Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet. Grannar och vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
våra böcker angående den nyfunnas namn och
artförhållanden, samt härigenom öka vår kännedom om
naturens rike!
Kanske var det allrastörsta nöjet, då vi, trötta
efter ett långvarigt kringströfvande, satte oss ned i
en susande skog, eller vid sjöstranden, plockade upp
vår lilla matsäck ur korgen och åto deraf med större
välbehag, än om vi sutit vid den läckraste bankett.
Mycket roade oss äfven, då vi sammanträffade med
några af allmogen. Jag erinrar mig just nu någonting
i den vägen. En afton, då vi önskade komma hem på
en ginare väg, veko vi af inåt en skogsdunge, men,
som vägen var oss obekant, badö vi en bondqvinna,
som, stickande på en strumpa, kom oss till mötes,
att blifva vår ledsa-gerska. Hon samtyckte, vände
om och följde oss, under det hon alltjemt flitigt
arbetade. Hon sade sig sticka på ett par väntor. På
vår fråga hvad som dermed menades, fingo vi till svar,
att det var ett par strumpor som en fästmö skänker
sin trolofvade, men hon får icke sjelf sticka dem.
Vår följeslagerska var hustru till en gammal,
hederlig man, som länge hade varit sjuk, först af
kroppsligt lidande och derefter af den djupaste
själsoro och mjeltsjuka. Hvarken natt eller dag
hade han något lugn; ständigt anklagade honom
hans samvete för svåra synder emot Gud. Under mer
än ett år hade han lidit dessa qyal och ingen
medicin verkade till något gagn. Jag frågade
henne derföre huru det var med honom, och min
ö£-verrasknmg var stor, då hon svarade att han nu II
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
