Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om den etiska seden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
instinktens oreflekterade och omedelbara naturbestämdhet, så
förlorar hon dock aldrig karakteren af ett genom fri verksamhet
tillkommet och bibehållet verksamhetssätt.
För uppkomsten af en vana fordras orientering inom det
yttre, som utgör den fria verksamhetens sfer, samt öfning till
färdighet i det verksamhetssätt, som skall få formen af vana.
Genom båda i förening vinnes den färdighet, som är nödvändig
för verksamhetssättets relativa sjelffallenhet. Med den sålunda
gifna naturenligheten följer den känsla af tillfredsställelse, som är
följden deraf, att genom verksamheten den menskliga naturens
behof blifva tillfredsställda i något hänseende. Vidare visar sig
vanans naturenlighet i hennes magt. Hon kan till en viss grad
modifiera de menskliga behofven genom deras inskränkning eller
genom deras bindande vid en viss ordning. Man kan vänja sig
vid återhållsamhet och vid vissa tider t. ex. för hvila och
arbete eller för födoämnens intagande. Men vanans magt visar
sig äfven deri, att hon kan framkalla behof, nämligen behof af
det verksamhetssätt, vid hvilket man vant sig. Till vanans
naturenlighet hör ock den växtkraft, som finnes hos henne. Om
hon icke hämmas i sin fortgång, så utbreder hon sig inom ett
vidare område och alstrar hon nya vanor. Sålunda tillväxer
på grund af benägenheten för ett genom vana bestämdt
lefnadssätt det lifsområde, öfver hvilket vanan utöfvar sitt mer eller
mindre stränga herrevälde.
Det i vanan liggande närmandet till naturens omedelbarhet
är icke tänkbart utan naturenlighet hos vanan. Men hennes
naturenlighet kan vara en öfverensstämmelse med något moment i
den menskliga naturen utan att vara förenlig med denna natur
i det hela. Derför kan det finnas en skilnad mellan goda
vanor och dåliga. De dåliga kunna vara hvad man kallar ovanor,
men de kunna ock ha en större betydelse, då de äro vanor vid
något, som ur någon viss synpunkt kan vara begärligt, men för
den menskliga naturen i det hela är förderfligt eller åtminstone
i någon mån skadligt.
Utan att kunna vänja sig vid ett visst verksamhetssätt
skulle menniskan icke hafva någon bildbarhet. Den kontinuitet
i verksamheten, som ligger i vanan, är en nödvändig
förutsättning för all mensklig bildning. Denna kontinuitet består dels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
