Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet. Svenska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
hon ej var ute och förklarade Skriften, arbetade hon
i stillhet på sina »Tidsbilder»*
Under vintern 1859 skadades hennes helsa mycket
genom en kullkörning på isen. Ehuru hon led svåra
plågor fortsatte hon ändå för ännu åtta dagar den
resa hon anträdt, predikade flera timmar hvar dag
och tillbringade nätterna i torftiga hem, der hon,
efter sina egna ord, glömde plågor och besvärligheter
för sina trossyskons ömma omsorger och under gemensamt
bedjande och lofsjungande.
Samma år, mot slutet af Februari, då hon en söndag
satt på kyrkogården och väntade på en vän, som ännu ej
kommit ur kyrkan, förkylde hon sig, holl det oaktadt
bibelförklaring i ett qväfvande hett rum och sjuknade
derefter allvarsamt. Den trettionde Mars slocknade
hennes lif. Hennes sista ord voro: »Anden är frisk -
framåt! framåt! - Seger och ljus! Jag ser nu klart,
mycket klarare!»
En djup afsky för synd, lättja och yppighet utgör
grundtonen af hennes bok: KristendomsUfvet i vår tid,
som, ehuru ej fulländad, blifvit utgifven, såsom
manuskriptet fanns efter henne. Kanske väga vi säga
att en liten skymt af trångbröstad ensidighet spåras
i detta arbete. Intet tvifvel bör dock uppstå om att
ej Amelie von Braun var ett utkoradt redskap till
införande af en ny, lefvande anda inom kyrkan.
Såsom medel dertill må vi ock nämna några sekter som
uppkommit, och hvilka, ehuru visserligen en skugga
af fanatism och afsöndringslust vidlåda dem, likväl
med kraft stå upp, att strida mot likgiltighet och
sjelfklokhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
