Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet. Julens firande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
Ehuru Karin Månsdotter sålunda blef upphöjd på en
thron, glömde hon aldrig sin ringa härkomst och blef
alltid och troget under ringa glädje och mycken sorg
sin olycklige, sinnessjuke gemåls skyddande engel
och tröstande följeslagerska.
Det är ett litet poem, som konung Erik skref till
denna sin i sanning bättre hälft, hvilket han ofta
och gerna sjöng till sin luta. Detta stycke finns ännu
qvar och är en af svenska folkets mest älskade sånger;
första versen lyder sålunda:
»Farväl, farväl, min hjertans lilla
Med sinom tusende godnatt!
Det sker dock efter Herrans vilja,
Jag blifver den som jag har sagt.
Hvar må följa sitt eget sinn’;
Kär håller jag herdinnan min!» Men vi återvända till
vår julafton. Vi skyndade åter hem, utan att uppehålla
oss med några uppköp, och innan Hanna vid hemkomsten
tagit af sig hatt och kappa, begaf hon sig till
Lotten Wennberg med en docka, en liten förträfflig
och genuin stockholmsmadam, som i sin ena hand holl
ett roligt litet tal, skrifvet af Fredrika Bremer,
och hvilket den lilla gumman föreställdes hålla, på
samma gång som hon lemnade en präktig silfvergaffel
med namnet L. W., en julklapp från tant Fredrika till
sin vän. Denna gaffel skall säkert aldrig dela samma
öde som åtskilligt annat af den godhjertade qyinnans
bordssilfver, nemligen, att vandra till assistansen,
då nöden står för dörren i något olyckligt hem och hon
ej har penningar samt de rikas hjertan ej vilja vekna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
