Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Uppehåll på Tahiti; Segling derifrån till Sydney.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ung man af ett par och tjugo års ålder, hade efterträdt honom i
styrelsen. Allmänna bruket var nemligen att den regerande upphörde
att vara sådan i och med detsamma en son blifvit honom född; han
nedsteg till undersåte, men fortfor att sköta styrelsen tills sonen
hunnit den ålder att han kunde öfvertaga bestyret dermed. Pomare I
dog 1803 vid omkring sextio års ålder, utan att velat emottaga några
lärdomar af missionärerna, dem han dock alltid bemötte med vänlighet.
Härledningen af namnet Pomare är uppgifven i det förut citerade
arbetet af Ellis. Otu hade under en vandring i det inre af ön tillbragt
en natt uppe i bergen och dervid ådragit sig en förkylning, som följande
morgonen tillkännagaf sig genom en stark hosta, hvarföre hans
följeslagare gåfvo honom namnet Pomare, af po, natt, och mare, hosta. Otu
tyckte namnet vara välljudande och antog det, och sedan den tiden
har det varit Tahitis kungliga namn, likasom Kamehameha de Hawaiiske
Öarnes.
Pomare II visade sig redan från början missionen mycket
tillgifven, men först omkring 1812 yppade han någon allvarsam böjelse
att öfvergifva afgudarnes dyrkan, oaktadt hans tro på deras kraft länge
varit vacklande. Blodiga strider kämpades vid denna tid mellan de
olika partierna på Tahiti och Eimeo, men Pomare behöll slutligen
öfverhanden. Omkring 1815—16 började kristendomen blifva allmänt
antagen, och afgudabilderna uppbrändes. Pomare dog 1821 af
vattensot vid fyratio sju års ålder, och efterträddes af sin fyra år gamla
son. hvilken 1827 följde sin fader i grafven. Genom hans död kom
hans syster Aimatta (ögonäterskan) på thronen, hvarest hon under
namn af Pomare IV förvärfvat sig europeisk ryktbarhet, och ännu
qvar sitter, ehuru äfven den skugga af magt, hon förut hade, numera
alldeles bleknat. Hon är sedan 1822 gift med Faiti, furste af Tahaa,
en af den andra Sällskaps-gruppens öar. Vi måste litet uppskjuta
beskrifningen på kungaparets personlighet för att kasta en blick på
de händelser, genom hvilka Tahitis nuvarande tillstånd förorsakats.
Det kan ej förnekas, att de på Tahiti bosatte missionärer drifvit
de yttre religions-brukens iakttagande till pedanteri, ehuru visserligen
ej alla till lika hög grad deraf. Förbudet mot blommors begagnande såsom
prydnader hafva vi redan nämnt. Genom sitt inflytande på drottningen,
som dock i början prutade mycket emot, lyckades de alltid göra sin
vilja gällande. Detta blef isynnerhet förhållandet sedan den
beryktade Pritchard blifvit missionens ledare[1]. Denne man har af några
blifvit högt prisad, af andra åter, isynnerhet alla Fransoser, utmålad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
