Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Svenska Historiska Fosterländska Sånger - Forntiden - Odalbonden af E. G. Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fosterländska sånger.
13 j
Hon närer mig ur sin hulda barm,
Den tid, som mig ödet gaf.
Hon fattar mig säkert, hon håller mig varm,
Då jag dör, uti djupan graf.
Ej buller älskar jag och bång;
Hvad stort sker, det sker tyst.
Snart märks ej spår af stormens gång,
Af blixten, se’n den lyst.
Men tyst lägger tiden stund till stund,
Och du täljer dock icke hans dar.
Och tyst flyter böljan i hafvets grund,
Fast regnbäcken skrålande far.
Så går ock jag en stilla stig:
Man spör om mig ej stort.
Och mina bröder likna mig,
Hvar en uppå sin ort.
Vi reda för landet den närande saft.
Vi föda det: — brödet är vårt.
Af oss har det helsa, af oss har det kraft,
Och blöder det — blodet är vårt.
Hvar plåga har sitt skri för sig,
Men helsan tiger still,
Derför man talar ej om mig,
Som vore jag ej till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
