Den 26 Maj. - En afton helt nyligen yttrade herr E., Fredrika Bremers vän sedan några år tillbaka, att han förmodade hennes lyckligaste stunder varit de, då hon suttit vid sitt skrifbord och författat.
- Nej, jag har, Gud ske lof, egt vida lyckligare timmar än dessa! svarade hon.
Han frågade om orsaken hvarföre hennes första arbeten blefvo utgifna i Upsala.
- Jag skref i tysthet »Den ensamma och andra berättelser,» svarade hon. Utan att meddela mig till min familj, skickade jag manuskriptet till min bror i Upsala. Han lemnade det till en bokhandlare derstädes, och då dennes svägerska, ett fruntimmer med litterär bildning, ifrigt uppmanade honom att köpa det, skickade han mig en vida betydligare penningsumma, än hvad jag hade väntat. Jag förteg ändå min hemlighet. Första gången som jag hörde den omtalas, var då grefve Manderström, den tiden helt ung, vid en middagsbjudning hos mina föräldrar, yttrade sig ganska berömmande om en liten bok, benämnd »Den ensamma och andra berättelser», undrade mycket hvem som kunde hafva skrifvit den och rekommenderade den ifrigt att läsas af oss. Äfven sedermera, och då jag ej kände någon synnerlig önskan att personligen framträda för publiken, fortfor jag för någon tid att skrifva, utan tillkännagifvande af författarinnans namn.
Samtalet öfver hennes arbeten fortfor ännu en stund. Fredrika Bremer uttalade sin ledsnad öfver att »Presidentens döttrar» icke mera funnos i bokhandeln, emedan drottning Josephine förgäfves sökt att få ett exemplar deraf åt sin yngste sons gemål. Hon yttrade slutligen:
- Jag tänker mycket på en ny upplaga af alla mina arbeten; visst icke för det jag anser allt hvad jag skrifvit vardt att bevaras, men emedan den kunde tjena såsom en litterär krönika eller minnesteckning.
De tama, välfödda sparfvarne qvittra alltjemnt lika muntert på det röda tegeltaket midt emot, hvilket, sedan nu snön smält, ser ut på samma sätt som då jag kom. Icke så den långa, tomma husväggen med sina två, slutna fenster. Nu är den tjocka linnegardinen innanför det ena borttaget, fenstret öppnadt, sol och frisk luft få strömma in i det stora rummet, der jag litet otydligt varseblir gjutformar, statyer och byster.
Den förut stängda och meningslösa bostaden har numera för oss blifvit en punkt af högt intresse. Der är den utmärkte bildhuggaren Qvarnströms atelier. Detta vore visserligen i ock för sig nog att gifva den betydelse, men utom den beundran vi naturligtvis måste känna för hans snille och konstverk, eger han rätt till vår hjertliga tacksamhet för det intresse han tar i Hannas framsteg och hans godhet att tillåta henne arbeta uppe i hans egen atelier.
Slöjdskolan med sina 775 manliga och 475 qvinliga elever, som undervisas i teckning, modellering, målning, arkitektur, geometri, porslinsmålning, lithografi, franska och engelska språken, är nu stängd öfver sommaren.
Det har varit ett hårdt arbete för Hanna hela denna vinter! En lycka har det varit att denna skola med sitt ansträngande arbete är belägen oss så nära, vid Mäster Samuelsgata, annars skulle hennes krafter tagits i ännu större anspråk. Alltid har hon varit orolig, och ibland så rädd om hvar arbetsstund, att hon knappt hunnit äta sin middag. Ett par gånger kunde hon icke alls lemna skolan vid denna timme, och tant Fredrika, som var full af oro öfver hennes helsa, skickade mig med en liten delikat middag, inlagd i en nätt korg, till henne der hon stod och arbetade. Jag har emellertid mitt eget tvifvel om att hon tyckte sig hafva tid att äta af anrättningen, ehuru jag arrangerade den så lockande jag kunde i närheten af hennes arbetsställning.
Mamsell Bremer oroar sig med skäl öfver detta ansträngande arbete utan rast eller ro för skolans elever, och befarar att de många timmarnas oupphörliga stående inne i de öfverfulla, qväfvande heta rummen, för att icke nämna den ständiga själsspänningen, skall undergräfva deras helsa. De stackars trötta, unga qvinnorna voro ett dagligt ämne för min gamla, goda väns intresse. En dag tog hon mig derföre med sig ut och köpte ett stort parti apelsiner, hvilka vi buro till Hanna, för att af henne utdelas bland sina feberheta och trötta kamrater.
Men nu får Hanna till sin stora glädje arbeta på den utmärkte konstnärens atelier och äfven vi hafva erhållit hans tillåtelse att gå dit och helsa på henne; naturligtvis iakttaga vi dertill noggrannt de timmar då han sjelf ej är der, för att icke störa och besvära honom.
