Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skåne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och måste vara stort, väl stärkt och utstående, samt försedt med spetsar.
Männernas sorgdrägt är icke, såsom qvinnornas, svart, utan blå. I ett liktåg är
nödvändigt att alla hafva käppar, till och med små gossar, när de åtfölja ett sådant.
Vid dödsfall iakttages ännu här och der många af forntidens bruk och
vidskepelser. Så sätter man ett ljus i hand på den döende, att dess lif må lätt
utslockna (en qvarlefva från katolska tiden). Man flyttar, tills likkistan blir färdig,
liket i något uthus, men ej i sädesboden, ty då blir säden oduglig till såning och
knappt gifvande. Man lägger hos den döde en penning, och gerna någon småsak,
som han mycket älskat eller mycket nyttjat. När hafvande qvinna dör oförlossad,
får hon med sig kläder till barnets svepning. — Sänghalmen, på hvilken någon
dött, uppbrännes. I grafven måste den dödes hufvud vändas åt vester. Inga nära
anhöriga få vara bärare; dödfödde barn bäras af gamla gubbar. Brudfolk böra ej
gå öfver tom graf, då de bli fattiga. En smed vill ej gerna vara likbärare, ty då
tror han sig ej lyckas att sedan göra goda eggjern. Flera andra skrockfulla
föreställningar och iakttagelser förekomma ännu vid olika tillfällen, synnerligen på orter,
som äro aflägsna från Städerna, och i allmänhet mera i Norra än i Södra Skåne.
Då dels många af dem hafva ett historiskt ursprung och tyckas ännu qvardröja
liksom gengångare från en försvunnen bildningsgrad, andra åter uttryck med sitt
naiva teckenspråk, bättre än någon beskrifning, folkets lynne, böjelser och tänkesätt,
vore önskeligt att man af dem ägde en samling ordnad efter deras olika innehåll,
och med angifvande af de orter, inom hvilka de finnas. I våra bergsbygder, såsom
Småland, Dalarna och Norrland, torde lemningar af hednisk föreställning vara
öfvervägande, och deremot spår af Katolsk vidskepelse mest röjas i Westergöthland och
i Upland. Märkelig är, i detta hänseende, Häverö socken i Roslagen. Dess
allmoge har en synnerlig böjelse för skrock och öfvertro; hvartill, utom den styrka att
bibehålla sig, som ett ursprungligt folklynne i sig sjelft äger, ortens afskilda läge och
försummad skol-undervisning betydligt torde hafva bidragit. Der iakttagas vid
högtider och i samqvän många egna och besynnerliga bruk och sedvanor, af hvilka
flera sannolikt räkna hög ålder och förtjente att af någon fornforskare bevaras och
närmare granskas. Äfven klädedrägten i Häverö är utmärkande och olik de
angränsande socknarnas. Karlarna bära långa, hvita rockar af vadmal, med blåa
eller röda uppslag och en låg, röd krage, öfver hvilken vesten synes. Qvinnorna
hafva höga, tornlika hufvudbonader, vanligen af siden. De gifta nyttja dem svarta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
