- Project Runeberg -  Ett år i Sverige /
50

(1864) [MARC] Author: Christian Didrik Forssell With: Anders Grafström, Johan Gustaf Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Södermanland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förmoda [1], närmare än någon annan härstammar från de gamle Vikingarne, så är
detta tycke ett arf af dem. Gerna lemnar bonden, så snart han kan, bestyret om
åkerbruket åt hustrun eller tjenstefolket för att med sin humla, sitt hvetmjöl eller
vallmar tåga ut åt Stockholm, Bergslags-orterna eller till Gefle. Oaktadt han af
försäljningen ofta har ringa eller ingen vinst, måste han dock åstad, ty så hafva
far och farfar gjort före honom. Äfven hvad han möjligen af denna handel kan
vinna motväge dock ej den förlust, som han genom försummandet af sitt åkerbruk
under dessa färder tillskyndar sig. Mycket moraliskt ondt blir äfven af dem en
följd. I allmänhet allstra de lättja och håglöshet för sådana arbeten som fordra
ihärdighet och ansträngning. Det är derför ej ovanligt, att friske, arbetsföre män,
redan innan de hunnit det 50:de året, öfverlemna hemmanet åt barnen, hvarvid de
blott förbehålla sig ett visst arrende eller så kallad husmansdel, hvilken de sedan
i fullkomlig sysslolöshet förtära.

I Pl. 25 möta vi åter vårt par några år sednare af deras lefnad som man
och hustru eller — för att nytja en benämning hvarmed de under en viss känsla
af sitt oberoende, hedra hvarandra och äfven benämnas af sitt tjenstfolk — som
Sjelfven och Sjelfvan. I drägten anmärka vi endast husmoderns (Sjelfvans)
hufvudbonad. Som gift bär hon nu en mössa, som helt betäcker hufvudet. — Utanpå
de öppna valkarna fästes en röd, med brandgult silke utsydd, charlakans-mössa,
upptill vidare och med platt kulle och derutanpå ytterligare en hvit duk. Ännu
under första året af sitt äktenskap får hustrun (som då heter ungmor) vid högtidliga
tillfällen, såsom vid fadderskap i kyrkan o. s. v., bära, med Yfaxla-drägten, äfven
den dertill hörande pungtrossen[2]; men efter första barnsängen aflägges den
för alltid.

Vandrande vid sidan af sin redan något uppväxta son träffa vi åter vår
Wingåkers-hustru på Pl. 26. Hon har betydligt åldrats, sedan vi sist sågo henne. Det
är nu vinter; kölden är hvass, det syns på gossens rynkade, röda näsa. Gumman


[1] Ordet Vikingakir förekommer på en oblat-ask af silfver, som förvaras i
Wingåkers kyrka. Inscriptionen är med munkstil och har årtalet 1422.
[2] Fordomdags, då fästmannen förärade sin fästmö pungtrossen, måste han i hennes
närvaro afbita udden på den fallknif, som åtföljde gåfvan. Nu knackas endast
udden af med en hammare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 23:14:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ettarsverg/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free