Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nittonde kapitlet. Skandinavisk skön konst och Amalia Lindegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
de dansande barnens ystra glädje och omedvetet
lyssnande efter melodien, hvars egendomliga mollton
synes lagt ett vemodsskimmer öfver den blick,
hvarmed spelmannen åser sina små älsklingars fröjd -
fråga dem dessa konstkännare, då de af-lägsnat sig
och återigen af en sällsam dragningskraft lockades
tillbaka till taflan med det enkla ämnet, stafvande
på det för utländningen svårlästa namnet Amalia
Lindegren - fråga dem om den svenska qvinnan är
ovärdig konstnärens kall eller ur stånd att lösa den
konstens uppgift som särskildt synes blifvit vår tid
förelagd: Verklighetens poesi.»
Så talade, en ädel systersjäl år 1862. En klandersjuk,
trångbröstad kritikus, som sjelf räknade sig bland
artisterna, yttrade några år förut, då både han och
Amalia Lindegren voro elever, att hon gjorde klokast
»om hon kastade bort sin pensel, stickade strumpor
och stoppade korf».
Lyckligtvis blef ej rådet följdt och Sverige är med
skäl stolt öfver Amalia Lindegren.
Alltsedan jag kom till Stockholm har jag känt mig
starkt dragen till henne, icke endast för de sköna
taflor, genom hvilka hon redan före min resa från
England hade väckt min beundran, utan ock för den
välvilja hon visar Hanna, som ofta går till henne
och aldrig tröttnar med sina loftal.
Jag kände mig derföre hjertligt tacksam, då Fredrika
Bremer en dag, emot slutet af det gamla året, föreslog
mig att följa henne på ett besök hos konstnärinnan.
Efter en kort promenad voro vi framme vid det vackra
hus der hon bor, och stego uppför en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