Den första gången voro vi allena; den andra tog tant Fredrika med sig några amerikanska vänner, för att de skulle få se Qvarnströms sköna staty af den gamla svenska frihetshjelten Engelbrekt, som i femtonde seklet i spetsen för 100,000 dalkarlar och annan allmoge förjagade landets grymma, danska förtryckare, under Erik XIII, en konung, som blott en gång gjorde sig förtjent af sina undersåters aktning, nemligen då han under en tid lät sin ädla drottning, Philippa af England, sköta regeringen i sitt ställe.
Denna vackra staty skall ofördröjligen sändas till München, för att vid dervarande ryktbara gjuteri utföras i brons, och nästa år resas i Örebro. Denna stad, scenen för »Herthas» berättelse, har blifvit väl återbygd efter den stora eldsvåda, som gör en så vigtig epok i nämnda roman, och lärer vara väl förtjent af att prydas af den tappre mannens bild - denne hjelte, som, då han sjuk och kraftlös hvilade på en holme i Hjelmaren, ej långt från Örebro, mördades af den förrädiske Måns Bengtsson Natt och Dag och sedermera blef begrafven i nämnda stad, ehuru den bestämda platsen icke har kunnat återfinnas.
Magister Eneroth har varit Fredrika Bremer och mig följaktig vid ett besök hos sin vän, professor Bergh. Han önskade att vi skulle se dennes vackra och prydliga hem med sina konstverk och antika pretiosa, samt framför allt, professor Bergh sjelf, hans fru, deras två små, vackra gossar och hans taflor. Vi blefvo ock så intagna af allt hvad vi sågo, som han möjligen kunde hafva önskat. Boningshuset står fritt midt i en trädgård, ett passande hemvist för en artist, såsom Bergh. Han är just för närvarande på väg att fullborda ett skönt landskap med ett vattenfall i Gullspångsån, hvilken rinner ut i Venern. Det skummande, genomskinliga vattnet, som brusar fram under brohvalfvet, är så lefvande sannt, att man nästan väntar det skall rinna öfver taflans kant.
Sedan Maj månads början har visserligen föga snö fallit, men väderleken har varit kall och en torr blåst har så utpinat hela naturen, att intet gräs velat växa, icke ett löf slå ut. Då redan skogarna i England lyste af vårens första rödbruna skiftning och alla dikeskanter stodo gullgula af oxläggor, hade den stenhårda marken här ingen enda blomma och alla träd sågo döda och förtorkade ut. Slutligen kom blåsippan, denna af de svenska småpoeterna besjungna blomma, i små buketter på torget; dernäst hvitsippor, samt en och annan pingstlilja. Efter dem små vilda violer, och knippor af gullvifvor, samt på sistone äfven såkallade »käringtänder», en gul trifolium eller lotus.
Späda nässlor säljas nu och af dem tillredes en vårsoppa, simmig och spenatgrön, som ätes med förlorade ägg. Vi åto vår första grönkål för några dagar sedan, efter att tant Fredrika och jag hade promenerat till en liten solig sluttning på Skeppsholmen, der hon vet att marken först börjar grönska. Vi hade verkligen också med oss hem några små rödbruna blad och en Tussilago farfara åt Hanna.
Nu är dock allt helt annorlunda. Luften är varm och ljuf; rödkindade, kraftfulla dalflickor, klädda i sina egendomliga mössor, och med gula eller högröda förkläden, ses i alla trädgårdar vid stadens tullar gräfva i den nu upptinade, lätta mul-len, bland bjert gröna krusbärsbuskar, l dag skiner solen varmt; tant Fredrika, mamsell Octavia Carlén och jag hafva före middagen gjort en vidsträckt promenad ända fram till Observatorium och Sabbatsberg, en landtligt belägen asyl för gamla och fattiga stackare.
I »Hemmet» af Fredrika Bremer, säger Evelina: »Min familj tillhörde medelklassen och deri satte vi alla vår stolthet. Vi nedblickade på adelns prerogativer med en viss ömkan och ännu mera på de lägre klassernas företag. Då någon publik festivitet lockade hela verlden ut till Haga eller Djurgården, var det en gifven sak, ifall vi alls foro ut, att vår kalesch tog vägen åt Sabbatsberg eller någon annan, lika ödslig plats, och vi prisade oss högeligen för vår vishet. Men i våra hjertan voro vi ingalunda lyckligare för det.»
Vi, deremot, hade obeskrifligt roligt på vår utflygt till
Sabbatsberg. Vi gingo igenom en grind och stego uppför en grå,
skroflig klippa, i hvars remnor växte fullt af stensöta, saxifraga,
små coronilla och ännu mindre förgätmigej. Från toppen af ett ännu ej
fullt utslaget träd skrek en gammal, askgrå kråka hest; allt var så
fullkomligt landtligt och med ett outsägligt välbehag inandades vi den
friska, ljufva vårluften, som ändtligen efter så många veckors längtan
och väntan hade kommit.
