Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I seder och lefnadssätt bibehåller detta folk ännu mycken renhet och
enkelhet; och den karakteristik vi redan lemnat öfver Dalallmogens berömvärda
egenskaper i allmänhet, torde här och i de omgifvande Elfdalns och Orsa socknar finna de
minsta undantag. Väl hafva utvandringarna, hvilka, för landets öfverbefolkning och
det bristande utrymmet till odling, ske mycket talrika (från Mora utvandra årligen
öfver 2000), någon gång på de återkommande visat ett menligt inflytande, dock är
det en tröst att finna den fordna dygden och redligheten från de flesta af deras
boningar ej ännu försvunnen. Ehuru umgänget mellan könen är i hög grad otvunget,
har dock sällan sedligheten lidit deraf. De så kallade hedersnätterna äro äfven här
gängse; likväl är det nästan alldeles oerhördt att finna inom något Dalkarlshus en
okysk lefnad, och oägta barn födas ytterst sällan. I Mora, Leksand och några
andra socknar är brukligt att kullorna under vintern, vissa aftnar i veckan (vanligen
Tisdagar och Fredagar), samla kring sig drängarna i byn utan att föräldrarna äro
tillstädes. Dessa — soiréer anställas merendels i fähuset (på Dalska fjåset), der man
på en stubbe, beslagen med jernplåt, har stickbloss brinnande till lysning. Kullorna
virka då band, muddar m. m. åt sina tillbedjare, som deremot förlusta dem med
muntert glam. Sammankomsten räcker vanligen långt in på natten. Mora socken,
som år 1821 räknade 7072 personer, bär tydliga spår att vara den äldst bebodda
trakt af de egentliga Dalarna; invandringarne tyckas hafva skett österifrån.
Nybyggare från Mora hafva sedan befolkat de omkringliggande Vänjans och Elfdalns
socknar. Deremot äro innevånarne i Särna, äfvensom i VesterDalarnas öfre
socknar, sannolikt af samma stam som Norrmännen. I de ofantliga skogar, som på
norra och östra sidan omgifva Moras odlade trakter, hafva bönderna sina fäbodar.
Till dessa (nära motsvarande Schweitzarnes Sennenhütten) utvandra de med sin
boskap på nomadiskt vis vid början af sommaren, hvilken utvandring de kalla att
bufyera. Merendels äro kring sådana ensliga skogs-ställen små åkertegar och
ängsfläckar uptagna; hvilka med mycket besvär och tidspillan skötas och underhållas.
Boskapens vård är anförtrodd åt unga flickor, som, under det de vandra omkring i
den öde bergsbygden, ofta upstämma på sina vallhorn eller långlurar[1], de enkla, hjertliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
