman hade vi en liten kitslig engelsman,
som satt med en anteckningsbok i handen på en tunna
tller packlår och gjorde retsamma och dumma
anmärkningar, hvar gång någon kom körande med sitt lass.
"Du går som om du höll på att tappa byxorna," — "du
har visst glömt tvätta dig i synen i dag," — "du har
bestämdt ätit för mycket till frukost," — så der haglade
anmärkningarne. Det forml:gen kliade i fingrarne på
mig att få lappa till den lille öfversittare!!! Hade jag
varit så stor och stark, som somliga af mina kamrater
voro, skulle han ej opåtaldt fått skymfa oss. En dag,
just som jag kotn körande med min "truck," på hvilken
jag lastat en whiskytunna, råkade luckan till en stor
fint utsirad förmakskamin af jern, som stod på golfvet,
flyga upp. Min tunna kom att stöta mot luckan, och
denna sprang i flera bitar, ingen af mina kamrater
varsnade missödet, och jag nämde ingenting derom.
Men för att ej utsätta mig för en hop extra skymford
från uppsyningsmansiens sida, beslöt jag att ej längre
stanna under hans befäl. Vid den kort derpå
inträffande middagsrasten gick jag liksom de andra från
arbetsplatsen, men olikt dem återkom jag icke. Jag
gick visserligen derigenom miste om min betalning,
men undslapp äfven en hop förtret.
Redan i mars hade jag från Chicago-tidningen
Svenska Amerikanarens utgifvare, Nils Anderson, erhållit
bref med anbud att komma dit och inträda i
redaktionen. Jag hade tvekat att mottaga detta anbud.
Ändamålet med min utvandring var ju att bli nybyggare i
vestern, icke tidningsman eller något annat
herrskapsakt igt. Men alla mina ansträngningar att som
kroppsarbetare nå mitt mål, ja, att ens komma det närmare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
