Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376
VAGABOND OCH RF.DAKTÖR.
jag hade ingen att sända efter honom. Franklins hade
rest bort, och sjelf tordes jag icke för ett ögonblick gà
utom dörren. Den sjuka flickan grät, ropade på mat
och behöfde ständig tillsyn. Modern, hemsökt af en
feberoro, hemsk att åse, ref och slet i täcket, kastade
det ut på golfvet, famlade i sitt hår, plockade på
tapeten och måste emellanåt med våld hindras frän att
springa upp. Jag baddade hennes tinningar med vatten,
svalkade hennes tunga med saft eller citronvatten ocn
måste samtidigt ha ett öga på de två minsta, som lekte
för sig sjelfva på gården. På flera dagar hade hvarken
dt; eller jag fått ett ordentligt mål mat. Anna hade
aldrig velat, att vi skulle besvära någon. Enligt
amerikansk sed hade grannarne förut uppmanat oss att vid
behof "bara skicka efter dem." U.nder sommaren hade
fiera af dem ofta besökt oss. Nu, när hjelp behöfdes,
kom ingen. Jag tänkte på Sehlstedts ord om vänner i
motgångsstunder: "Med omvändt anlet mängden snart
för dig skyggar, du ser liksom i hafvet ett stim af
ryggar." Ändtligen vid l-tiden kom en bekant landtbo
körande förbi. Jag ropade på honom. Han hade sjelf
sökt doktorn och fått veta, att han redan på morgonen
farit ut på landet. En tröst i bedröfvelsen var, att den
sjuka, enligt hvad hon sjelf med ett änglaleende pä
läpparna intygade, ej längre hade några smärtor. Vid
5-tiden på e. m. föll hon i en dvala, och kort derefter
kom den snälla mrs Wheelock. Hon gick genast efter
doktorn, som under tiden kommit hem. Han förordnade
stimulering och skaffade mig en liten flaska med
björn-bärskonjak, alltför svag att ens stimulera ett barn.
Troligen hade han uppgifvit allt hopp, och sände
medicin endast för syns skull. Den gjorde ej heller någon
nytta. Ända till omkring kl. ]/{! hade Anna, hvar
gång-jag lutat mig öfver henne, räckt mig sina läppar med
ett ljufligt småleende och sett på mig med en blick af
den obeskrifligaste klarhet. Men nu kände hon ej
längre igen mig, och man märkte knappt, att hon
andades. Det var vid denna tid doktorn återkom och,
böjande sig öfver mig, der jag låg på knä vid sängen,
hviskade i mitt öra: "Hon dör." Jag erfor en känsla, sotn om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
