Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAGABOND OCH REDAKTÖR. 410
des en sommardag 21% är längre fram i tiden och hade
ett nytt kort taget.) thorn detta minne från Chicago
fick jag af Linder instiga julverser med belysande
originalteckningar samt vid min afresa ett afskedspocm
med en karikatyrteckning af honom sjelf, fällande
ymniga tårar i sin hatt. Under teckningen lästes:
"Adjö! J mina ö gon är det tö—när du nu ju från
oss går—och kanske jag aldrig tner får—se dig, derför
dessa tår—ar. som du väl förstår." Ett par månader
efter min afresa sände ban mig en ny karaktäristisk
erinran om Chicago-lifvet i form af en pennteckning,
föreställande en folkförsamling i Lincoln Park på
Wash-ington-dagen. der den långe Torseils hufvud skjuter
upp öfver menigheten och ett par ungdomar,
uppspeta-di på en trädgren, underhålla hvarandra med följande
versifierade och humoristiska dialog:
Olle: Här uppe på grenen vi sitta ju bra.
En utsigt vi ha, som är präktig, hvasa’?
Den der, hvars stovepipa når halfväga hit,
Han heter Torsell, och han är Tribunit.
Hilma: Gud signe den mannen! Han slipper som vi
Att klifva och klänga för ståten att si.
Men det är min mening : Hans kall var helt visst
Ett annat än murfvelns. Han skapts till turist..
Olle: Hvi så?
Hilma: Jo, han danats att se sig omkring.
Korus: Rats! Chestnuts! Go börne, sir! Pling, plingeli,
pling!
Den 14 januari 1889 tog jag afsked af Chicago. De
sista afskedsbägarne tömdes med Nits Anderson, Schultz,
Broström och Linder. Med de två sistnämda afåt jag
än en gång ett af skrofmålen vid Chicago ave.,
hvarefter de följde mig till stationen. Med djup saknad
bjöd jag farväl ät det friska, rörliga, tankeförströende
lifvet bland liktänkande, likasinnade, sympatiserande
själar ocli anträdde resan mot vestern. Följande
morgon steg jag af tåget i staden Eau Claire, Wisconsin,
för att än en gång få råka min oförgätliga vän Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
