Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet. Början af slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
»Lita på oss,» fingo vi till svar; »huru kunnen I
vara rädda, då ni hafva två karlar med eder?»
Tröstegrunden var egendomlig, och måhända hade vi
skrattat, såvida vi icke erinrat oss att de båda
gossarne buro sin nya uniform och derföre borde
bemötas med aktning. Alla betänkligheter togo likväl
ett snart slut, ty i detsamma ljöd den stora klockan
vid Årsta öfver skog och sjö, kallande oss till
aftonens måltid, och mig serskildt till aftonens
engelska läsning med tant Fredrika, ett nöje,
hvarefter jag visste att hon nu började längta. Jag
tyckte mig se henne i sitt rum, sysselsatt med sin
linnesömnad; jag föreställde mig så tydligt, huru
hon redan skjutit fram en pall åt mig, framför sin
egen plats i vestra fenstersmygen, hvarifrån vi kunde
se solen gå ned, ett skådespel, hvarvid hon aldrig
tröttnar; jag tyckte mig skåda boken, som hon slagit
upp der vi sist slutade, och lagt i ordning så som
hon hade för sed. Nej, jag fick ej låta henne vänta
längre, eller känna oro öfver mitt dröjsmål!
Vi rodde således tillbaka; och ehuru vi hade
att klättra uppför mången brant klippa, ehuru vi
med Idappande hjerta fingo springa långa stycken,
gick allt väl, och Sven holl vår fiende på behörigt
afstånd. Knut som rodde båten tillbaka och derefter
träffade torparen, fick af honom höra att vår
fruktade fiende alls icke var ond, utan blott mycket
sällskapslik och troligen var det af tillgifvenhet
för menniskor, som han så envist följt efter oss.
Om jag haft vingar, skulle jag knappt hastigare hunnit
hem från Mais^arn och den fruktansvärda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
