Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Södermanland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tyckes också väl behöfva sin varma fårskinnspels, som utmärker sig af sin egna
form och snitt samt sitt röda klädes bälte. Hon kommer från Säfstaholms
Herregård; hvars vackra fa§ad på afstånd upptäckes. Har hon i något husligt
bekymmer vändt sig dit med bön om hjelp och bistånd, går hon visserligen tröstad
tillbaka. Den vördnadsvärde Mecenat, som, med ett sinne öppet för all ädel
njutning, på detta vackra Herresäte samlat kring sig konstens rika och dyrbara skatter,
har bevarat sig ej mindre dyrbara i sina underhafvandes välsignelser[1].
Men vi följa henne ännu ett steg på hennes obemärkta vandring; vi vända
ännu om ett blad — det sista i hennes lefnadsbok. Vi se henne i Pl. 27 stående,
der alla vägar stadna den rikes som den fattiges — vid grafven. Hon är Enka.
I sorgdrägt, med lidandet uttryckt i det bleka anletet, fäster hon sitt sänkta öga
på det lilla genombrutna trädkors, hvilket, med sin bladprydda spira och flagga af
jernbleck, betecknar den graf, der hennes man hvilar. Hon tyckes önska, att det
nästa, som reses på Kyrkogården, må beteckna hennes egen.
Urgammal och utan tradition när den först blifvit vedertagen är den drägt,
hvars olikhet vid olika åldrar och lefnadsförhållanden de meddelade teckningarna
genomgått. Sedan den åtminstone öfver ett sekel utan förändring begagnats [2],
blef den år 1755 genom Kongl. Förordning stadgad och till form och färg noga
bestämd samt böter utsatta för den som uraktlät dess nyttjande[3]. Kärleken
till förfäders seder och bruk har dock mer än fruktan för dessa böter bidragit till
dess bibehållande. Trogen denna känsla och ej utan en viss stolthet öfver sin
urgamla drägt, bibehåller allmogen den, äfven ehuru den inser, att den hvarken är
för hälsans bevarande den bästa eller för dess landtmanna-göromål den tjenligaste.
Att det förra egenteligen är fallet med qvinnornas drägt, det sednare med karlarnes,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
