Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Segling till Galapagos-öarne, uppehåll derstädes, och segling till Honolulu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
togos i land och observationer anställdes, som dock sannolikt blifva af
intet värde i anseende till den störande verkan af lavamassorna.
James-ön är 1,750 fot hög och till en del skogvuxen. Stranden vid
James Bay består dels af sand, dels af en stelnad lavaström, som brant
stupar i hafvet från ett par famnars höjd. Den sträcker sig långt
från det inre af ön, håller säkert nära en svensk mil i längd och
1,000 till 1,500 alnar i bredd, och dess yta är ännu ej det ringaste
söndervittrad, utan liknar en svart sjö, hvars af en häftig blåst
upprifna vågor i ett ögonblick stelnat. Endast någon enda cactus hade
lyckats slå rot i skrefvorna. Ytans skarphet gjorde vandringen derpå
högst obehaglig, de starkaste skosulor skulle der på ett par timmar
blifvit genomslitna. Straxt sydvest derom var en liten infallen krater
af sandsten, af det slag hvarom Darwin talar[1]. Stenen låg i de
vackraste och regelbundnaste lager, och var mycket lös. Ett stycke
derifrån stodo två sockertoppsformiga kullar af rödbrun lava af en högst
egen sammansättning: den ser ut som den varit i stänger af en
blyertspennas tjocklek, som blifvit brutna i små bitar och hoplimmade
utan någon slags ordning. Magnetiska observationerna gjordes första
dagen i närheten af den nämnde sandstenskratern, men följande dagen
på andra sidan om lavaströmmen, hvarest en lång sandstrand erbjöd
en bättre landningsplats. Bränningen går öfverallt temligen stark,
utan att dock i allmänhet vara farlig. Vi voro dock första qvällen
vid ombordfarten nära att få alla våra instrumenter förstörda genom
ett par höga sjöar, som kommo inrullande just som vi skulle sätta af
från land, och fyllde båten upp under tofterna. Lyckligtvis voro
lådorna så täta, att endast högst obetydligt vatten trängde sig in i
dem, hvarigenom instrumenterna sluppo undan utan allvarsammare
skada.
Äfven för den som redan besökt de två öar, vi nyligen lemnat,
erbjuder James-ön en besynnerlig anblick, ty de andras egenheter
framträda här i en vida skarpare form. Likasom der, svärma skaror af
rödgula krabbor på de mörka lava-hällarne, på hvilka pelikaner och
penguiner sitta i långa rader, under det att sulan sväfvar öfver vattnen och
pilsnabbt störtar ned på sitt rof. Medan hon uppifrån oroar fiskslägtet,
anfalles det nedifrån af skälen, hvilken med otrolig snabbhet
förföljer stimmen, som ses hoppa högt ur vattnet för att undgå sin
förföljare: men denne hoppar lika qvickt och hugger ibland sitt rof i
luften[2]. Utom de nämde sjöfoglarne finnas änder, åtskilliga
småfoglar, hägrar af ett par olika slag, och en liten vacker dufva i stort
antal. Alla äro ännu mindre rädda här än på Chatham-ön; man kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
