Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personer, var utdelandet af 65 tunnor råg och korn tillräckligt att afvärja nöden i
ett fjerdedels års tid. I sådana hårda år äro äfven utvandringarna att söka arbete
talrikare. Dessa ske vanligtvis tidigt om våren, då såningen hemma öfverlemnas
åt den ålderstegne fadren, åt hustrun eller någon granne: mot hösten sker
återvandringen.
Dalkarlens lefnadssätt är i allmänhet ytterst tarfligt. Säd till gröt eller bröd
är hans förnämsta födoämne; tre eller fyra strömmingar med något potates ett
middagsmål. Brännvin och dricka finnes vanligtvis ej hemma i huset, utom hos de
förmögnare. Till högtider brygges särskildt så kalladt högtidsdricka. I Dalarna,
äfvensom i Rikets Norra provinser, nyttjas ett slags bröd, kalladt tunnbröd,
hvilket utbakas till stora kakor tunna som papper, och hopvikes sedan det gräddats.
Till detta bröd begagnas vanligtvis korn eller hafremjöl, någongång, i synnerhet i
Rättvik, ärtmjöl. I de fattigare socknarna måste alltid, äfven i goda år, invånarne
blanda något bark i sitt bröd.
Den gamla nordiska gästfriheten håller Dalkarlen ännu i helgd och villigt
öppnar han för den främmande sitt tarfliga matförråd. Han anser som en ohöflighet,
att fråga efter den främmandes namn, innan denne njutit något af hans bord. —
Denna sed är bevarad från de tider då åtnjuten gästrätt gaf skygd och säkerhet
äfven åt en fiende som begärt den, och då man fruktade, att vid upptäckten af ett
hatadt namn råka i frestelse att bryta mot gästfrihetens heliga lagar. I Särna
socken i Westerdalarna brukade förr bonden, då han om sommaren med allt sitt
folk flyttade från byn ut i skogen till sina fäbodar, att upphänga vid sin stugudörr
en tafla, på hvilken han tillkännagaf, under hvilken sten vid gården nyckeln till
visthuset låg gömd, på det att den trötte eller hungrige vandraren skulle, äfven under
hans frånvaro, finna i hans hus hvila eller förfriskning. ”Men” — yttrar sig
Hülphers, som i sin Resa i Dalarna anfört detta vackra prof på gästfrihet — ”de
hafva nu blifvit försigtigare.”
Klädedrägten, som vexlar i de flesta socknar, är äfven inom hvarje sådan till
vissa delar olika vid olika tillfällen och högtider. Klädförrådet i ett Dalkarlshushåll
är derföre temligen dyrbart, ofta dyrbarare än en ståndspersons, samt utgör en
betydlig del af det lösa boets värde. Klädstugorna äro icke sällan fullsatta kring
väggarna med klädespersedlar, till det mesta dock af egen tillverkning. Qvinnorna
i Leksand och Mora utmärka sin förmögenhet bland annat med antalet af veck på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
