Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blekinge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fästningsgåfvorne, bland hvilka trolofningsringen var den förnämsta, och gästabud
anställdes. Det kallades Brudköp och fästman och fästmö sades vara med mun
och mälu gifte.
Det ingångna äkta förbundet förkunnades derefter för församlingen trenne
söndagar i kyrkan,icke från predikstolen utan från Högchorsdörrn eller från dörrn
till det så kallade sånghuset, kyrkans öfre, vanligen upphöjda del. — Aftonen före
Brölloppet, som hette möqvällen, då bruden tog bad, firades af närmaste slägtingar
med väldig förplägning, hvarvid, bland rätterna, mövällingen ej fick saknas. —
Brudgummens utfart från sitt hem och Brudens högtidliga tåg till kyrkan, då hon
red med sina Helghjon, Hofriddare, Brudframma m. fl. beskrifves från den tiden
lika med de i Skåne och Blekinge ännu gängse bruk, hvilka vi nyss tecknat. I
kyrkan stod Brudparet i högchorets dörr på bredan sten (som det heter), med
pell öfver sig, och afhörde Brudmessan, som sjöngs af presten och var ställd endast
till Bruden, hvilket man ser af det vignings-formulär, som 1537 utgafs af Olaus
Petri. Ceremonien bestod för öfrigt deruti, att de trolofvade bytte ringar och
offentligen kyste hvarandra; men, efter denna betygelse af inbördes ömhet, yttrades en
annan af motsatt beskaffenhet till de omkringstående, hvilka nu af det nyvigda
paret fingo mottaga örfilar till höger och venster. Sådant kallades fästedont. Efter
denna märkeliga påhelsning framtogs flinta och stål och man slog eld. Ju mera
flintan gnistrade, desto bättre tecken var det för hjonelaget. Förklaringen af detta
bruk finna vi i en gammal sång (ur Svanvits historia), der det sålunda qvädes
Derhos vill jag blifva ved
Uti vigning vår gamla sed,
Och eld af denna flinta slår,
Som ned på handen fälldt tår.
Likasom i den hårda sten
Eld ligger fördold ljus och ren.
Som utlockas med detta stål,
Och lyser sedan med stort prål »
Altså i eder båda två
Äro fördold lif, ike få,
Hvilka kärleken lockar fram
I äktenskapet utan skam. [1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
