Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet. Början af slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
öfningar äro slutade, marschera de fram till
kyrkvallen och sjunga »Bevare Gud vår kung», eller
andra fosterländska stycken.
Men jag återvänder till den ofvannämnda remien
vid Arsta. På stentrappan voro åskådarne placerade
medan de som tillhörde en lägre sam-hällsgrad stodo
längre ned, vid Gustaf Adolphs flygel. Lauras man,
som öfver söndagen hade kommit ut från Stockholm,
var mönsterherre; truppen utgjordes af patron S.,
bokhållaren samt Sven och Knut, dessa båda för
första gången bärande sin nya uniform. Lysande
öfningar egde rum. Sven och Knut äro i synnerhet
mycket roade; den förstnämnde blåste väldeligen i
sin långa lur - något lik det schweitziska alphornet
- förfärdigad af björk, och med den silfverhvita
barken ännu qvarsittande. Från denna lur framkallar
han kraftfulla toner vid alla vigtiga tillfällen, och
ofta väcker det min förvåning med hvilken skicklighet
han förstår att behandla det klumpiga instrumentet.
Måndagen var regnig; men lekar, kaffedrick-ning och
glada lynnen, samt på q vallen dans, gjorde att tiden
gick lätt. Tant Fredrika var outtröttlig i att spela
polskor och »väfva valmar» för ungdomen.
Följande morgon då de fremmande förö, lyste solen
klart, och efter deras affärd inträdde en dof
stillhet, i mitt tycke ej olik det lugn, som hvilar
öfver ett landskap efter ett snöfall.
Detta farväl var blott ett förspel till flera. Vår
glada vänkrets börjar glesna. I dag hafva vi sagt
farväl till Gustaf K. och hans äldre bror, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
