| II:50 |
Den 16 Maj. -- Den förlidna veckans vigtigaste tilldragelse har varit ett besök i Stockholm af studenter från Upsala.
Dessa unga män, 230 till antalet, hafva, för att visa sitt deltagande för Danmark, kommit hit och gifvit tre i allo lyckade konserter. Deras besök hade på förhand varit bekant och i thorsdags, då ångbåten från Upsala kom, var en stor menniskomassa nere vid hamnen för att helsa den välkommen. Med den enthusiastiska folkmassan i spåren, begåfvo studenterna sig direkte från Riddarholmen upp till borggården, der de gåfvo en serenad, efter hvars slut konungen gick ned för att helsa på dem och tacka för deras sång. Från slottet begåfvo de sig till Gustaf Wasas staty; dagen var nemligen af någon vigtig betydelse i denna nationalhjeltes historia.
| II:51 |
Först bör jag likväl nämna att enthusiasmen för Danmark bröt ut i verklig låga genom de unga studenternas sång och att Stockholms innevånare, om också möjligen ej nog hänförda, för att en masse tåga ut till systerlandets försvar, likväl voro i ett fullkomligt raseri att erhålla biljetter till konserterna.
Dessa gåfvos i Katharina kyrka -- stor, såsom alla kyrkor i denna stad, der deras fåtalighet måste ersättas genom betydande dimensioner. S:t Katharina, en af de största, rymmer mellan två och tretusen personer. Dess inre, under formen af ett bredt kors, utan pelare, och öfver midten en dôme, är förträffligt passande att gifva platser åt en så talrik församling. Såvida icke kyrkorna härstädes upplåtas för dylika, välgörande ändamål, förstår jag sannerligen icke huru en sådan menniskoskara skulle rymmas.
Ehuru svenskarne äro ganska gamla ättlingar af den stora, skandinaviska familjen, flyter blodet med ungdomlig värma i deras ådror, och på samma gång ega de ett förundransvärdt stort mått af tålamod. Begäret att erhålla biljetter var så starkt att menniskorna stodo bokstafligen packade i en massa från operahuset, der de såldes, till
| II:52 |
Mot vår önskan hade vi blifvit uppehållna på vägen och då vi framkommo till kyrkan, var den så full af menniskor att vi blott med möda kunde komma in; att få en plats tycktes vara en fullkomlig omöjlighet. Vi sågo på hvarandra med bekymrade blickar.
Vi hunno dock ej länge öfverlåta oss åt våra oroliga aningar, ty i nästa stund hade en af de uppmärksamma studenterna -- till tecken af sin marskalksvärdighet försedd med ett rödt skärp kring armen -- burit ut en bänk från sakristian och ställt den till vårt begagnande på en sval och god plats, der vi, skilda från trängseln, förträffligt kunde både höra och se sångarne.
Tvåhundra studenter utgjorde kören; de återstående trettio utförde sin befattning som marskalkar med den största omsorg och uppmärksamhet. Under ett uppehåll mellan konsertens båda afdelningar kringburos tillbringare med friskt och skönt vatten samt glas.
Sångarne hade sin plats i koret, längst fram vid altaret. Då de tvåhundra rösterna stämde upp en skön marsch i afmätt tempo gick en darrning igenom min hela varelse. Jag kan ej likna denna sång vid något annat än tonerna af en väldig orgel. Programmet innehöll orden till alla sångerna,
| II:53 |
Den tredje i ordningen, en version af den välbekanta tyska studentsången »Was ist der Deutschen Vaterland?» eller som den här heter: »Hvad är de Skandinavers land?» var utomordentligt vacker och gaf mera än något annat rätta idéen af denna konsert.
Ett annat stycke som förtjuste mig genom ordens och tonernas gemensamma, poetiska fägring var »Brudefärd i Hardanger», en trogen återbud af Tidemands och Gudes förut omnämnda sköna tafla.
Jag önskar det vore mig möjligt att gifva en öfversättning af denna ljufliga, målande sång. Man tycker sig nästan se den lugna fjordens vågor glittra i sommardagens solljus, man ser bergen resa sina toppar mot skyn och stranden klädd i sin vackraste grönska, allt, med ett ord, i sin helgdagsskrud, för att välkomna brudtåget, som sjunger en melodiskt enkel kör, under det klockorna gladt ringa i den lilla kyrkan, på sluttningen af bergshöjden.
Helt olikt detta, var första stycket af andra afdelningen, en Trum-marsch, hvari de båda stroferna:
»Fyr! Undan med de liken;
Platsen måste sopas fri --»
gjorde ett nästan pinsamt intryck; de återkallade för mitt minne hvad en gammal sjöofficer en gång sade vara det plågsammaste ögonblicket vid en sjödrabbning, då däcket beströddes med sågspån för att emottaga blodet af de sårade och döde.
| II:54 |
Till slut kommo några små folkvisor, svenska och norrska, som jag äfven gerna skulle vilja gifva mina landsmän, så genomträngda äro de af nordens halft vemodsfulla, djupa och allvarliga anda.
Jag förundrar mig ingalunda öfver stockholmarnes förtjusning öfver detta musiknöje, ty, oberoende af anledningen, hvilken är mycket populär, var hela anordningen nationel och tycktes omfatta de tre skandinaviska rikena som ett enda stort brödraförbund.
Under de följande dagarne talades knappt om något annat än om de unga männen, hvilkas hvita mössor lyste gladt på stadens ännu temligen vinterlika gator. Hvart man gick såg man hvita studentmössor, och man blef glad vid denna syn. De åkte ut på Djurgården, än ensamma, än tillsammans med sina värdar, och då på pingstaftonen de kungliga ändtligen kunde företaga sin festliga utfärd omkring hela denna vackra park, hvarifrån kölden hindrade dem den 1 Maj, voro naturligtvis hvita mössor med öfverallt i den nyfikna folkmassan.
Det hvilar blott en skugga öfver studenternas behagliga, solskenslika uppenbarelse, -- den alltför stora qvantitet punsch många af dem drucko, ett förhållande som gjort tänkande och nyktert folk rätt mycket bekymmer.
Jag bör ej heller försumma nämna att fru Michaeli, svenska scenens primadonna, af önskan att hjelpa danskarne, i tisdags gaf konsert för de stackars innevånarne i Sönderborg. Fru Norman, fordom Wilhelmina Neruda, den ryktbara violinisten,
| II:55 |
